Annons

Fett. En historia om smak, skräck och starka begärMänniskans bästa vän – och största skräck

”The Whitechapel monster” kallades det 130 ton tunga fettberg som korkade igen Londons avloppssystem.
”The Whitechapel monster” kallades det 130 ton tunga fettberg som korkade igen Londons avloppssystem. Foto: Frank Augstein/TT

En förträfflig smakbärare, men också en förskräcklig fasa i detta kroppsidealens tidevarv. Jenny Damberg lyckas i sin bok om fett belysa alla flottiga facetter, skriver Karsten Thurfjell.

Under strecket
SvD
Publicerad

Fett. En historia om smak, skräck och starka begär

Författare
Jenny Damberg
Genre
Sakprosa
Förlag
Ordfront förlag

190 s.

Fett ger smak. Jenny Damberg sätter den kulinariska dimensionen främst i sin boks undertitel. Därefter placerar hon skräck, den skräck som många samtidigt hyser inför det näringsämne som trots allt varit avgörande för vår existens, ”för att det alls skulle bli folk av oss”. Till skillnad från andra däggdjur strävade den tidiga människan instinktivt efter att få i sig det nedlagda bytets feta partier, för sin näringshungriga hjärnas skull. Genom att hjärnan därmed tilläts växa ifrån andra arter i storlek, nådde mänskligheten den intelligens som gjorde det möjligt att civilisera vår planet – med allt det goda och onda det inneburit, kan vi konstatera.

Men fett är alltså livet, alltings början och slut i Dambergs historiska perspektiv, och hon radar upp exempel på denna lika begärliga som flottiga materias kulturella dimensioner, för att inte tala om de politiska och ekonomiska.

Trots min egen förtjusning inför fett som förträfflig smakbärare, biter sig två arketypiska skräckbilder kvar efter läsningen. Dels berättelsen om The Whitechapel monster, det ohyggliga, 250 meter långa och 130 ton tunga fettberg som hösten 2017 korkade igen kloaksystemet i östra London. Vad det bestod av och hur det luktade när åtta renhållningsarbetare slet i nio veckor för att få bort det ska inte nämnas här, men orsaken sägs ha varit britternas ökade konsumtion av våtservetter. Dessa lömskt strukturerade vävnader som kastats i avloppet visade sig ha en olycklig förmåga att binda mängderna av stelnat fett från främst traktens restauranger till en enda massiv enhet.

Annons
Annons

Skräckbild nummer två kommer från den dansk-chilenske konstnären Marco Evaristti och hans performance ”Polpette al Grasso di Marco”. Konstnären förtärde då en portion pasta med köttbullar tillagade på en färs med resultatet av den fettsugning han låtit göra på sig själv blandat i färsen. Det var gott, enligt Marco Evaristti och inte äckligare än något annat. En grimas mot det pågående frosseriet och överflödet – men så gör man ju bara inte!

Fett skrämmer och stigmatiserar i detta kroppsidealens tidevarv, likaväl som det länge använts som vapen i kampen mellan rivaliserande modedieter, där det som mättat och fleromättat, animaliskt och vegetabiliskt turats om med transfetter, palmolja och kolhydrater om att inneha skurkrollen.

Med sociala medier höjs tonfallen, och Jenny Damberg försöker i sin grundliga genomgång moderera bland de näringsfysiologiska utspelen. Hon hänvisar dessutom till talesättet ”att gjuta olja på vågorna” som kommer sig av sjöfartens praktik att ha med sig så kallad stormolja av raps eller fisklever ombord, för att vid räddningsaktioner sprida oljan på vågorna och därmed dämpa sjön. Möjligen blir de undervisande argumenten lite väl komplicerade, och i hennes strävan efter en saklig och opartisk hållning kan man ibland undra vad som skulle bevisas.

Ändå känns det i målgången som alla fettets flottiga facetter fått sin belysning, och att fett med kunskap och distans kan användas på de mest raffinerade sätt – som människans bästa vän och hjälpreda i köket.

Karsten Thurfjell

Jenny Damberg skriver i SvD – därför recenseras hennes bok av Karsten Thurfjell, redaktör på Sveriges Radios kulturredaktion.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons