Annons
Krönika

Carl-Johan Malmberg:Mantegna och Proust visar oss isolerade världar

Marcel Proust. Till höger: En modell tittar på en reproduktion av en målning av Mantegna under en modevisning i Milano 2007.
Marcel Proust. Till höger: En modell tittar på en reproduktion av en målning av Mantegna under en modevisning i Milano 2007. Foto: TT, Alberto Pellaschiar/TT

Renässansmålaren Andrea Mantegna och romanförfattaren Marcel Proust förenas av den starka närvarokänsla de ger oss. Fast ju mer jag umgås med dem båda, desto mer ser jag något annat hos dem, något mer drabbande.

Under strecket
Publicerad

Under vintern har jag ägnat mig åt Andrea Mantegna och Marcel Proust. Mellan dem finns förbindelser – i en understreckare (SvD 10/3) skriver jag om den starka närvarokänslan som renässansmålaren och romanförfattaren ger oss. Fast ju mer jag umgås med dem båda, desto mer ser jag något annat hos dem, något mer drabbande.

Under påsken tittar jag på Mantegnas ”Korsfästelsen” från 1456-59; en rätt liten målning, 76 x 96 cm, med tanke på myllret i den. Den ägs av Louvren, fast visas just nu i Berlins Mantegna- och Belliniutställning. Jag ser den gärna som målarens främsta verk.

Scenen är Golgata. Jesus flankeras av de två rövarna, de tre dominerar bilden på sina höga kors. Tjugofyra människor samt sex hästar grupperar sig mellan, framför, bakom och vid sidan av korsen. Till vänster sex kvinnor: Maria Magdalena och Jesu moder Maria omgiven av fyra väninnor; deras gester och ansiktsuttryck är uppfyllda av oerhörd sorg. I mitten och till höger sexton romerska soldater som står, sitter eller rider – några tittar på de korsfästa, andra småpratar med varandra eller spelar ett spel. Soldaterna har en neutralitet i hållning och uttryck som man kan tolka på olika sätt: lugn, förakt, löje eller likgiltighet. Två gestalter skymtar långt bak i bilden: två nyfikna romare eller palestinier som nu hindras av soldaterna att se korsfästelsen?

Annons
Annons

Man har ibland talat om Mantegnas kyla fast det snarare handlar om att inte leda åskådaren till bestämda känslor.

Mantegnas värld är en plats av utmejslade samtidigheter: människor rör sig och handlar i ett gemensamt rum men var och en självtillräcklig, i sig eller i sin lilla grupp. Å ena sidan kvinnorna och de korsfästa med sin sorg och fysiska smärta – å andra sidan soldaterna som gör sitt jobb eller bara fördriver tiden. Genom att registrera världen som en mängd isolerade delar låter Mantegna oss se den illusionslöst och utan patos – man har ibland talat om hans kyla fast det snarare handlar om att inte leda åskådaren till bestämda känslor. Han tycks säga till oss: så grym är världen, likgiltighet och aningslöshet står sida vid sida med ofattbart lidande – samtidigt som den är rik och sensuell, fascinerande i sina individuella beståndsdelar.

Just så kan man beskriva Prousts roman ”På spaning efter den tid som flytt”. De grymma människorna står oförstående för varandra liksom för sig själva. Den bördsstolte och upp över öronen förälskade baron de Charlus förintas när violinisten Morel avvisar honom genom ett missförstånd medan madame Verdurin i baronen bara ser en fåfäng uppkomling. Swann berättar att han är döende för hertig de Guermantes som skämtar bort det medan hans hertiginna bekymrar sig om sin klänning. Berättarens mormor döljer sitt slaganfall för att spara sina närmaste som ingenting märker.

Prousts människor lever och lider, instängda i sina inre. De spelar sina ensamma spel. Det försonande ligger i den enorma klarhet han låter oss se det med. Det är som om både Mantegna och Proust ser världen från en punkt när den upphört att finnas till. Vi förnimmer den som ett övertydligt minne.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons