SvD Perfect Guide
Annons

Marcus Dunberg: ”Sluta uppfostra andras barn”

Text: Marcus Dunberg - 24 augusti 2018

Det brukar heta att Sverige är ett av de mest individualistiska samhällena i världen. Att vi förlitar oss mer på individens förmåga och mindre på exempelvis vänner, familj och kyrka. Staten är visserligen en garanti för utbildning, vård och så vidare, men vi lever i ett samhälle där varje människa kan ta sig oändligt med friheter utan att makten kontrollerar eller straffar vederbörande. Vi drar oss också för att lägga oss i andras liv. Vi är noga med att hålla avståndet: inte tränga oss på, inte fråga för mycket. Och hellre träffas på neutrala platser än hemma hos varandra, såvida det inte är inbokat och noga planerat långt i förväg.

Det finns dock ett undantag. När det kommer till en del av livet är svensken inte blyg för att blanda sig i andras människors liv. Ja, jag talar förstås om barn och barnuppfostran. Sommaren är högsäsong för föräldrar som älskar att tillrättavisa andra föräldrar och deras barn. Detta hänger ihop med att vi i större utsträckning möts på offentliga platser under sommaren – exempelvis på badstranden som är något av ett centrum för denna aktivitet.

Annons
Annons

Några exempel: min snart femåriga dotter befinner sig vid barnpoolen som är en halv meter djup. Hon har flytpuffar runt armarna och plaskar runt i bassängen som är full av andra barn och föräldrar. Vattnet når henne strax över midjan. Jag ligger 30 meter bort på stranden nedanför och läser en bok. Min riskkalkyl säger att dottern klarar sig själv i den grunda poolen. Ändå är det en mamma som känner sig manad att ta min lekande dotter bort från polen, leta upp mig och ”lämna tillbaka henne” eftersom hon ”var alldeles själv vid poolen”. Dottern och jag tittar förvånat på varandra medan den okända mamman väser ”varsågod” och sedan kliver iväg till sin matsäck med bestämda steg.

Ett par dagar senare vid samma badstrand. Min dotter klättrar upp på en klippa. Ännu en gång kommer en mamma i min egen ålder fram och bjuder på en lång utläggning om hur farligt det är för min dotter att klättra. Tonen är mild och nedlåtande på samma gång. Huvudet ligger lite på sned medan hon förklarar.

Ytterligare ett par dagar senare: en mamma ifrågasätter om sjuårige sonens snorkel verkligen är till för barn. ”Annars kan han få svårt att andas och bli blå om läpparna”. Jag blir osäker, men jo, visst stod det nog ”juniorsnorkel” på nätbutikens hemsida. Sedan tänker jag: varför förklarar jag mig?

Ännu en incident: en kompis till vår familj skickar hem sjuårige sonen från stranden för att hon tror att han är där utan vuxet sällskap. I själva verket är han där med en kompis, deras föräldrar och en barnvakt.

Vad handlar detta om? ”De menar väl” är en vanlig förklaring. Visst, jag tror inte att de menar illa, men det måste ligga något djupare till grund för detta beteende. Själv har jag aldrig lagt mig i andras barns förehavanden, utom den gång en knatte sprang rakt ut i trafiken på Karlavägen varpå jag lyfte barnet tillbaka till trottoaren där mamman stod paralyserad och lätt chockad. Att däremot banna en annan förälder för hur de uppfostrar sina barn är mig lika främmande som att kalla en av de där mammorna för ”tjockis”.

Jag tror att det handlar om rädsla och kontrollbehov; två nära besläktade känslor. Alla föräldrar tvivlar på huruvida de handlar rätt eller fel. Att uppfostra andras barn blir en bekräftelse att just ”mitt sätt” är det korrekta. Ytterligare en anledning till beteendet är känslan av att känna sig behövd och värdefull. Många – främst mammor tycks det – går så mycket upp i föräldrarollen att hela existensberättigandet tycks finnas där. Skönt att det är höst, så att vi kan krypa tillbaka till våra respektive liv, på behörigt avstånd från varandra.

Annons