Annons

”Månlandningen var en oslagbar upplevelse”

Många svenskar minns månlandningen 1969 tydligt. SvD:s unika genomgång av de dramatiska dygnen i rymden följs här upp av ytterligare intressanta berättelser.

Under strecket
Publicerad

Ola Sandin får tillsammans med några KTH-kompisar uppleva den stora händelsen i USA.

Foto: Privat Bild 1 av 1

1 / 9

Ola Sandin får tillsammans med några KTH-kompisar uppleva den stora händelsen i USA.
Ola Sandin får tillsammans med några KTH-kompisar uppleva den stora händelsen i USA. Foto: Privat

Ola Sandin från Drottningholm befann sig i USA: ”Jag hade sån tur att jag var hos min morbror i Chicago i tre månader från i början på juni och jobbade två månader på en fabrik för att slutföra praktiken för att bli civilingenjör på KTH. Att då få uppleva månlandningen på färg-tv i USA var helt magiskt. Jag behövde inte ha problem med tidsskillnaden som fanns i Sverige, utan såg den tillsammans med min morbror och moster. Sen var det naturligtvis stort pådrag bland grannar och dagen efter var jag nere i ’downtown’ Chicago och firade med massor av amerikaner!”

18-årige Malcolm Höök satt ensam i Vällingby och följde dramat: ”Några minuter före det historiska ögonblicket blev det störningar i sändningen och endast flimmer visades på skärmen. Så jag gick miste om ögonblicket på tv. Några dagar sedan reste jag ensam till New York och fick se paraden med månlandarna och president Richard Nixon. Några dagar senare frågade en bekant om jag ville följa med i husbil till Woodstock, men vi kom inte iväg eftersom hon blev blixtförälskad. När festivalen var igång var det den – och inte månresan – som alla unga människor talade om i New York.”

Skådespelaren Fredrik Ohlsson var i ropet sommaren 1969 i och med att han spelade Tommy och Annikas pappa i klassiska första tv-serien om Pippi Långstrump. Fredrik satt i Sollentuna och följde rymddramat framför tv:n med kollegan Ulf Palme.

– Plötsligt blev skärmen svart och apparaten tyst. Vi tittade på varandra och ett och annat sablarsord trängde ut ur våra mungipor. Ulf reste sig och stegade fram till tv:n som stod på golvet och gav den en spark som skulle ha hedrat Gunnar Nordahl och spljåck!!! sa det så kom både bild och ljud tillbaka!”. Se där en historia om hur en “tv-tekniker” kunde lösa problem för 50 år sedan!

Annons
Annons

Eva Hellung Strohl hade fokus på annat än månlandningen...

Foto: Privat Bild 1 av 1

2 / 9

Eva Hellung Strohl hade fokus på annat än månlandningen...
Eva Hellung Strohl hade fokus på annat än månlandningen... Foto: Privat

Medan Armstrong och Aldrin befann sig på månen hade Eva Hellung Strohl tankarna på helt andra håll: “Jag såg inget av detta. Jag minns bara värmeböljan och att jag var höggravid. Eftersom jag inte fick bada stod jag upp till knäna i vattnet i vår badvik med en bredbrättad hatt på huvudet. På den tiden fanns inget ultraljud och jag var därför oförberedd när gynekologen tryckte sitt trästetoskop mot min mage och utbrast: ’Jag tror det är dubbel uppsättning!’ Förvirrad begav jag mig hemåt och passerade en butik som sålde barnkläder. Jag köpte två par sparkbyxor – storlek 6 månader... Min lika omtumlade make och jag fick två veckor på oss för förberedelse. Den 31 augusti firar våra små flickor sin gemensamma 50-årsdag.”

Tore Lund satt hela natten framför tv:n på Ljusterö: ”När han klev ned på månen så var det en underlig känsla att någon var där borta. Jag minns att man stod där med kikaren och kollade på månen och visste att det fanns människor där. På morgonen pratade jag en gammal dam som bodde granne – hon hade svårt att förstå detta med månlandningen, hon tyckte då att det fortfarande var fantastiskt när man elektrifierade spårvagnarna i Stockholm! Kommer ihåg när jag fick julklapp det året av mina föräldrar, Revell byggsats av Apollo 11 med månlandare. Jag har fortfarande modellen kvar!”

Den då 11-åriga Joakim Askegård befann sig på Östernäs i Stockholms skärgård: ”Jag minns väl denna varma sommardag. Far talade om månlandningen många dagar i förväg och mina kompisar Nonne, Mangan och jag hade lagt oss i sovsäckar ute i trädgården för att titta på månen samtidigt som månlandningen var. Far tittade på tv/lyssnade på radio och vi hörde Arne Thoréns röst inifrån huset. Dagen efter planerade vi för våra karriärer som astronauter och vi kivades om vem som skulle vara Niil Armstrång!”

22-årige Björn Sundblad känd sig minst lika ensam som Neil Armstrong – han befann sig i en forskarhydda i Sarek: ”Jag hade gjort ett antal observationer av väder och hydrologi. Efter några veckor i ensamhet så startade jag min transistorradio för att ratta in en frekvens som jag förhoppningsvis kunde lyssna till månlandningen. Det blev en speciell händelse, där satt jag helt ensam inne i Sarek och lyssnade på när Neil Armstrong tog det berömda steget ned på månen och därefter Buzz Aldrin. Här satt jag helt ensam och hade inte träffat en människa på flera veckor, de var ju i alla fall två på månen. Jag hade en fantastisk tid uppe i Sarek sommaren 1969.”

Annons
Annons

Bo Lundholm.

Foto: Privat Bild 1 av 1

3 / 9

Bo Lundholm.
Bo Lundholm. Foto: Privat

22-årige Bo Lundholm förevigade framför tv:n de första historiska stegen: ”Jag riggade upp min kamera på en tripod framför vår tv. Jag tog ett antal fotografier som jag gjorde svartvita prints av. Något jag också minns tydligt var att en kamrat under min militärtjänst på F4 i Östersund två år tidigare var en djupt troende pingstvän. När jag tog upp att USA snart skulle landa på månen svarade han att om så blir fallet, vilket han ansåg stred mot både guds vilja och människornas förmåga, så skulle han ge upp sin tro. Jag har alltid undrat hur händelsen påverkade hans tro på att människan inte var ämnad för platser bortom jorden.”

Karin Sjöqvist Wernberg från Uppsala var i en liten stad i sydligaste Frankrike där hon pluggade franska: ”Vi var inhysta på ett litet slott, ett 100-tal västeuropeiska ungdomar från Island i norr till Teneriffa i söder. Alla kom en aning sömndruckna till en av de stora salongerna. Tv:n satt närmare taket än golvet – alla kunde se och alla var tysta. Känslan av overklighet förstärktes nog av att vi alla var så långt hemifrån. Vi drog en suck av lättnad när de klev ner på månen.”

Alla var förstås inte uppe mitt i natten för att se månlandningen. Den då omåttligt populära artisten Siw Malmkvist såg landningen i repris dagen efter. Att hon var ledig just den här dagen var en ren slump. Det här var ett av hennes mest hektiska år – med deltagande i Eurovision för Västtyskland med Prima Ballerina, turné i Danmark och Tyskland samt en fast roll som värdinna i Hylands hörna. Dessutom gick hon igenom en skilsmässa och hade ett intensivt pusslande för att hitta barnflickor till sexåriga dottern Tove.

Den nu 83-åriga Siw bläddrar i sin dagbok:

– Jaha, det står bara: ”Såg månlandningen”. Inget utropstecken ens. Men jag har en känsla av att jag bara satte på tv:n och fick se att de skulle gå ur den där raketen. Jag tänkte ”herregud, hur ska det här gå?”. Om jag fick tusen miljarder kronor så skulle jag ändå tacka nej till en månresa, säger Siw Malmkvist och skrattar.

– Månlandningen slog inte ut det viktiga i vardagen. Dagen innan står det något som var viktigare: ”Tove gjorde åtta simtag”.

Annons
Annons

6-åriga Görel blev väckt för att ta del av den historiska händelsen.

Foto: Privat Bild 1 av 1

4 / 9

6-åriga Görel blev väckt för att ta del av den historiska händelsen.
6-åriga Görel blev väckt för att ta del av den historiska händelsen. Foto: Privat

Birgitta M Stålhammar njöt av sommarnatten framför tv:n: ”Min man och jag hade väckt vår 6-åriga dotter Görel för att hon också skulle få ta del av denna historiska händelse. Vi försökte så gott det gick att förklara förloppet för henne, och även om hon inte begrep mycket, så kände hon allvaret i situationen. En lång tid framöver brukade hon säga: ’ensammen i månen’. Jag upplevde ögonblicket som nästan surrealistiskt. Att kunna följa det hela på tv var bara det en sensation och att dessutom kunna höra honom prata med kontrollstationen på jorden ända bortifrån månen...”

14-årige Björn Sonnentheil var på semester i Tyskland: ”I den lilla orten Schliersee, med fina parker, camping och en fantastisk alpsjö, nästan ingen tillgång till tv. Kiosker och kafeér ställde sina tv-apparater i fönstren så att alla skulle kunna se. En fantastisk upplevelse i svartvitt och med en suddig grumlig bild som vi tillsammans med så många andra på platsen upplevde. Jubel, kramar och öl ställdes fram för att fira. En händelse jag alltid kommer att minnas.”

Annons
Annons

Anette Roos med sin klänning till kadettbalen.

Foto: Privat Bild 1 av 4

Den då 16-åriga Louise Ahrén-Hårleman räknade ner ihop med tv-referenten Arne Thorén.

Foto: Privat Bild 2 av 4

Per Erik Boivie

Foto: Privat Bild 3 av 4

Per Erik Boivie

Foto: Privat Bild 4 av 4

5 / 9

Anette Roos med sin klänning till kadettbalen.
Anette Roos med sin klänning till kadettbalen. Foto: Privat

Anette Roos minns den dramatiska känslan: ”När Neil Armstrong sedan klev ut trodde man inte att han skulle överleva och ej heller kunna komma tillbaka till farkosten. Jag minns att jag och mina två bröder satt ’klistrade’ framför vår tv, en 17-tummare, tillsammans med mor och far och såg händelsen. Men det starkaste minnet från den här tiden var min första och enda kadettbal. På bilden hjälper mor mig med min nya långklänning. Jag hade plötsligt blivit inbjuden till en kadettbal på Karlbergs slott av en pojke som jag inte kände så väl. Jag var väldigt nervös men det avlöpte bra.”

Ulla Seaton bodde under sommaren i Roslagen på en stor gård med jordbruk, mjölkkor och travhästar: ”Min son föddes i maj. På kvällen den 20 juli var min dåvarande man, jag och lilla sonen bortbjudna till vänner i närheten. Mina döttrar var hemma med mormor. När jag körde hem ganska sent på kvällen hade vi bilradion på och hörde om den fantastiska händelsen.”

Den då 16-åriga Louise Ahrén-Hårleman räknade ner ihop med tv-referenten Arne Thorén.
Den då 16-åriga Louise Ahrén-Hårleman räknade ner ihop med tv-referenten Arne Thorén. Foto: Privat

Den då 16-åriga Louise Ahrén-Hårleman, som numera bor i Täby, satt med föräldrarna i Halmstad och såg månlandningen: ”Vi stod upp i vardagsrummet medan vi tittade på tv och hörde Arne Thorén räkna ner antal meter mot månens yta. Jag dokumenterade allt på min rullbandspelare.”

1/2

Per Erik Boivie

Foto: Privat
2/2

Per Erik Boivie

Foto: Privat

Marianne och Per Erik Boivie befann sig i S:t Marc i Bretagne i Frankrike. De hade åkt hit i sin Volvo Amazon Kombi där de packat in tält och minicyklar. ”Vi hade inte tillgång till tv under vår tripp. På tältplatsen i S:t Marc fick vi sent på kvällen den 20 juli nyheten om månlandningen via en engelsk radiostation på vår kassettbilradio”, säger Per Erik.

Så här skriver de vidare i sin dagbok: ”Efter frukost cyklar vi till S:t Nazaire vilket är en sträcka på 8 km. Växlar pengar. Läser om månfararna i Daily Mail och skriver vykort utanför Hotel de Ville. På hemvägen cyklar Per Erik ifrån mig, men jag trampar på och så småningom möts vi på stora vägen. Äter sallad till lunch och sedan konstruerar jag ett soltak av plastskynket till tältet, som vi sitter under, för nu skiner solen från klar himmel och det är mycket varmt. Läser och gaggar. Klockan fem går vi ner till stranden. Låter vågorna skölja över oss. Äter en risotto till middag, dricker algeriskt rödvin. Spelar badminton och ett parti räv, som Per Erik vinner."

Britt Marie Ålund, 97: ”Jag var i Los Angeles och det var ett så spännande ögonblick. Jag satt i en soffa och tittade med en amerikansk familj. Man nästan frös av spänningen.”

Annons
Annons

Catrin Wolf-Watz, här längst till vänster, under resan i USA.

Bild 1 av 3

Till vänster Catrin Wolf-Watz värdsyster Judy, i mitten AFS-representanten Mrs Brown och till Catrin.

Bild 2 av 3

Cecilia Nordin Van Gansberghe står i vattnet och håller i ekan (som hette Polkagrisen eftersom den var röd och vit) med utombordare så att mamma, lillebror och moster säkert kan gå i. De skall åka över fjärden till Burön som syns i bakgrunden till vänster.

Foto: Privat Bild 3 av 3

6 / 9

1/2

Catrin Wolf-Watz, här längst till vänster, under resan i USA.

2/2

Till vänster Catrin Wolf-Watz värdsyster Judy, i mitten AFS-representanten Mrs Brown och till Catrin.

Catrin Wolf-Watz: Söndagen den 20 juli 1969 var jag i USA. Mitt utbytesår ( American field service) på high school närmade sig sitt slut. Jag var tillsammans med 42 andra utbytesstudenter från 27 olika länder på en 4-veckors bussresa genom ett antal delstater innan hemresan i slutet av juli. Alla hade vi bott i delstaten Connecticut. Nu var vi i delstaten Virginia och några värdfamiljer hade ordnat ett party för oss. Vi var ett 10-tal som hade bänkat oss framför tv-n för att bevittna det ofattbara, (resten dansade loss i salen bredvid ) nämligen månlandningen. Det var så overkligt! Tidningarna hade ju skrivit om det, vi visste vad som var på gång, det fanns en rädsla för att något skulle gå riktigt galet och vi framför tv:n satt på helspänn. Så otroligt och så nervigt- det var svårt att fatta att det var på riktigt. Samtidigt var det här ju bara ett av många fantastiska intryck under det här Amerikaåret. Från båtresan Rotterdam- New York, OS- Mexico, presidentvalet, Vietnamkriget som kom väldigt nära när klasskamraters bröder var "missing in action", fredsrörelsen, afroamerikanska rörelsen, hippierörelsen, skolan, det sociala livet, maten, rundresan mm mm. Hjärnan var proppad med intryck kan man säga. Ja, och dagen därpå, när man själv hade landat någorlunda (!) var det dags för nästa intryck. Flera AFS bussar med hundratals utbytesstudenter sammanstrålade i Washington DC för en stor-picknic på Vita Husets gräsmatta tillsammans med president Nixon".

Bo Wahlström: ”Sommaren 1969 tillbringade jag som utbytesstudent på ett sjukhuslaboratorium i Brno i dåvarande Tjeckoslovakien. Ett år efter den bryskt avslutade "Pragvåren" var det en upplevelse att vistas i landet. På labbet fanns en underläkare som talade engelska, några enstaka kunde litet tyska. Det var en varm sommar och vid ett tillfälle åkte jag med några läkare och studenter till en stuga på landet för att grilla och koppla av. I fjärran hördes en del motorbuller och oväsen – kamraterna uppgav att det var sovjetiska pansarvagnar som förflyttades. Sent på kvällen skulle jag åter till Brno och fick skjuts av en tysktalande ingenjör, make till en av kollegorna. Väl framme i Brno ville han bjuda på ett glas öl i sin lägenhet – det var en mycket varm sommarkväll. Fönstret stod öppet. Han satte på tv:n och i nyhetssändningen kunde vi se månlandningen och genom fönstret en vacker måne. Kontakterna med Brno har jag bibehållit under åren och staden genomgått en ny vår.”

SvD-medarbetaren Jan Semneby minns tydligt den pirrande känslan han som 11-åring upplevde denna natt: ”Vi var ute på en kolonistuga i Karlstad. Vi hade ingen tv i stugan men det fanns en samlingslokal för kolonistugorna. Dit gick jag och pappa mitt i natten för att se månlandningen ihop med ett antal grannar. Det var en enorm spänning i luften. Man visste ju inte alls vad som skulle hända när de hade landat. Skulle det ens gå att promenera på månen? Skulle de överleva?”

Bodil Tillmann såg händelsen utomlands och kände stolthet på grund av Aldrin, den andra mannen som gick på månen: ”Min tyske make och jag var då i vår lägenhet i Göttingen i Tyskland. Vi stod framför tv:n och det var så fascinerande! Lite stolt var jag, eftersom Aldrin hade svenskt påbrå.”

För den då 24-åriga Gunvor Karlsson (numera Larsson) var det här ett enormt ögonblick. Hennes dröm att arbeta med astronomi hade växt successivt sedan hon såg satelliten Sputnik på himlen i oktober 1957: ”Jag kommer aldrig att glömma Armstrongs första steg på månen – det är förstås det största ögonblicket. Jag, min bror, min mamma och eventuellt pappa – men han var fiskare och kanske var och tog upp nät – satt i vardagsrummet i soffan. Tänk att han är där uppe på månen NUU!! Kan man landa på månen så kan man väl gör vad som helst!!! Vilken framgång tyckte man.”

Gunvor undervisade om astronomi som lärare i naturkunskap på gymnasiet. Hon fick dessutom träffa både Jurij Gagarin och Neil Armstrong i olika sammanhang.

Cecilia Nordin Van Gansberghe står i vattnet och håller i ekan (som hette Polkagrisen eftersom den var röd och vit) med utombordare så att mamma, lillebror och moster säkert kan gå i. De skall åka över fjärden till Burön som syns i bakgrunden till vänster.
Cecilia Nordin Van Gansberghe står i vattnet och håller i ekan (som hette Polkagrisen eftersom den var röd och vit) med utombordare så att mamma, lillebror och moster säkert kan gå i. De skall åka över fjärden till Burön som syns i bakgrunden till vänster. Foto: Privat

Cecilia Nordin Van Gansberghe hade lagt sig skönt till rätta för att följa händelsen på landstället på Burön i Örnsköldsviks skärgård: ”Jag hade fixat strandsäng framför den svartvita tv:n i köket. Väckarklockan på – vaknade, slog på tv:n och tänkte ”där går han på månen – så kul för dem” och somnade raskt om. Den övriga familjen brydde sig inte. Jag kommer även i år att tillbringa 21 juli på samma plats.”

Calle Möller såg månlandningen på en tidningsredaktion i Stockholm: ”Antagligen var jag en av dem här i Sverige som fick uppleva månlandningen tydligare än de flesta. Det kom sig av att jag var bekant med flera på bildtidningen SE:s redaktion. De bjöd in mig att vara med i Philipshuset där deras tv-experter riggat en klar och tydlig stor-tv av en typ som inte fanns på marknaden, sannolikt ett forskningsobjekt. Jag var där hela natten medan redaktionens fotografer plåtade av vad vi såg på skärmen. Precis som alla andra kände jag historiens vingslag, det var verkligen en både mäktig och märklig upplevelse!

Annons
Annons

Jan Lindberg var i Kanada i juli 1969.

Bild 1 av 1

7 / 9

Jan Lindberg var i Kanada i juli 1969.
Jan Lindberg var i Kanada i juli 1969.

Jan Lindberg från Båstad upplevde den historiska händelsen i Toronto tillsammans med sin flickvän och hundratals kanadensare på Nathan Phillips Square: “Jag hade anlänt i slutet på mars efter att ha fått ett stipendium att praktisera på Svenska handelssekreterarkontoret. En gigantisk tv-skärm hade monterats upp. Jag såg Neil Armstrong komma ut ur kapseln och yttra de berömda orden: “A small step…” Det låg en känsla av overklighet över det hela. Jag har inget minne av att ovationer skulle ha utbrutit utan att de förbluffade och hänförda åskådarna snarare upplevde händelsen under tystnad.”

“Maggan” letade fram sin dagbok från 1969 och fann till sin förvåning knappt något om månlandningen, trots att hon minns hur fascinerande hon tyckte det var. Hon tog däremot ett annat stort steg dagen efter månlandningen: “Jag fick då min första lägenhet. Vilken lycka! En omodern tvårummare i Vasastan på rivningskontrakt, med utsikt både åt gatan och mot soptunnorna på gården. Hyran var 128 kr/kvartal. I huset, byggt 1890, fanns varken värme eller varmvatten, men i ena rummet en fungerande kalelugn och i köket en stor vedspis. I hallen fanns en pyttetoalett. Det blev några år under rätt primitiva förhållanden med dagens mått mätt. Revs huset? Icke. Efter att jag flyttat tre år senare hände ingenting och ingenting. Och nu är där svindyra bostadsrätter. Så kan det gå."

Michael Bejke – då åtta år – fastnade för en detalj som rör Aldrin: ”När den andre mannen på månen, Edwin "Buzz" Aldrin omnämndes i tv tillade man alltid eller nästan alltid "svenskättling" direkt efter namnet. Det lät ibland som om det rentav vore en del av namnet: Edwin Aldrin-Svenskättling! Den gången tyckte jag att det där upprepandet blev en smula löjligt. NU skulle jag däremot finna det förtjusande, kanske därför att något liknande aldrig kunde tänkas förekomma idag.”

Tilly och Rolf Ahlquist från Järfälla satt tillsammans med familjen och såg sändningen på en liten tv: ”Med oss på besök i sin forna hemort Sparlösa i Västergötland var också vår vän Alma Haag, Sveriges första pressfotograf. Med minnet av reportage med egna stillbilder från i tidigt 1900-tal fick nu ”våran Alma”, 87 år gammal, uppleva kulmen med levande, direktsända tv-bilder från månbesöket. Hennes spontana reaktion: ”Tänk att vara med om detta. Här sitter vi och ser när dom går där uppe på månen”. Detta har sedan dess blivit vårt personliga minne från julinatten för 50 år sedan. ”

Annons
Annons

Kjell Barlöv.

Foto: Privat Bild 1 av 3

De fyra barnen på Storvik.

Foto: Privat Bild 2 av 3

Gert Walheim i Mirror-jollen.

Foto: Privat Bild 3 av 3

8 / 9

Kjell Barlöv.
Kjell Barlöv. Foto: Privat

Kjell Barlöv åkte från Norrviken i Sollentuna in till Stockholm den historiska natten: ”Jag åkte till SVT och infann mig i en rymlig sal med ena väggen som storbildsskärm. Spänningen olidlig när Neil Armstrong klev nedför stegen och plötsligt stod på MÅNEN – och – yttrade sina bevingade ord. Alla i salen stod upp och applåderade. Ställde också en fråga i P3 - minns dock inte frågans innehåll – troligen av medicinsk karaktär. Oförglömlig upplevelse!”

Gert Walheim: ”Minns månlandningen som igår. Familjen var på landet (Storvik, Blidö). Vi hade nyss lagt i vår gamla träbåt, en inombordare byggd på Söderöra. Den läckte mycket och måste länsas stup i ett. Därför måste jag ändå hålla mig vaken – frun och de fyra barnen (födda -59 till -67) sov – och springa ned till bryggan och länsa den. Detta kompenserades dock mångfaldigt av den underhållande tv-sändningen! Minns Arne Thoréns distinkta stämma, däremot inte Neil Armstrongs välkända replik när han klev ned på månytan. Gubbarna hade mycket suddiga konturer och tycktes röra sig i ultrarapid, särskilt när de försökte hoppa. Hela upplevelsen var egentligen overklig – det var mera som en film och inte som en direktsändning. Hade heller inget begrepp om tidsförskjutningen pga avståndet.”

Här följer två bilder som Gert har skickat in:

De fyra barnen på Storvik.
De fyra barnen på Storvik. Foto: Privat

Gert Walheim i Mirror-jollen.
Gert Walheim i Mirror-jollen. Foto: Privat
Annons
Annons

Lena Andrée-Sunnegårdh.

Foto: Privat Bild 1 av 2

Ur Pia Sundqvists fotoalbum.

Foto: Privat Bild 2 av 2

9 / 9

Lena Andrée-Sunnegårdh.
Lena Andrée-Sunnegårdh. Foto: Privat

Lena Andrée-Sunnegårdh: För 50 år sedan var jag anställd vid amerikanska ambassadens handelsavdelning i Stockholm. På den tiden hade Commercial Department i Washington Trade Centers i flera stora städer runt om i världen, där amerikanska företag, som önskade agenturer i det landet, kunde ställa ut sina produkteroch erbjuda sina tjänster. Amerikanska ambassadens Trade Center i Stockholm låg i Vasahuset, Vasagatan 11. 

Den här kvällen för snart femtio år sedan var jag och mina arbetskamrater inbjudna till vår chef (som var amerikan) och som bodde i en villa
i Bromma. Vi var många gäster amerikanare och svenskar inbjudna till cocktailpartyt. Det var en härlig förväntansfull stämning och det jubel, som utbröt, när de första stegen på månen togs minns jag väl. Det skålades förstås.  Det var, har jag förstått långt senare, något väldigt speciellt att få dela amerikanarnas stolthet och glädje över den tidens tekniska framsteg. Jag slutade min anställning på US Trade Center 1972, när första dottern gjorde sin entré.

Gerthy Nordlund: ”Vi var på landet hos mina föräldrar och höll oss vakna hela natten, min man Gunnar, min bror Peter och svägerska Pia. Vi hade trevligt, mina föräldrar och systrar hade gått och lagt sig, vi höll ut. Det var spännande vi åt förmodligen färska kokta rödbetor med rört smör och salt, kanske lite vin eller öl. Man blev både upprymd och glad när Neil Armstrong klev ut! Tror nästan att vi skålade! När vi gick ut från huset, möttes vi av en härlig morgon som doftade gott av nattens regn. Jag glömmer det aldrig!”

Ur Pia Sundqvists fotoalbum.
Ur Pia Sundqvists fotoalbum. Foto: Privat

Pia Sundqvist: ”År 1969 var jag tio år, brorsan var åtta. Vi bodde i Arvika. Mormor och morfar bodde i Malmö. Dit åkte vi varje sommar, i en folkabubbla som gjorde 30 km/tim uppför Hallandsåsen. Det är i sig ett minne för livet. Men det stora minnet från juli 1969 är förstås månlandningen. Mamma och pappa väckte oss mitt i natten – och jag är så glad att dom gjorde det! Det var stort, det vi fick vara med om, och det är fortfarande så mäktigt att ha ett direkt, konkret minne av Neil Armstrongs första steg på månytan. Farsan hade riggat upp familjens enda kamera rakt mot tv:n (se bilden ovan), så några bilder på oss från det tillfället finns inte.”

Ragnar Wikman: ”Sommaren 1969 var jag 21 år och ute på sommarstugan i Ålands skärgård med mina föräldrar. Det var klart att vi skulle vaka in månlandningen, så vi ställde väckarklockan på ringning någon timme efter midnatt, och sedan satt vi vid köksbordet och lyssnade på transistorradion, där Juhani Westman basade för den finlandssvenska månlandningsstudion. Juhani var samtidigt Rundradions vetenskapsredaktör, så vi fick ett mycket vederhäftigt referat av allt som skedde – bland annat hade lyssnarna möjlighet att ringa in frågor, som expertpanelen sedan försökte svara på efter bästa förmåga. Medan vi väntade i den vackra sommarnatten noterade jag också två ekorrar som sprang omkring och lekte i en enbuske ute på tomten. Små detaljer som sitter i ännu efter 50 år! Till sist började det dra ihop till landning. Av detta minns jag speciellt att jag noterade att landningen lyckats några sekunder innan studion reagerade – jag hörde de magiska orden "on the surface" och gav upp ett glädjetjut... I dag är jag en glad pensionär, då var jag en studerande i det nya universitetsämnet ADB.”

Det har även kommit in en gemensam berättelse från Elisabeth Hertze, Stig Hertze, Karl-Gustav Andersson och Vivi-Anne Andersson: ”Efter tio dagars fjällvandring i Västerbotten kom vi tillbaka till platsen där vi gömt en transistorradio under en sten. Den fanns kvar och vi slog läger efter dagens vandring lyssnande på radion där det talades om den förestående månlandningen. Vår sista torkade mat smakade riktigt gott, med tanken på att morgondagen skulle bjuda på lagad mat på färska råvaror. Att få duscha och klä sig i rena icke myggmedelsdoftande kläder lockade. Just nu tyckte vi det var synd att månlandningen skulle ske på natten då vi sov.

På den tiden fanns inga mobiltelefoner och väckarklocka ingick inte i fjällpackningen. När vi senare kröp ner i våra sovsäckar, så deklarerade jag att jag skulle väcka dem när det var dags. ”Du, som är tröttast om morgnarna ropade alla tre” och så skrattade de hjärtligt. Döm om min egen förvåning när jag vaknade med ett ryck flera timmar senare. Slår på radion och vad genljuder i fjällnatten om inte en knattrande metallisk röst, som tillhör Arne Thoren, förstås. Han rapporterade steg för steg vad som hände, medan jag i mitt exalterade tillstånd, ruskade om mina kompisar i sina sovsäckar: ”Vakna nu är det ”jordgubbar” på månen”!! Den svarta kaffepannan fick göra tjänst än en gång, ty kaffe var den enda ädla drycken vi hade att fira med. Det var en magisk känsla vi hade när vi mitt i natten i fjällvärlden lyssnade på att människan tog ett första steg på månen. Ett härligt oförglömligt minne vi delade.”

Annons
Annons
Annons
Annons