Annons

Aron Aspenström:Mannen som ställde en pyramid i hjärtat av Paris

I M Pei (1917–2019) framför Louvrepyramiden.
I M Pei (1917–2019) framför Louvrepyramiden. Foto: Piero Oliosi/TT

Glaspyramiderna på Louvrens innergård möttes av hätska protester när de stod färdiga för 30 år sedan, men har med tiden blivit ett av stadens främsta turistmål. Förra veckan avled arkitekten I M Pei, vars syn på förnyelse av kulturarv aktualiserats av den förestående restaureringen av Notre-Dame.

Under strecket
Publicerad

Museet för islamsk konst i Doha, Qatar.

Foto: Piero Oliosi/TT Bild 1 av 1

Efter att Notre-Dame eldhärjats har många lekfulla och ironiska skissförslag på återuppbyggnad publicerats av arkitektkontor runtom i världen. Kan katedralens tak bli en offentlig swimmingpool med spektakulär utsikt över staden? Kan taket bära ett sex våningar högt parkeringshus som skulle tillgodose innerstadens parkeringsbehov? Eller kan Quasimodo äntligen få en stor privat lyxvilla med trädgård på den gamla damens topp? 

Visionsskisserna väcker både skratt och irritation, men mest av allt tydliggör de hur laddad frågan är. Presidentens löfte om att den 800 år gamla gotiska katedralen ska vara återuppbyggd redan inom fem år bedöms av många som orealistiskt, och av vissa som enbart ett försök att plocka opinionsmässiga poäng. Dessutom retar sig gräsrotsrörelsen Gula västarna på att stora donationer mobiliseras till symbolprojektet när de menar att pengarna hade gjort bättre nytta för folket på annat håll. För de arkitekter som tar sig an det prestigefulla uppdraget att återställa Notre-Dame väntar ett stålbad. Vad de än gör lär de utsättas för kritik. Om återuppbyggnaden sker i en modern stil lär folkets reaktioner bli som hårdast.

Annons
Annons

Hur bygger man nytt i en gammal kontext? Och ska nya arkitektoniska tillägg kontrastera eller smälta in?

Det är i så fall inte första gången som Parisborna protesterar mot moderna ingrepp i deras älskade stadsbild. År 1887 publicerade Emile Zola och Guy de Maupassant en text i Le Temps där de agiterar mot uppförandet av Gustave Eiffels 324 meter höga ståltorn, ett landmärke som idag är stadens viktigaste signaturbyggnad med runt sex miljoner besökare om året. Och år 1989 stod den nya entrén till Louvren färdig – en pyramid av glas och stål som till en början möttes av massiva protester då det ansågs vara ett alltför radikalt ingrepp i en historisk miljö, men som senare kom att bli ett av landets främsta turistmål. 

Mannen bakom Louvrepyramiden, den kinesisk-amerikanske arkitekten Ieoh Ming Pei, mer känd som I M Pei, avled förra veckan vid en ålder av 102 år. Hans arkitektur associeras i första hand till ikoniska modernistiska byggnadsverk som genom starka geometriska former skapar sina egna sammanhang och tydligt präglar sin omgivning. Trots det är hans Louvre-projekt ett av världens mest intressanta studieobjekt när det kommer till renovering och förnyelse av kulturarv, eftersom det ställer kärnfrågorna på sin spets: Hur bygger man nytt i en gammal kontext? Och ska nya arkitektoniska tillägg kontrastera eller smälta in? 

Modernismen inom arkitekturen innehåller så många varianter och riktningar att generaliseringar är svåra, men förgrundsgestalter som Oscar Niemeyer, Le Corbusier och Mies van der Rohe kan alla sägas stå för en arkitektur som bryter mot sin kontext, både historiskt och platsmässigt: rena och tidlösa former är här – grovt förenklat – viktigare än att byggnaderna anpassar sig till omkringliggande stadslandskap. 

Annons
Annons

Hans långa karriär täckte in allt från bibliotek, kontor och universitetsbyggnader till konsthallar, museer och minnesmonument.

Att detsamma delvis även gäller för Peis arkitektur skildras tydligt i det läsvärda samlingsverket ”I M Pei: Complete works” av Philip Jodidio och Janet Adams Strong från 2008 – över 50 projekt redovisas med rikliga illustrationer och ger en bred och heltäckande bild över hans livsgärning (trots att hans sista och mer tillbakadragna år inte finns med). Här avtecknar sig en arkitekt som inte ryggar för det monumentala och vars byggnader kännetecknas av strikta geometriska former, både i planlösningar och yttre formspråk, med en materialpalett av glas, stål, sten och betong. Han kombinerade ljusa, öppna och tekniskt avancerade strukturer med tunga och strikta volymer, inte sällan i lekfullt asymmetriska kompositioner och hans långa karriär täckte in allt från bibliotek, kontor och universitetsbyggnader till konsthallar, museer och minnesmonument.

Född i Guangzhou, Kina flyttade I M Pei i sena tonåren till USA för att studera arkitektur, bland annat på Harvard’s Graduate School of Design med Bauhausskolans grundare Walter Gropius som lärare. Därefter jobbade han länge för en amerikansk fastighetsmagnat innan han 1955 startade sin egen firma. Från 1990 drog han sig alltmer tillbaka för att rita hus tillsammans med sina söner, också de arkitekter. 

När Pei år 1983 belönades med Pritzkerpriset, av många kallat byggnadskonstens Nobelpris, intog han sin plats i arkitekturens hall of fame och räknas idag som en av de stora anförarna av den modernistiska arkitekturen, även om han från 80-talet delvis gled över åt postmodernism. Till sitt födelseland återvände han inte förrän 1974 och tvekade då inte att kritisera landets i hans ögon banala, Sovjetinfluerade arkitektur. Hans åsikt var att kinesisk byggnadskonst i stället borde hämta inspiration från sin egen historia och tradition. 

Annons
Annons

Museet för islamsk konst i Doha, Qatar.

Foto: Piero Oliosi/TT Bild 1 av 1

Troligen bidrog I M Peis asiatiska rötter till hans förmåga att sprida sin vision även långt utanför USA:s gränser, med uppdrag i så vitt skilda länder som Qatar, Kina, Luxemburg, Japan, Mexiko och Tyskland. För trots att hans estetik var djupt modernistiskt – och därmed västerländskt – förankrad hade han hela tiden en strävan att hitta det kulturellt specifika. Ett tydligt exempel är Museet för islamsk konst i Doha, Qatar, som stod färdigt så sent som 2008. Här använde han geometrier från traditionellt islamiska mönster för att forma husets stora kalkstensvolymer. Eller som i Miho Museum, beläget i bergen utanför Kyoto, Japan, där taket av fasetterade genomskinliga trianglar associerar till gammal japansk byggnadstradition.

Museet för islamsk konst i Doha, Qatar.
Museet för islamsk konst i Doha, Qatar. Foto: Piero Oliosi/TT

En av Peis mer modesta skapelser är det kristna minneskapellet i Taichung, Taiwan från 1963. Dess högresta, insjunkna tegelfasader med glasade öppningar mot landskapet utanför frammanar bilden av ett tält samtidigt som rummet innanför har en tydligt sakral karaktär. I sin lågmäldhet är detta kapell totalt annorlunda än exempelvis Bank of Chinas 368 meter höga prismatiska skyskrapa i Hongkong, och en jämförelse mellan dessa två visar bredden på Peis repertoar.  

Peis förkärlek för trianglar syns vidare i Dallas City Hall från 1978. Här har de massiva, trekantiga fasadsektionerna av betong dock vänts upp och ner, vilket ger ett mindre fotavtryck, helt enkelt på grund av att de allmänna utrymmena på bottenplanen krävde mindre yta än kontoren längre upp i huset. Och i byggnaden till Rock and roll Hall of Fame i Cleveland (färdigställt 1995) återanvände han sin favoritgeometri i en glasad, kolossal och mer upphackad version.

Annons
Annons

Louvrepyramiderna bör emellertid vara hans mest kända skapelse, och har man inte varit där själv har man säkert sett dem på film, bland annat i filmatiseringen av ”Da Vinci-koden”, där den geometriska glaskonstruktionen utgör en suggestiv scenografi. Att Pei fick möjlighet att genomföra detta projekt beskriver han själv som en konsekvens av att han råkade befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Frankrikes dåvarande president François Mitterrand var vi den här tiden mitt uppe i sin stora stadsomvandling av Paris, med La Grande Arche i området La Défense och Opéra Bastille som främsta prestigeprojekt. När det i samma veva visade sig att det gamla nationalmuseet behövde renoveras ville man göra något spektakulärt även av det. Presidentens team hade fascinerats av Peis tillbyggnad till National Gallery of Art i Washington och undrade om han var intresserad av att göra något liknande för Louvren. Att han handplockades utan arkitekttävling var långt ifrån självklart, särskilt som denna formvirtuos aldrig hade jobbat med historiska byggnadsverk tidigare. 

Med tiden vände dock opinionen och pyramiderna blev en del av Paris kollektiva identitet.

Pyramiderna var del i en större renovering av hela museet, och den folkstorm som blåste in över projektet var överraskande för den annars så hyllade arkitekten. Byggnaden kunde lika gärna vara ett annex till Disneyland, menade tidningen Le Mondes arkitekturkritiker, och många vittnar om den hätska stämningens anti-amerikanska undertoner: objektet som landat mitt på gårdsplanen framför nationalmuseet var inte bara utländskt utan till råga på allt en import från USA… 

Annons
Annons

Med tiden vände dock opinionen och pyramiderna blev en del av Paris kollektiva identitet. Peis genidrag var att sammanlänka museets tre huskroppar med nya vidsträckta underjordiska museirum försedda med dagsljus från den pyramidalt ikoniska glasentrén ovanför. Antalet besökare ökade och 2014 hade det årliga antalet nått nästan tio miljoner, en fördubbling mot vad Peis entrébyggnad var designad för, vilket resulterat i att Louvren på senare år tvingats genomgå ytterligare ombyggnationer. Det är givetvis ett lyxproblem men också ett tydligt exempel på vad man kommit att kalla ”Bilbaoeffekten”, det vill säga fenomenet att en spektakulärt utformad signaturbyggnad blir ett varumärke i sig och därmed lyfter en hel stad eller region. 

Lite längre bort, vid Place du Carrousel, finns ytterligare en av Peis glaspyramider, fast uppochnedvänd, pekandes ner mot en affärsgalleria, vilket ytterligare förstärker bilden av att Louvren gått från att vara ett klassiskt konstmuseum till att mer likna en shoppingmall. Det är i så fall en kombination som på många sätt kännetecknar den nya tidens megamuseer, och om det är Peis arkitektur eller shoppingen som ligger bakom besöksrekorden är krasst nog inte helt lätt att svara på.

I M Pei personifierade begreppet stjärnarkitekt. Förutom en enorm yrkesmässig talang tycks han ha haft ett vinnande men ödmjukt sätt som charmade alla, bland andra Jackie Kennedy vilket gjorde att han fick uppdraget att rita Kennedybiblioteket i Boston. På alla foton av honom ser man en skrattande liten man i centrum för allas uppmärksamhet. Det ligger då nära till hands att tänka på alla andra briljanta konstnärer världen över som inte ägt samma förmåga att sälja sig själva och sina verk. Och som därför går oss förbi.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons