Foto: Gustaf Öhrnell Hjalmars

Mannen som förlorade både makten och härligheten

Maktmannen bars upp som den auktoritet han själv såg sig som. I kraft av sin position var han alltings mittpunkt. Sedan hände något som han fortfarande inte kan förstå – han föll. Så hur kan det komma sig att Donald Trump installeras som president på fredag?

Publicerad

I HC Andersens berömda saga solar sig kejsaren i föreställningen om sin egen förträfflighet. Illusionen är så ljuv: bara den duglige kan se det magiska tyg som för den oduglige förblir osynligt. Att erkänna sig naken är att erkänna sig värdelös. Därför förtränger kejsaren sina tvivel och hans hov underblåser självbedrägeriet genom att spela med. Tills ett oförstört barn säger som det är:

–  Men han har ju inget på sig!

Sensmoralen är sträng. Illusionen fjärmar oss från sanningen som en dag kommer fram. Men illusionen är också möjlig att avvärja. Den uppträder i ja­sägarmiljöer, som vi kan välja att hålla oss borta från.

Flera exempel ur samtiden påminner om sagan från 1837. De senaste åren har makthavare i olika samhällssfärer fallit från sina positioner. Många har gemensamt en oförståelse inför kritiken de möter. Plötsligt står de avklädda i offentligheten och förklarar sig med samma argument som de använt inför varandra och sig själva, utan att någon lyssnar. För uppsåtet var inte ont och omgivningen sade inte ifrån. Det gjorde besluten enkla att rationalisera. Ibland har det handlat om regelrätta brott och ibland om mindre försyndelser inom lagens – men inte obestridligt moralens – ram.

Den fallne är ­oftast en man sprungen ur en äldre generation. Han inledde sin karriär i en tid när samhället var mer hierarkiskt och mindre transparent.

Karolinska institutet satte i jakten på prestige både heder och patientsäkerhet på spel när kirurgen Paolo Macchiarini tilläts utföra sina operationer. Höjdarna i Industrivärden och SCA underskattade den normförflyttning som pågick i resten av samhället när de medelst privatjet transporterades mellan business och pleasure på aktieägarnas bekostnad. Lundin Petroleum följde sina övertygelser och policyer, men misstänks för grovt brott mot internationell folkrätt i samband med sin oljeutvinning i Sudan. Det internationella fotbollsförbundet slöt upp bakom sina ­patriarker innan det till slut tvingades offra dem sedan FBI ryckt in efter misstankar om grov ekonomisk brottslighet.

Annons

Disparata händelser med något slags gemensam nämnare. Den fallne är ­oftast en man sprungen ur en äldre generation. Han inledde sin karriär i en tid när samhället var mer hierarkiskt och mindre transparent. När den journalistiska diskursen var mindre konfrontativ och mer inställsam. När de sociala ­medierna – och gräsrotsmakten som följer med dem – lyste med sin frånvaro. När mannen gjorde karriär och kvinnans roll var att stötta honom. På ett plan lever han fortfarande i den världen.

Foto: Gustaf Öhrnell Hjalmars

Carina Lundberg Markow, Folksams chef för hållbart ägande, attackerar en leverpastejsmörgås i försäkringsbolagets lunchmatsal. Hon låter bli sina stödanteckningar som hon printat ut och lagt bredvid mackan.

–  Jag har funderat en hel del på det här. Det är individuella och olika händelser, men det är oundvikligt att inte se ett mönster.

Annons

I näringslivet är Lundberg Markow känd som karismatisk och hård. På ­bolagsstämmor ryter hon mot företagsledningar som missbrukat aktieägarnas förtroende.

–  Maktmannen är betydligt mer väluppfostrad än kulturmannen. Det är inte tal om sexism eller rena oförskämdheter. Men det finns extremt många paralleller. Båda tillåter sig att åtnjuta vissa fördelar och de gör det systematiskt. De är uppfyllda av att ha rätt och verkar helt immuniserade mot klagomål från andra och hänvisar till sin egen upplysthet för att visa att ”det där är bara bullshit”.

Markow gav uttryck för analysen ­under ett av Svenska Dagbladets seminarier i Almedalen förra sommaren. Jämförde författaren Karl-Ove Knausgård med den tidigare SCA-ordföranden Sverker Martin-Löf.

Hon erinrar sig ett telefonsamtal från den senare.

”Du jämför mig med en jävla kulturknutte!”

”Det är väl ingen förolämpning att bli jämförd med en av Nordens bästa författare?” försökte hon lugna honom.

Sverker Martin-Löf anmälde till allt som gick att anmäla, minns Carina Lundberg Markow.

Annons

I seminariet, som hade rubriken ”Vad säger Gud om privatjet i närings­livet?”, deltog också ärkebiskop Antje Jackelén som uttryckte sig kritiskt till höjdarnas flygvanor. Sverker Martin-Löf ansåg då att ärkebiskopen ”missbrukar Herrens ord och dömer personer som hon själv inte har skaffat sig kännedom om” och anmälde henne till Svenska kyrkans ansvarsnämnd, som dock avskrev ärendet.

–  Sverker Martin-Löf anmälde till allt som gick att anmäla, minns Carina Lundberg Markow.

För sina avslöjanden kring SCA- och Industrivärden belönades SvD:s reportrar Andreas Cervenka och Torbjörn Isacson med Stora Journalistpriset. Samtidigt har några av de källskyddade uppgifterna i granskningen ifrågasatts. TV4-journalisten Jens B Nordström ägnade stora delar av sin bok ”Tronstriden: Maktkampen i Industrivärden” (Lind & Co 2016) åt att kritisera granskningen. Men samtidigt som boken söker nyansera bilden av maktmannen befäster den bilden av ­honom. Jens B Nordström skriver om ­direktörer som går bakom ryggen, vägrar acceptera nya regelverk och avfärdar idén om könsbalans i styrelser.

Annons
Foto: Gustaf Öhrnell Hjalmars

Soheyla Yazdanpanah, senior lektor i genusvetenskap och doktor i ekonomisk historia vid Södertörns högskola, ser en ny manlighetsnorm ta plats i näringslivet.

–  Det finns olika hegemoniska maskuliniteter och maktformer och de har historiskt ofta haft ett bäst före-datum. Den hårda traditionella maskuliniteten har förlorat sin auktoritet och sitt anseende. Den här formen av maktutövning och ledarskap har blivit ifrågasatt och ersätts av nya former av maskuliniteter som är betydligt mer komplicerade och diskreta – så kallad soft power, säger hon.

Styrelseproffset Catharina Lagerstam blev känd i en bredare krets när hon som ledamot i HQ Bank ansåg att värdepappersportföljen övervärderats med 850 miljoner kronor. En uppfattning som styrelsen valde att förbise, varför Lagerstam avgick. Några månader senare drogs bankens tillstånd in och i dag pågår en civilrättsprocess i vilken den tidigare uppburne finansmannen och HQ AB-ordföranden Mats Qviberg är inblandad. Han och de andra HQ-höjdarna friades dock i det ekobrottmål som avgjordes i våras.

Annons

Jag tror inte att de överhuvudtaget beblandar sig med vanliga människor.

Sex år efter haveriet i banken funderar Catharina Lagerstam på vad det är som gör att makthavare faller.

–  Jag tror inte att de överhuvudtaget beblandar sig med vanliga människor. De har sådana som de avlönar och som står och bockar och bugar i hörnet för det är en förutsättning för att få vara med och dela på kakan. Och sedan alla som vill vara med och dela på kakan men inte får – de står ju också och bockar och bugar. Detta leder successivt till en världsbild som inte är förankrad i verkligheten.

Den liberala kulturskribenten och författaren Johan Norberg ser maktmannens tillbakagång som ett uttryck för kollisionen mellan nya och gamla värderingar och företagskulturer.

–  Man gör karriär på ett sätt och fortsätter att hantera världen på det sättet, även när personer kommer in från andra håll. Då blir det en kulturkrock och om tillräckligt många är stöpta av en ny kultur fungerar det inte längre, säger han.

Men han tillstår att omgivningen spelar stor roll i att bevara status quo. Det är först när maktmannen lämnat som den vågar kritisera honom.

Annons

–  Jag tänker på Göran Persson som höll socialdemokratin i både beundran och skräck under sin tid. I det ögonblick som han avgick började alla tala om hur hemsk och jobbig han var och hur han styrde och kontrollerade alla och att man aldrig fick kritisera honom. Man håller ihop till sista dagen och sedan ­säger alla att det var fruktansvärt. Är det någon slump att alla borgerliga personer sitter och hoppar på Fredrik Reinfeldt nu?

Själva verkar många av direktörerna känna sig missförstådda när deras förehavanden hamnar i strålkastarljuset. SCA:s tidigare ordförande Sverker Martin-Löf har ägnat mycket tid åt att upplysa aktieägare och journalister om ­bolagets och sin egen förtjänstfullhet. Under hans 37 år i bolaget har omsättning och börsvärde mångdubblats och SCA utmärkt sig som ett företag i framkant på hållbarhetsområdet.

–  Ingen kan ta ifrån honom vad han har gjort. Men det varken Sverker Martin-Löf eller Fifa-gubbarna inser är att det inte är fråga om en vågskål. Man kan inte lägga alla goda handlingar i en skål och alla de dåliga, som kanske bara var få, i en och säga att de goda var flest. Det funkar inte så. Ibland är den enstaka händelsen så betydelsefull att den suddar ut de andra. Om man inte är villig att förstå det känner man sig missförstådd, säger Carina Lundberg Markow.

Annons

Det finns en viss typ av män som alltid varit rätt. Därför blir de överraskade av att få kritik överhuvudtaget.

Ledarskap är inte bara något en individ utövar. Det är ett slags status som kollektivet tillmäter individen. Medier såväl som näringslivet har börjat problematisera en ledartyp som länge premierades. KTH-professorn Anna Wahl, som forskar i organisation och ledarskap med fokus på genus, hänvisar till en normförflyttning.

–  Det finns en viss typ av män som alltid varit rätt. Därför blir de överraskade av att få kritik överhuvudtaget. Det är inte männen som individer som skapat problemet. Vårt samhälle tycker om auktoriteter – men helt plötsligt är inte auktoriteterna desamma, säger hon.

Uppsala, tisdag 30 augusti 2016.

Göran Lambertz serverar pulverkaffe i sitt hem. Parhuset byggdes 1984 och han har bott i den vänstra delen sedan dess. Det är en anspråkslös villa. För justitierådet är en modest livsstil en dygd.

–  Jag vill inte göra mig bred över det men visst är det ett statement såtillvida att jag aldrig skulle tillåta mig ett liv i lyx. Jag tycker att det är omoraliskt.

Annons

Det är en lågmäld men godmodig man som måttar kaffe vid köksbänken. Göran Lambertz har inte tvingats lämna någon position, han innehar fort­farande en av rättsväsendets främsta. Han är heller ingen typisk maktman
i den bemärkelse som maktmannen ­definieras i denna text.

Det är talande att han är den enda som ställer upp på en intervju. Percy Barnevik, Sverker Martin-Löf, Göran Persson och Mats ­Qviberg har alla tackat nej till att medverka.

Många har sagt att jag har gjort fel och att de skäms för mig. Det vet jag ju.

Men om någon vet hur det känns att devalveras i offentligheten så är det han. Göran Lambertz talar om det med självklar acceptans, som om han observerat något som han vägrar att värdera:

–  Många har sagt att jag har gjort fel och att de skäms för mig. Det vet jag ju. Men det var nödvändigt att säga det jag sa, annars hade jag själv fått skämmas.

I debatten framställs han som en före­detting som gått vilse i sin självtillräcklighet. Landets mest uppmärksammade rättsfall delade etablissemanget i två läger och Lambertz framstår ensam i sitt. Sture Bergwall, då känd som Thomas Quick, dömdes för åtta mord utan att vittnesmål eller tekniska bevis band honom till mordplatserna. Han friades senare från samtliga men Göran Lambertz, som granskade ärendet när han var justitiekansler, hävdar fortfarande att fallet inte utgör någon rättsskandal. Enligt hans mening står det alldeles klart att de fällande domarna var riktiga och att uppfattningen om en rättsskandal är en allvarlig villfarelse.

Annons

Detta har placerat honom i offentlighetens skamvrå. Inbjudningarna till ­föreläsningar och tillställningar har ­blivit färre. Vännen Leif GW Persson har sagt upp bekantskapen.

–  Då var det uteslutet även för mig att vara vän med honom efter de allvarliga fel som han hade gjort. Man bör dock inte vara långsint, så om han vill vara vän nu är han välkommen.

På sin dator på andra våningen har ­Göran Lambertz listat sina kritiker och supportrar i två worddokument. En fil för, en fil emot.

–  Så jag kan plocka fram den och veta var folk står. Det är knappt 700 som ger mig sitt stöd och drygt 200 som jag vet är emot.

Han uppdaterar filerna då och då. På sistone har det gått något halvår mellan justeringarna. Förr var han mediernas darling. I medelåldern gjorde han karriär som justitiekansler och erövrade kändisstatus.

–  Det kändes väldigt kul att plötsligt bli uppmärksammad. Det går inte att komma ifrån att man tyckte att man blev lite viktig och populär. Det slog sig lite negativt på själen tror jag så här ­efteråt.

Annons

Nu sitter han med armbågarna på köksbordet och reflekterar över medias makt och journalisternas incitament.

Det finns det här med att man gärna vill delta i att fälla någon. Om det är befogat är det ju en journalistisk bedrift, en stor framgång. Och framgång vill väl alla ha. Men det var inte någon huvudsak för medierna att välta mig, utan det blev en nödvändig följd av att man har velat försvara den linje som man intagit och som man tror på.

Foto: Gustaf Öhrnell Hjalmars

Stockholm, Karolinska institutet, senhösten 2015.

En tv-kamera lyser upp konferens­lokalen som rektor Anders Hamsten lånat ut. Rummet tyngs av de oförställda frågor som SVT:s dokumentärfilmmakare Bo Lindquist väntat med tills nu. Kirurgen Paolo Macchiarini vill inte svara på dem så han vänder på intervjun och ställer sina:

Annons

Macchiarini: ”Svara på min fråga: vad har du för yrke?”

Lindquist: ”Vad menar du?”

Macchiarini: ”Vad jobbar du med?”

Lindquist: ”Förklara vad du menar.”

Macchiarini: ”Du är tv-producent. Hur kan du förstå detaljerna i en medicinsk utvärdering?”

Lindquist: ”Jag har läst utredningen.”

Macchiarini: ”Det här är fel, helt fel. Du borde arbeta med din engelska.”

Paolo Macchiarinis åtta plastluftrörsoperationer har krävt sex männi­skoliv. Stjärnkirurgen anklagas för forskningsfusk och står åtalad för vållande till kroppskada och annans död. Han föll och drog med sig kolossen KI i fallet.Rektor Anders Hamsten och fyra ­ledamöter i KI:s styrelse valde att avgå. Regeringen sparkade senare resterande ledamöterna i styrelsen. Bo Lindquist vann Stora journalistprisets ”Årets ­avslöjande” för sin dokumentärserie ”Experimenten”.

–  Den akademiska världen bygger på att granskas inifrån. När det inte fungerar så kollapsar systemet. Sjukvården är ännu mer sluten på grund av patient­sekretessen, det är egentligen bara ­läkarna själva som vet hur det ligger till, säger Bo ”Bosse” Lindquist.

Annons

KI besvärades av den utbredda kritiken mot ombyggnationen av sjukhuset men hade i övrigt nästan allt: internationellt anseende, namnkunniga forskare, koppling till Nobelstiftelsen. Ledningen var stolt men inte nöjd, så den rekryterade Paolo Macchiarini, som ­sades vara lika bra på att transplantera syntetiska luftrör som på att charma sin omgivning. Medicinens playboy och maktman skulle ge KI internationell ­berömmelse inom ett nytt, banbrytande område. I sin jakt på mer lät ledningen ända­målet helga medlen och avfärdade de varningstecken som den borde ha inspekterat närmare. Rekryteringen som skulle förhöja institutets ära satte den i stället på spel.

Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Det är precis vad det handlar om här.

Finansmannen Sven Hagströmer, vars anfader var med och grundade ­Karolinska institutet och blev dess första rektor, beskriver haveriet som ett resultat av fartblindhet.

–  Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Det är precis vad det handlar om här. Genom Macchiarini skulle KI hamna i forskningstoppen. Då brast omdömet. Man såg åskmolnen komma och tänkte ”nej men fan, det blir inget regn”. Man fick ju varningstecken.

Annons

Förr utgjorde Sven Hagströmer H:et i den numera likviderade HQ Bank. I många år var han och kompanjonen Mats Qviberg, bankens Q, oskiljaktiga. Vid tidpunkten för bankkraschen hade Hagströmer sedan tio år lämnat för att starta och driva Avanza Bank. Till skillnad från Qviberg är han därför inte inblandad annat än som vittne i den infekterade civilrättsprocess som fortfarande pågår. Skandalen i HQ Bank satte punkt för herrarnas vänskap och affärer.

I dag framstår Sven Hagströmer som en näringslivets progressiva mysfarbror med engagemang i bland annat Allbright, som arbetar för ett mer meritokratiskt näringsliv. På det sättet har han gjort en sorts omvänd maktmansresa: från rebellisk finansvalp till passionerad kämpe för mångfald och jämställdhet. En genomtänkt förflyttning.

–  Min stora skräck är att min karriär avslutas med att jag håller mig fast i det förflutna medan världen sprungit förbi mig, bekänner han över telefon.

Foto: Gustaf Öhrnell Hjalmars
Annons

Zürich, maj 2015.

Majmorgonen speglar sig i Baur au Lacs bleka stenfasad. Civilklädda FBI-agenter parkerar utanför entrén. Klockan 06 slår de till. Snart tapetseras världens medier av nyheten: FBI grep 14 ­Fifa-höjdare på lyxhotell i Zürich.

Anklagelserna gällde bedrägeri, utpressning, pengatvätt och bestickning.

Inför hela världen tappade det internationella fotbollsförbundet ansiktet. Ändå vägrade det in i det sista att kapitulera. Fifa-ordföranden Sepp Blatter meddelade att han tänkte ställa upp till omval. Till slut avgick han under förödmjukande former. Den 21 december 2015 beslutade Fifas etiska kommitté att stänga av Sepp Blatter och Michel Platini, ordförande för det europeiska fotbollsförbundet Uefa, från all fotboll i åtta år. Ändå bjöds Michael Platini in för att hålla tal när hans efterträdare skulle väljas.

–  Han fick överklaga så långt det bara gick. När man till slut insåg att han inte kommer tillbaka lät man honom hålla tal på kongressen för att han ”minsann inte har gjort något fel” och för att man var säker på att han är oskyldig, säger författaren och fotbollsjournalisten Olof Lundh.

Annons

Korruptionsskandalen i det internationella fotbollsförbundet Fifa befinner sig i en egen liga och saknar svenska motsvarigheter. Men Olof Lundh känner igen konsensuskulturen i det svenska näringslivet och föreningsrörelsen. Den som bryter samförståndskulturen riskerar sin sociala position. Han tecknar bilden av en tjänstemannakultur där ända­målet helgar medlen.

–  Dels är det inte dina egna pengar. Sedan känner man att ”jag har gjort så mycket för svensk fotboll” eller företaget man arbetar åt. Många direktörer kan säkert argumentera för att ”under min ledning har företaget vuxit så här och så här och aktieägarna har tjänat det här och det här”. Man kan intala sig själv att det man tillskansat sig är okej och korrekt.

Den största likheten, menar han, är att ingen av de utpekade verkar tycka att de gjort fel.

Den största likheten, menar han, är att ingen av de utpekade verkar tycka att de gjort fel. Olof Lundhs resonemang för tankarna till SvD:s Andreas Cervenkas krönika: från 8/1 2017 om faktaresistens i närings­livet. Cervenka hänvisar till en färsk rapport från Lancasteruniversitetet som avfärdar den påstådda korrelationen mellan högavlönade direktörer och bolags avkastning på börsen. ”Av detta tycks direktörerna ha tagit noll intryck. Det är nästan som om vissa av näringslivets alfahannar utrustats med hud av naturlig galon: inte så mycket som en droppe fakta tränger in. Samma direktörer som i andra sammanhang hyllar forskning uppvisar i just denna fråga ett totalt förakt för kunskap”, skriver han.

Annons

Stockholm, tisdag 29 november 2016.

Folksams lunchmatsal. Carina Lundberg Markow minns Pehr G Gyllenhammars abrupta avgång som ordförande för Volvo i december 1993. Den tilltänkta affären med Renault skulle bli hans stora seger men ägarna ifrågasatte honom och de anställda slöt samman i ett internuppror.

–  Pehr G Gyllenhammar hade vissa av de här maktmanstendenserna. Han hade svårt att komma överens med ägarna, som han egentligen skulle ­serva, för att han tyckte att han var så pass överlägsen. Det är han också, han är otroligt smart. Men till slut blev han så självtillräcklig och slutade att lyssna på sin omgivning. När han avgick blev det ”kejsaren är störtad” och sådana rubriker.

Nio år senare hamnade ABB-direktören Percy Barnevik i publik iskyla. Den svenska industrins stolta affischnamn tvingades försvara sig efter att styrelsen klubbat hans pensionsavtal på 901 miljoner kronor. Han hade svårt att förstå den massiva kritiken men valde sedan att betala tillbaka merparten, 548 miljoner kronor. Bägge har återhämtat sig och gjort internationell karriär: Gyllenhammar som rådgivare och Barnevik som filantrop.

Annons

Maktmannens fall är tidstypiskt, men inte nytt. Det är heller inte bara män som faller.

Maktmannens fall är tidstypiskt, men inte nytt. Det är heller inte bara män som faller. Harriet Wallberg miste sin plats i Nobelförsamlingen vid KI, den som utser mottagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin, sedan en utredning fastslog att hon som tidigare rektor spelat en aktiv roll i rekryteringen av Paolo Macchiarini och avfärdat de varningstecken som dök upp i processen. Mona Sahlin förlorade sitt ämbete som Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism sedan Expressen avslöjat att hon skrivit falska intyg åt sin före detta livvakt. Styrelseproffset och skribenten Pernilla Ström förbjöds av Finansinspektionen att sitta i bank­styrelser på grund av sin roll som ledamot i HQ AB och kämpar för upprättelse i sin privata blogg. Sven Hagströmer tar henne som exempel för att demonstrera att inte bara män reagerar med vrede mot omgivningen efter att de förlorat sina positioner. På sin blogg har Ström, tidigare krönikör på SvD:s ledarsida, bland annat publicerat karikatyrteckningar på SvD:s medarbetare.

Annons

–  Det Pernilla Ström skriver, jag tror inte att en karl ostraffat skulle få skriva så. ”Nippertipporna Carolina Neurath och Patricia Hedelius”. Om en karl skrev så skulle han bli skjuten på öppen gata. Hon har ju hamnat i ofas helt och hållet som jag ser det. Och jag känner henne ganska väl och gillar henne väldigt mycket men någonting har hänt med henne, säger Sven Hagströmer.

Antalet fallna maktmän säger möjligen mer om antalet män i näringslivet än om män som ledare. Men professor Anna Wahl menar ändå att mannens reaktion efter ett nederlag generellt skiljer sig från kvinnans.

–  Kvinnor är vana att ifrågasätta sig själva och de blir därför inte lika förvånade när andra gör det, utan kan hantera det.

Ur ett makroperspektiv förvarnar maktmannens fall om en hegemonisk maktstruktur i upplösning. Den kultur där mannen varit norm och hans auktoritet självskriven håller på att ersättas av en kultur som ger plats åt fler och som premierar andra egenskaper och värderingar.

Samtidigt valde det amerikanska folket Donald Trump till sin yttersta företrädare. På fredag installeras han i vita huset. USA:s blivande president är på samma gång en maktman och maktmannens motsats.

Han är en alfahanne. En som ger order, som avskyr kritik, som förorättas av goda råd.

Till skillnad från maktmannen, som systematiskt byggt upp kompetens och auktoritet inom sitt fält, är Donald Trump en opportunistisk hoppjerka som gått från fastighetsaffärer till reality-tv till politik. På det sättet svarar Trump perfekt på folkets auktoritetsförakt och misstro till experter. Samtidigt delar han maktmannens personlighetsdrag. Han är en alfahanne. En som ger order, som avskyr kritik, som förorättas av goda råd. Men mer än en symbol över maktmannens fortsatta regerande är valresultatet ett uttryck för att många inte är redo för den framtid som redan är här, menar Johan Norberg.

–  På något vis så skulle man kunna se Trumps seger som the last stand för den här typen av kultur. Det är en reaktion av att en äldre generation av inte minst vita män känner att kulturen som de är uppvuxna med håller på att försvinna. Nästan som ett rop på hjälp.

Foto: Gustaf Öhrnell HjalmarsBild 1 av 4
Foto: Gustaf Öhrnell HjalmarsBild 2 av 4
Foto: Gustaf Öhrnell HjalmarsBild 3 av 4
Foto: Gustaf Öhrnell HjalmarsBild 4 av 4