Marcus Dunberg

”I sommarhuset blir jag en bättre människa”

Jag blev nyligen med sommarhus, alternativt lantställe eller fritidshus, beroende på vem du talar med. Sportstuga? Sommarnöje? Hursomhelst. Inflyttning skedde under påskhelgen, men drömmen har levt under många år. I dessa drömmar har jag intensivt visualiserat mig själv i olika roller: trädgårdsodlaren, vandraren, vedklyvaren, grillaren, tennisspelaren, hemmafixaren, direkt-från-bonden-handlaren, morgonbadaren (och vattentemperaturmätaren). Ja, du förstår. Den enda rollen som jag hittills har bemästrat till fulländning är: panikringaren-till- lokale-hantverkaren.

Annons

Men så under den påskvecka som familjen tillbringade i huset klev jag in i en annan, helt ny och för mig, okänd roll. Till skillnad från karaktärerna ovan var den inte konstruerad, utan kom naturligt. ”Det var rollen som valde mig, inte tvärtom” som Mikael Persbrandt hade uttryckt det. Rollen kom inifrån medan exempelvis trädgårdsodlaren är ett resultat av allt för mycket konsumtion av livsstilsmedia. Det var när jag diskade eller gjorde något annat vardagligt som det plötsligt slog mig: på denna plats, i detta hus, blir jag en bättre människa.

Hemma i Stockholm tillrättavisar jag irriterat barnen om de springer omkring och gör avtryck med kladdiga händer på möbler och inredning. Samma sak om de stökar ner för mycket eller slarvar med bordsskicket. Många konflikter hemma handlar just om detta. Barnens kladd och gegg kontra föräldrarnas pedanteri. Vårt hem är inte ett sådant där härligt stökigt hem med högt i tak där barnen fritt får härja omkring och vara ohämmat kreativa (läs: ouppfostrade). Nej, här ska de små liven uppföra sig. Här finns gott om no-go-zoner för alla under myndig ålder. Gärna ohämmad kreativitet – men då på barnens egna rum med skyddsplast under målarpappret, så att det inte blir fläckar på bordet.

I sommarhuset däremot märkte jag hur jag sakta antog en annan, betydligt mildare, persona. Blodtrycket förblev oförändrat när barnen halvlåg över matbordet eller ritade med bläckpenna i soffan (ja, det hände faktiskt). Hemma i Stockholm skulle den sista incidenten föranleda härdsmälta, men här skakade jag bara på axlarna och gick sedan ut för att hämta mer ved (som någon annan kluvit).

Den nye, bättre Marcus märktes inte bara i papparollen. I mitt vanliga liv är jag autistiskt ointresserad av umgänge med okända eller halvbekanta människor. Jag undviker konsekvent alla sammanhang där det finns risk för småputtriga konversationer om segelsemestrar, kräksjukor och snöfall i april. Skulle en sådan konversation ändå inledas försöker jag snabbast möjligt avsluta den. Men så vid sommarhuset: redan när möblerna bärs från lastbilen in i huset kommer grannarna nyfiket fram ur buskagen för att hälsa och utbyta de sedvanliga artighetsfraserna. Det är nu det händer: jag kommer på mig själv med att stå och TRIVAS. Ett livslångt förakt för människor som ”trivs” rinner av mig. Senare samma kväll runt middagsbordet lägger jag fram idén att vi borde bjuda in alla grannarna på ett glas vin – ”för att lära känna dem”. Frun kikar förvånat men uppskattande på mig.

I hela mitt liv har jag flytt från allt kollektivt. Alla sporter som jag utövat med glädje och passion har varit individuella: bordtennis, tennis, golf, skateboard, skytte, skidor. Det är något med föreningsliv och påtvingad gemenskap som ger mig svår klåda. Men så här i sommarhuset vandrar såväl tankar och handlingar mot det gemensamma. Jag signar upp för vårstädning på tennisklubben, betalar in medlemsavgiften till byföreningen och funderar på hur jag ska engagera mig på ett sätt som gagnar alla. Två dagar senare är jag tillbaka i Stockholm och ryter åt barnen att tvätta händerna.

Till Toppen