Annons

Människor och tro kan vässas till

LIVSÅSKÅDNING. Människor och tro har både goda samtal och allmänbildande reportage men lyckas inte ­alltid leva upp till sina ambitioner. Inslagen om slöjförbud respektive pedofilskandalerna i katolska kyrkan gjorde ­inte lyssnaren så mycket klokare.

Under strecket
Publicerad

MEDIEKRÖNIKA

Enligt sin egen beskrivning befinner sig P1:s livsåskådningsprogram Människor och tro i skärningspunkten mellan religion och politik. Genom ämnesmässigt breda och fördomsfria samtal har man lyckats slå an en ton som är unik i vårt vildvuxna medielandskap.

Att de goda samtalen och allmänbildande reportagen blivit kännemärke för Människor och tro är sedan länge välbekant för dess många lyssnare. Samtidigt är det uppenbart att den utformning programmet kommit att få inte sällan är en balansakt på stundom rätt slak lina. Ambitionen att låta lärd beskrivning gå före kritik leder till att få eller ingen känner sig utanför, men samtidigt riskerar skärningspunkten att förvandlas till ett kalejdoskop.

Inför Människor och tros senaste program lät påannonseringen oss förstå att man nu skulle ta tag i två ofta förbisedda perspektiv. För det första hur de kvinnor som själva bär heltäckande slöja ser på sitt eget val – och inte minst på de förbud mot burka och niqab som duggar allt tätare i Europa. För det andra skulle en jesuitpater berätta om hur det är att arbeta som präst i skuggan av alla pedofilskandaler inom katolska kyrkan.

Annons
Annons

Frågeställningarna var bekanta, men ingångarna avgjort intressanta eftersom vi alltför sällan hör just dessa röster. Människor och tro utlovade alltså något på en gång angeläget och viktigt. Dessvärre kan man konstatera att programmet knappast lyckades leva upp vad som utlovats.

Reportaget om hur kvinnor som bär heltäckande slöja ser på saken blev till en utflykt med destination Rinkeby. Någon klädaffär som sålde niqaber visade sig vara svårfunnen och i stället intervjuades en muslimsk aktivist, en karl, om frågan. Av honom fick vi höra att motståndet mot heltäckande slöjor beror på rädsla bland västerlänningar.

Som bakgrund till detta påstående intervjuades – som så ofta i Människor och tro – islamkännaren Jan Hjärpe, ännu en karl alltså. Även av honom fick vi höra att motståndet mot heltäckande slöjor beror på rädsla bland västerlänningar. Slutligen lyckades man finna en, säger en, kvinna som uppenbarligen menade att niqab är ett utmärkt plagg att dölja sig bakom för den som inte hunnit sminka sig på morgonen. Jag skulle överdriva om jag påstod att det gjorde mig så värst mycket klokare.

Med sänkt röst tassade programledaren Peter Sandberg försiktigt in i Katolska kyrkan, beläget vid Kungsträdgården i Stockholm. Jesuitpatern Ulf Jonsson mötte därinne och jag var nog inte ensam om att se fram mot ett djuplodande samtal med denne klipske präst och tänkare.

Samtalet blev dock till en föreställning i hövisk hovjournalistik som knappast kan ha sporrat den filosofiskt och retoriskt skolade Ulf Jonsson. Programledaren vittnade för Jonsson om att han på nätet sett att det står mycket att läsa om sexuella övergrepp på små barn utförda av katolska präster. Istället borde Sandberg ha frågat om hur mörkläggningen av övergreppen varit – och är – möjlig. Och vidare: om Andra Vatikankonciliets ambitioner om en öppnare kyrka för snart ett halvsekel sedan är överspelade. Det hade varit vassare för ett program i skärningspunkten.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons