Annons

Andres Lokko:Mannen som blåste bort tusentals extremister

Kamasi Washington och högerextrema demonstranter i London
Kamasi Washington och högerextrema demonstranter i London Foto: Luis Sinco/IBL, Paul Brown/IBL

Få saker kan få en att tappa modet som en hatisk demonstration – och få saker kan ge hoppet tillbaka lika snabbt som ett lysande framträdande av Kamasi Washington.

Publicerad

LONDON. Det finns stunder då musik bokstavligen kan ge oss tillbaka hoppet. När dess sprängkraft är helt odiskutabel.

Ett sådant ögonblick inträffade bara häromdagen.

Hade jag vetat vad som skulle ske i ett soligt West End i lördags så hade jag, med facit i handen, undvikit att befinna mig just där.

Annons

Den holländske högerextremisten Geert Wilders, som tidigare har förlagts med inreseförbud till Storbritannien, skulle hålla tal tillsammans med sina härliga kolleger i Ukip och Morrisseys favoritparti For Britain.

Manifestationen var organiserad av hatgruppen English Defence League och dess syfte var att deras före detta partiledare Tommy Robinson – som egentligen är döpt till det aningen mer snofsiga Stephen Christopher Yaxley-Lennon – ska friges från sitt 13 månader långa fängelsestraff för att ha direktsänt en pågående rättegång i Leeds.

När deras ledare hade eldat på dem med lite hatpropaganda gick de traditionsenligt loss på polisen med flaggstänger, rökbomber och andra tillhyggen.

Centrala London var fyllt av Robinson-supportrar. De bar kepsar som pryddes av texten ”#freetommy” och i mindre klungor drog de högljutt runt Soho och skrämdes genom sin blotta närvaro. Vid pubarna i de uttalade gaykvarteren ställde de upp sig på rad med armarna sarkastiskt i kors så att ingen skulle känna sig det minsta trygg.

Och när deras ledare hade eldat på dem med lite hatpropaganda gick de traditionsenligt loss på polisen med flaggstänger, rökbomber och andra tillhyggen.

Själva hävdar högerextremisterna att de fråntas sin yttrandefrihet när de inte hejvilt får vråla anti-muslimska slagord medan de viftar med vapen.

Hotet om våld låg dallrande över Soho och hela vägen förbi Trafalgar Square ner mot Themsen.

Vi flydde därifrån, kanske inte springande för livet men hyfsat snabbt och effektivt, till första bästa tunnelbanestation.

Jag slog på tv:n i hotellrummet och veckans avsnitt av BBC:s musikprogram ”Later” med Jools Holland hade just börjat och han presenterar nästa gäst:

”Ladies and gentlemen, Kamasi Washington!”

Tillsammans med sin orkester med dubbla batterister framför han ”Fists of fury”, den första singeln från hans nya album ”Heaven & earth” som ges ut om en vecka, och den drabbar mig med en kraft jag knappt trodde var möjlig.

Saxofonisten Kamasi Washington må kategoriseras som något så anakronistiskt som jazz, men den här aftonen, med dagens händelser obekvämt bultande i tinningarna, finns det ingenting tillbakablickande eller marginaliserat med Washingtons val av konstnärligt uttryck.

I den här kontexten, sommaren 2018, borde den starkaste protestmusiken inte alls framföras av en saxofonist i gul kaftan, snarare av valfri grime- eller hiphop-akt.

Så arg, så in i märgen nödvändig och högaktuell.

Men, nej, den kompakta tolkningen av ”Fists of fury”, ursprungligen ledmotiv till en Bruce Lee-film från 1971, med sin brutala funkattack och Patrice Quinns röst som uppmanar till vedergällning, besitter ett patos som har betydligt mer gemensamt med Washingtons vän Kendrick Lamar än arvet från symfonisk soul och frihetstörstande hippiejazz. Washington arrangerade stråkarna på Lamars ”To pimp a butterfly”.

Han uppdaterade ”Fists of fury” med Black Lives Matter-rörelsen i åtanke, men åh-så-självklar den ter sig annekterad som en protestsång mot europeisk fascism:

When I’m faced with unjust injury/

I change my hands to fists of fury

Jag har redan levt ett bra tag med Washingtons studioversion, men det destillerade koncentrat han framför hos Jools Holland når så tusans mycket djupare.

Så arg, så in i märgen nödvändig och högaktuell.

I dessa knappt fyra och halv minuter ryms ingenting omodernt. Det finns förstås alltid mängder av definitioner av vad som egentligen är modernt: en av de starkaste just nu är hur så många, uppvuxna med hiphop eller grime, söker sig till jazzfunkens födelse för en ny väg framåt. Det finns goda skäl till att Herbie Hancocks ”I thought it was you” från 1977 just den här sommaren låter som det hippaste som någonsin har spelats in. För att inte tala om att den så oerhört smootha gitarristen George Benson plötsligt är en självskriven gästartist hos Gorillaz.

I ”Fists of fury” tar Kamasi Washington och Patrice Quinn blott avstamp i ett uråldrigt uttryck som ett lika poetiskt som politiskt grepp, ett noggrant vässat vapen i kampen för hopp, mot alla former av hat.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons