Annons

RåttkungenMapei slår hårt med smärtsam ärlighet

Mapei gör teaterdebut med sin egen musikaliska monolog  ”Råttkungen”.
Mapei gör teaterdebut med sin egen musikaliska monolog ”Råttkungen”. Foto: Matilda Rahm

Rapparen Mapei tar övertygande steget in i teatervärlden med en musikalisk monolog om att våga stå för den man är. Brutalt ärligt, tycker Stefan Thungren.

Under strecket
Publicerad

Råttkungen

Genre
Teater
Regi
scenografi: Mia Winge
Var
Kulturhuset Stadsteatern Vällingby
Text
och på scen: Jacqueline Mapei Cummings

En råttkung är ett ganska vidrigt fenomen. Det sägs att när råttor växer upp i stora kullar i små utrymmen, bland avföring och allmänt träck, så riskerar deras svansar att sno in sig i varandra. Och ju mer de stackars råttorna, som kan vara 20–30 stycken, kämpar för att komma loss från detta infernaliska trassel, desto mer dras köttknuten åt. Till slut återstår det enda alternativet, att leva som flera individer anpassade till en enda stor organism, där var och en av råttorna är beroende av den andre för sin överlevnad.

I Mapeis föreställning blir detta en analogi för människans status i den moderna världen. På gott och ont styrs vi av andras åsikter och tankar, vi anpassar oss, följer strömmen och trasslar in oss i varandra. Tills vi en dag inte längre kan titta oss i spegeln utan att mötas av en förvirrad blick, en snedvriden föreställning om oss själva.

Mapei Cummings är vanligtvis känd som sångerska och rappare och med hennes electroskruvade genombrott ”Video vixen” för decenniet sedan låg hon så rätt i tiden att ett större internationellt genombrott bara kändes som en tidsfråga. Men sedan hände något, eller kanske snarare ingenting, och det var först 2013 som hon gjorde comeback med den gigantiska P3-hitten ”Don´t wait”.

Annons
Annons

Med Råttkungen tar hon nu steget in i teatervärlden med en musikalisk monolog som ständigt håller sig nära hiphoppens oförskönande och stundtals neurotiska uttryck. Ensam på scenen, iförd en vit trenchcoat som är förvirrande lik en tvångströja, gestaltar hon de psykiska våndor som uppstår när vi lever som ihoptvingade råttkungar. Hon ber publiken att blunda och tänka efter vad vi egentligen tycker om henne, och frågar sedan om ordet var psyko.

Dystopiska beats och blinkande stroboskop varvas med små löshängande fragment ur uppväxt, dåtid och samtid som sammantaget bildar en spräcklig mosaik av en plågsam, psykisk ohälsa. Och där vi inte kan vara riktigt säkra på om det som sägs handlar om henne själv eller en diktad person, lite av den nisch som en gång gjorde rapkollegan Eminem så flerdimensionellt älskvärd och smärtsamt skoningslös på samma gång.

Mapei briljerar i denna roll där hon utan att försköna målar upp en bild av att även de mest bräckliga av individer kan gjuta styrka i sina ben genom att kasta den mask som samhället tvingar på oss och i stället bara vara oss själva. Att föreställningen riktar sig till unga vuxna över femton år, och att det är just Mapei som fräser, viskar, sjunger och rappar fram denna brutalt ärliga historia om stukade självförtroenden, ger en omedelbar slagkraft.

Fragmentariska nyhetsbilder och röster om Donald Trump, fascistpartier, flyktingkriser och terroristattentat flimrar förbi inför hennes slutmonolog. Vilket gör att man lämnar salongen med en malande fråga om huruvida det är som ensamt spröda individer eller som en socialt förvriden massa vi drabbas av psykisk ohälsa.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons