Perfect Guide

Marcus Dunberg: Jag är ett riktigt konsumtionsmonster

Jag var nyligen på vernissage; strosade genom rummen och betraktade målningarna på väggarna medan jag läppjade lite på ett glas. Det vita vinet var ljummet och mediokert, men målningarna var fantastiska. Jag kände instinktivt att de talade till mig, berörde mig om du så vill. Framförallt så väckte målningarna en väldigt stark lust att köpa och äga dem. Hänga dem på vägen hemma. Tyvärr var verken både för dyra och dessutom redan sålda, vilket fick habegäret att växa ytterligare.

Annons

Det som kittlar med konst är väl just den konflikten: å ena sidan dyra statusobjekt, å andra sidan det icke-monetära och konsten som en av civilisationens grundpelare. Sanningen är nog att de flesta av oss där på vernissagen tänkte mer på om tavlorna matchade soffan, än på de stora och viktiga idéerna bakom verken som inte sällan kan vara komplexa att tränga in i. Detta är det förstås ingen som erkänner eftersom det vore att reducera konsten till vad den verkligen är: en handelsvara som produceras, prissätts och säljs på en kommersiell marknad.

Konsumtion är troligen samtidens värsta och fulaste synd, så därför gör vi gärna omskrivningar för att komma undan skam och dåligt samvete. Vore det inte bara enklare, ärligare och mer hållbart att bara erkänna vad vi egentligen är: konsumtionsmonster. Jag erkänner mig skyldig här och nu. Jag tänker ständigt på olika saker som jag vill köpa, vill äga, vill ha. Denna tanke upptar en ansenlig del av min tid. Knappast en dag passerar utan att jag tänker på kläder, skor, möbler, konst, klockor, boenden, sportprylar som jag vill köpa, vill äga, vill ha. Då har jag inte ens nämnt all den konsumtion som är upplevelsebaserad: resmål, hotell, restauranger, städer och natur som jag vill köpa access till.

Det största hindret på vägen för att allt detta ska bli mitt är förstås min ekonomi. Min konsumtion står i direkt paritet med min tillgång på pengar. Fråga dig själv följande: om du hade haft mer pengar, hade du köpt fler saker då? Kanske en lite större bil, lite fler och dyrare kläder i garderoben, exklusivare möbler hemma, åkt på lite fler resor? Ja visst hade du det, ditt lilla konsumtionsmonster.

Det komiska är att jag inte ser mig som en materialist. Inte alls. Merparten av mina köp stannar i tanken. 98 procent av gångerna går jag tomhänt ur butiken, lägger inte något bud på auktionssajten och bokar inte resan. Men ändå, lusten och viljan att ständigt föda konsumtionsmonstret finns ju där.

Jag läser sällan eller aldrig om människor som talar om sin egen konsumtion på det här sättet. De enda som syns är de goda idealisterna. Återvinnarna med klimatångest. Till och med multinationella varumärken försöker nu få oss att tro att deras mål är att vi ska handla mindre. Personligen blir jag hellre påsåld prylar än lögner.

För att nyansera bilden av konsumtionsmonstret Marcus är det självklart så att det inte bara är ekonomin som begränsar. Som varje människa med förmåga att tänka ifrågasätter även jag rimligheten i att äga ytterligare ett par sneakers, ännu en dyr tvål, ett tennisracket till. Den stora frågan som blir hängande är: vad handlar konsumtionsmonstret om, egentligen? Jag vet inte, men avslutar med ett citat av Tomas Tranströmer: ”Han köper och köper saker, för att kasta i gapet på tomrummet som smyger bakom honom”.

Till Toppen