Annons

Människan sedd genom klassikerna

Måste dockhemmet raseras en gång för alla? Hur reagerar vi på förändringar, krossade drömmar eller längtan efter frihet? Vårens klassiker borrar i allmänmänskliga frågor.

TEXT: ANNA ÅNGSTRÖM

Under strecket
Publicerad

Sofia Jupither.

Foto: Staffan LöwstedtBild 1 av 1

1 / 5

Sofia Jupither: Frun från havet

Sofia Jupither.
Sofia Jupither. Foto: Staffan Löwstedt

Ellida Wangel är fyrvaktardotter uppvuxen vid havet, gift sedan några år med doktor Wangel, en omtänksam läkare med två tonårsdöttrar. Men hon längtar bort från småstadslivet djupt inne i fjorden.

– Som alltid hos Ibsen handlar det om livskris och insikt. Ellida har en mitt-i-livet-kris: Var det så här det blev? Valde jag rätt? Det är funderingar vi alla drabbas av och som jag känner igen mig och mina vänner i, säger regissören Sofia Jupither.

När livet står och trampar ältar vi gärna besluten vi tog i 20-årsåldern, projicerar våra drömmar på den person eller det yrke vi valde bort då. Ellida får i sin klaustrofobiska ångest chans att välja om; maken släpper henne fri när Den främmande återvänder, sjömannen hon en gång var förlovad med.

– Men hon inser att det inte är maken det är fel på utan att problemen finns inom henne själv. Till skillnad från Ibsens andra kvinnor, Nora som går eller Hedda Gabler som skjuter sig, så stannar hon. Det säger även något om mannen. Pjäsen är inte så samhällsomstörtande som ”Ett dockhem”. Den har en annan ton, släkt med ”Lille Eyolf” som också handlar om hur vi ska leva tillsammans. Det är en inre resa, med drag av mystik.

– Havet står för friheten, den kraftfulla och vilda passionen i motsats till fjordens smala gryta. Ibsen skriver om hur läkaren har anlagt en liten karpdamm som Ellida får klåda av.

Dramaten 4/5

Annons
Annons

Malin Stenberg, regissör.

Foto: Magnus BergströmBild 1 av 1

2 / 5

Malin Stenberg: Förklädd gud

Malin Stenberg, regissör.
Malin Stenberg, regissör. Foto: Magnus Bergström

”Ej för de starka i världen, men de svaga”. Så diktade en skakad Hjalmar Gullberg 1933 efter att ha sett nazimens bokbål och framfart på plats i Berlin. Lars-Erik Larsson tonsatte ”Förklädd gud” 1940. Den lyriska sviten uruppfördes i Sveriges radio mitt underbrinnande krig. Dess paradoxalt ljusa musik omfamnar ett budskap om medmänsklighet och empati som nu Folkoperan i Stockholm vill ta fasta på. Malin Stenberg är regissör:

– Det är ett enormt älskat och spelat verk som oftast framförs i kyrkor. Folkoperan har en tradition att sammanföra verklighetens människor med körverk, som i ”Carmina Burana”. Gullbergs text handlar ju om att vem som helst man möter på gatan kan vara en förklädd gud, när man ser bortom etnicitet eller sexualitet. Vi tolkar det genom att bjuda in dragspelsvirtuosen Lelo Nika. Det blir ett spännande möte; hans musik har ett helt annat temperament som får interfoliera Lars-Erik Larssons midsommaraktigt svenska toner.

Lill Lindfors, Björn Kjellman och Astrid Assefa turas om att recitera texten i föreställningarna. Tanken är att även några fattiga EU-medborgare ska medverka. Malin Stenberg har lärt känna dem via volontärföreningen Hem.

– De berättar historier ur sitt liv, på scenen och i filmat material.

Folkoperan 15/2

Annons
Annons

Polly Kisch och Birgitta Sundberg spelar känslig dotter och självupptagen mor i ”Glasmenageriet”.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 1

3 / 5

Ulla Gottlieb: Glasmenageriet

Polly Kisch och Birgitta Sundberg spelar känslig dotter och självupptagen mor i ”Glasmenageriet”.
Polly Kisch och Birgitta Sundberg spelar känslig dotter och självupptagen mor i ”Glasmenageriet”. Foto: Lars Pehrson

Fria Teatern och den danska regissören Ulla Gottlieb har en lång relation via pjäser som främst handlar om dysfunktionella familjer, av Lars Norén, av Jon Fosse. Med uppsättningen av Tennessee Williams genombrottspjäs från 1945, ”Glasmenageriet”, hakar teamet direkt i Fosses ”Mor och barn” som de spelade 2012 och som handlar om saknad och kärlekslängtan. I den möts slutligen karriärmamman och sonen på hans fråga ”vad är god konst för dig?”. Hon svarar: ”Glasmenageriet”.

– Det inspirerade oss! Det är en otroligt bra pjäs om en mamma som självupptaget lever i sina minnen, hon var en firad sydstatsskönhet som blev lämnad. Hennes hypersensitiva dotter Laura har dragit sig tillbaka med sin samling glasfigurer och sonen Tom, som är ett självporträtt av dramatikern som ung, har sina drömmar men måste försörja familjen som skoförsäljare, berättar Ulla Gottlieb.

Birgitta Sundberg som spelar modern betonar hennes narcissistiska drag.

– Hon är inte elak men aningslös. Hon tror på sin egen illusion, den är verklig för henne, och att hon kämpar för sina barn. Det är en pjäs om olycka.

Toms kamrat Jim blir en figur kring vilket hoppet om förändring växer – som även det slås i bitar. Livslögner, att inte vara sedd som den man är och krossade drömmar är teman som är allmänmänskliga, konstaterar de.

– Pjäsen utspelar sig under den amerikanska depressionen på 1930-talet vilket känns aktuellt idag. Men man ska kunna se den utan att veta vem Tennessee Williams var.

Fria Teatern 29/3

Annons
Annons

Anja Suša.

Foto: Jonas KündigBild 1 av 1

4 / 5

Anja Susa: Körsbärsträdgården

Anja Suša.
Anja Suša. Foto: Jonas Kündig

Ännu en gång ska Tjechovs belånade körsbärsträdgård falla för yxan och för den nya tiden som kräver handlingskraft, personifierad i den nyrike Lopachin. För den serbiska regissören Anja Suša är klassikern från 1904 mycket mer tidlös än vad dess författare själv kunde se:

– Pjäsen tar upp universella frågor om ett samhälle fast i politiskt limbo med stora orättvisor och social ojämlikhet, förebådande kapitalismen som i det feodala Ryssland representerade en ny tid. Nu sätter vi upp pjäsen utifrån perspektivet att kapitalismen har kollapsat vilket ger plats för en ny sorts feodalism. Så, ironiskt nog, är vårt samhälle inte så annorlunda mot slaveriet som Tjechov beskriver.

Svårigheten att lämna det gamla bakom sig och skapa en framtid är också allmängiltigt, menar Suša. Rollfigurerna är fast i en livsstil som tillhör det förflutna, men de kan inte hitta någon ny riktning i nuet.

– För mig är temat välfärdsstatens död, eller åtminstone förändring till något annat, särskilt intressant eftersom jag gör uppsättningen i Sverige där välfärden har djupa rötter. Det kollektiva minnet av den kommer att bli vår idé om vad ”Körsbärsträdgården” symboliserar i dag. Tjechovs språk behöver inte ändras, det är så enkelt och klart och likväl rikt på mening.

Göteborgs stadsteater 24/3

Annons
Annons

Viktor Tjerneld.

Foto: Jonas KündigBild 1 av 1

5 / 5

Viktor Tjerneld: Ett dockhem

Viktor Tjerneld.
Viktor Tjerneld. Foto: Jonas Kündig

När Nora slängde igen dörren och lämnade maken, advokat Torvald Helmer, och deras på ytan perfekta dockskåpshem 1879 sågs det som ett radikalt inlägg i debatten om kvinnans frigörelse. Henrik Ibsens idéer fick moteld av August Strindberg medan Alfhild Agrell i ”Räddad” spann vidare på kvinnans (o)möjlighet till självförverkligande i äktenskapet.

– Den frågan jag ställt mig när jag närmat mig texten är: Vad är ”dockhemmet” i dag, och vad upprätthåller det? Jag ser det mer som att Nora gör ett försök att lämna själva ”dockhemmet” än att lämna Torvald. Då blir problematiken mer komplex än relationen man–hustru. En av Ibsens styrkor är just leken med mikro- och makroperspektiven i förhållande till makt och livets/samhällets inrättning, säger regissören Viktor Tjerneld.

Följdfrågan blir, menar han, om inte dockhemmen måste raseras från grunden för att vi ska kunna bli fria från dem. Och kan man göra det ensam, eller måste det till något ”vidunderligt”?

– Jag har bearbetat texten, tagit bort vissa saker som inte känns lika relevanta i dag, och lagt till partier. Själv tycker jag att pjäsen är väldigt rolig, vilket kommer att märkas. Jag hoppas att publiken får med sig en historia som innehåller något annat än bilden av det kvinnliga offret som lyckas slå sig fri. För pjäsen handlar för mig om något mycket större.

Helsingborgs stadsteater 25/3

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons