Annons

Margarita fann sin mamma – och sex syskon

LÄSARBREV Från ett bussfönster i Colombia såg svenska Margarita, 31, för första gången sin biologiska mamma. Efter att ha läst Idagsidans reportage om andra ”försvunna barn” skrev hon ner sin historia. Här är brevet hon skickade till Idagsidan:

Under strecket
Publicerad

Margarita visade sig ha sex halvsyskon – två på hennes pappas sida och fyra på mammas. Här är hon (längts t v) med sin storasyster Cristina, lillasyster Gloria och mamma Rosario.

Foto: Privat Bild 1 av 7

De första två åren reste Margarita flera gånger för att besöka sin mamma Rosario och resten av familjen. I september 2014 gick mamman bort i cancer.

Foto: Privat Bild 2 av 7
Bild 3 av 7

En typisk vy från den lilla staden Anolaima, där Margaritas systrar numera bor.

Foto: Privat Bild 4 av 7

Margarita på ett av flera besök i Colombia. Här är hon och dottern Agnes, 4 år, på besök hos släkt i staden Anolaima.

Foto: Privat Bild 5 av 7

När Margarita som vuxen under sin första resa i Colombia fick in rätten tamales på restaurang vällde oväntade doftminnen över henne: ”Detta har jag ätit förut, här är kryddor som jag inte har smakat sedan jag var liten!”

Foto: Privat Bild 6 av 7

Huvudgatan i La Arada, byn där Margarita föddes – och där hon en dag, 31 år senare, fick sin mamma utpekad för sig från ett bussfönster.

Foto: Privat Bild 7 av 7

Margarita visade sig ha sex halvsyskon – två på hennes pappas sida och fyra på mammas. Här är hon (längts t v) med sin storasyster Cristina, lillasyster Gloria och mamma Rosario.

Foto: Privat Bild 1 av 1
Margarita visade sig ha sex halvsyskon – två på hennes pappas sida och fyra på mammas. Här är hon (längts t v) med sin storasyster Cristina, lillasyster Gloria och mamma Rosario.
Margarita visade sig ha sex halvsyskon – två på hennes pappas sida och fyra på mammas. Här är hon (längts t v) med sin storasyster Cristina, lillasyster Gloria och mamma Rosario. Foto: Privat

”När jag var nästan sex år kom mina svenska adoptivföräldrar med sin son till det colombianska barnhemmet Casa del Nino i Ibagué för att hämta mig. Jag hade fått veta, har det berättats för mig, att jag skulle få nya föräldrar. Jag fann mig väl tillrätta med dem, har växt upp i Sverige och fått en bra utbildning.

Under årens lopp har det dock funnits en sorts tomhet i mitt inre. Vem är jag? Varför blev jag bortlämnad för adoption? Finns min mamma? Tänker hon på mig?

I vuxen ålder bestämde jag och min kusin (som också är adopterad från Colombia ) att vi skulle göra en resa i Sydamerika. Vi ville också passa på att se vårt hemland.

När jag öppnade bananbladen för att äta det inbakade innehållet bara vällde doftminnen över mig: ”Detta har jag ätit förut, här är kryddor som jag inte har smakat sedan jag var liten!”

Annons
Annons

De första två åren reste Margarita flera gånger för att besöka sin mamma Rosario och resten av familjen. I september 2014 gick mamman bort i cancer.

Foto: Privat Bild 1 av 1

Vi fick tips om ett boende i Bogota. Ägaren Eugenia visade sig vara en underbar människa som tidigare hjälpt adopterade att få kontakt med sina biologiska föräldrar.

En dag åkte vi tillsammans för att se om barnhemmet, där jag bott, fanns kvar – vilket det inte gjorde. På hemvägen stannade vi på en restaurang och åt lunch. Vi tog in en rätt som heter tamales. När jag öppnade bananbladen för att äta det inbakade innehållet bara vällde doftminnen över mig: ”Detta har jag ätit förut, här är kryddor som jag inte har smakat sedan jag var liten!” Det var en stark upplevelse.

När vi senare körde över floden Magdalena mindes jag en dröm jag haft som liten – jag åker över ett stort vatten, men vill till varje pris tillbaka till andra sidan.

De första två åren reste Margarita flera gånger för att besöka sin mamma Rosario och resten av familjen. I september 2014 gick mamman bort i cancer.
De första två åren reste Margarita flera gånger för att besöka sin mamma Rosario och resten av familjen. I september 2014 gick mamman bort i cancer. Foto: Privat

Som vuxen har jag både pluggat lite spanska och bott ett halvår i Barcelona. Jag har tänkt att om jag någon gång i livet skulle träffa min biologiska familj vore det bra om vi förstod varandra…
Några år senare åkte jag tillbaka till Colombia, den här gången ensam. Kvällen före resan kramade min mamma om mig och önskade mig lycka till. Hon visste att jag redan hade skickat mina adoptionspapper till Eugenia, och att hon föreslagit att vi skulle göra ett nytt försök att hitta någon av mina släktingar. Jag sa till min mamma att det egentligen inte betydde så mycket för mig, men att jag gärna skulle vilja se byn där jag var född och ta lite kort från platsen.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Jag uppfattade inte ens att Eugenia ställde en fråga i bussen: ”Är det någon som känner en kvinna, Rosario Cubillos, från La Arada?”

Tillbaka i Colombia klev jag och Eugenia på en buss för att åka till Alpujarra för ett besök vid en folkbokföringsbyrå. Kanske kunde det gå att få reda på om min mamma fortfarande bodde kvar i La Arada, där jag var född?

För att komma till Alpujarra måste man passera La Arada. När bussen närmade sig byn var jag väldigt trött, och min spanska kändes ringrostig. Jag uppfattade inte ens att Eugenia ställde en fråga i bussen: ”Är det någon som känner en kvinna, Rosario Cubillos, från La Arada?” Inte heller hörde jag att en av bussresenärerna, en nunna, svarade: ”Ja, jag känner henne. Men hon har inte varit i La Arada på sistone, eftersom hon har fått behandling för bröstcancer i Ibagué.”

Strax därpå stannade bussen i La Arada, och nunnan sa: ”Nej, men – där går hon ju!”

Eugenia gick ut ur bussen och frågade kvinnan vad hon hette, och vad hennes mamma hette. Det visade sig att kvinnans svar stämde med uppgifter som jag hade i mina papper.

Döm om min förvåning, när mannen som arbetade där genast hittade rätt bland mängden pärmar, slog upp en sida där ett foto av kvinnan vid busshållplatsen satt – och min födelseattest!

Annons
Annons

En typisk vy från den lilla staden Anolaima, där Margaritas systrar numera bor.

Foto: Privat Bild 1 av 2

Margarita på ett av flera besök i Colombia. Här är hon och dottern Agnes, 4 år, på besök hos släkt i staden Anolaima.

Foto: Privat Bild 2 av 2

Eugenia frågade om vi kunde komma tillbaka nästa dag och prata mer. Och jag märkte att kvinnan tittade extra mycket på mig.

En typisk vy från den lilla staden Anolaima, där Margaritas systrar numera bor.
En typisk vy från den lilla staden Anolaima, där Margaritas systrar numera bor. Foto: Privat

Så åkte bussen vidare till Alpujarra, där vi nästa dag klev in på Folkbokföringsbyrån. Döm om min förvåning, när mannen som arbetade där genast hittade rätt bland mängden pärmar, slog upp en sida där ett foto av kvinnan vid busshållplatsen satt – och min födelseattest!

Då brast det för mig, och jag började gråta när jag förstod att det var min biologiska mamma, Rosario Cubillos, som jag hade sett från bussen.

Efteråt har min mamma berättat hur hennes tankar virvlat efter att hon sett mig på bussen: Tänk om jag var hennes dotter som – efter trettioett år – hade kommit tillbaka?

Under hela resan tillbaka till La Arada var det fullt av känslor inuti mig. Så gick vi hem till min mammas hus, och knackade på.

Efteråt har min mamma berättat hur hennes tankar virvlat efter att hon sett mig på bussen: Tänk om jag var hennes dotter som – efter trettioett år – hade kommit tillbaka?

När Rosario öppnade dörren för oss frågade Eugenia om hon visste vem jag var. Rosario svarade: ”Det är Margarita.”

Margarita på ett av flera besök i Colombia. Här är hon och dottern Agnes, 4 år, på besök hos släkt i staden Anolaima.
Margarita på ett av flera besök i Colombia. Här är hon och dottern Agnes, 4 år, på besök hos släkt i staden Anolaima. Foto: Privat
Annons
Annons

När Margarita som vuxen under sin första resa i Colombia fick in rätten tamales på restaurang vällde oväntade doftminnen över henne: ”Detta har jag ätit förut, här är kryddor som jag inte har smakat sedan jag var liten!”

Foto: Privat Bild 1 av 1

Allt blev så känsloladdat och omtumlande för oss alla. Rosario grät, skrattade, hoppade och skuttade och ville ringa sina fyra andra barn genast! Det är underligt att mobiltelefonerna fungerar där högt uppe i Anderna. Tyvärr var det inget av hennes barn som svarade.

Istället visade hon ett papper som hon hade sparat i alla år. Där, i det finstilta och på byråkratspanska, stod att jag skulle lämnas bort för adoption. Rosario, som knappt kunde läsa och bara gått två år i skolan, hade satt sitt namn under.

Efter ett tag frågade hon om jag ville träffa min biologiska pappa också, och jag sa: ”Va, har jag en pappa också?!” Jag hade faktiskt bara tänkt på min mamma under alla dessa år. Det visade sig att jag hade sex halvsyskon, två på min pappas sida och fyra på min mammas.

När Rosario äntligen kom till barnhemmet fick hon veta att jag hade åkt med ”gringos” till Amerika. Den fattiga kunde då med bästa vilja i världen inte göra någonting.

Min mamma sa att hon hade trott att samhället bara erbjöd tillfällig hjälp, och att jag under en tid skulle bo, få mat och kläder och gå i skola. Och – att hon kunde få hälsa på mig när hon ville.

Det faktum att hon levde under små omständigheter, redan hade två barn och dessutom var gravid på nytt, gjorde att det dröjde innan hon hade pengar till bussresan.

När Rosario äntligen kom till barnhemmet fick hon veta att jag hade åkt med ”gringos” till Amerika. Den fattiga kunde då med bästa vilja i världen inte göra någonting.

När Margarita som vuxen under sin första resa i Colombia fick in rätten tamales på restaurang vällde oväntade doftminnen över henne: ”Detta har jag ätit förut, här är kryddor som jag inte har smakat sedan jag var liten!”
När Margarita som vuxen under sin första resa i Colombia fick in rätten tamales på restaurang vällde oväntade doftminnen över henne: ”Detta har jag ätit förut, här är kryddor som jag inte har smakat sedan jag var liten!” Foto: Privat
Annons
Annons

Huvudgatan i La Arada, byn där Margarita föddes – och där hon en dag, 31 år senare, fick sin mamma utpekad för sig från ett bussfönster.

Foto: Privat Bild 1 av 1

Rosario har berättat för mig att hon därefter bad samma bön varje dag – att hon skulle få träffa mig igen innan hon dog.

Den kvällen övernattade jag och Eugenia i min mammas hus. Alla i den lilla byn var så glada. De äldre berättade samma historia som min mamma, så jag har valt att tro på den. De äldre kom ihåg mig och sa att de kallat mig ”Margarita perdida” vilket ungefär betyder: ”Den försvunna Margarita”.

Jag vet att många adopterade skulle vilja uppleva samma sak som jag. Liksom att vissa av dem inte får ett lika lyckligt slut som jag.

Innan jag åkte tillbaka till Sverige hann jag träffa alla mina syskon. Jag kände genast att jag tyckte jättemycket om dem! Och när min svenska pappa berättade att han sagt i telefonen till våra vänner och släktingar här hemma att vår familj ”på en sekund utökades med minst femtio personer” kändes allting så fantastiskt fint!

Året därpå åkte jag och mina svenska föräldrar till Colombia för att träffa Eugenia och hela min colombianska familj.

Jag har nu en flicka, fyra år gammal. Hon är väldigt lik mig. Eftersom jag inte har ett enda foto från min barndom i Colombia är det roligt att tänka att det måste vara ungefär så som jag en gång såg ut.

Huvudgatan i La Arada, byn där Margarita föddes – och där hon en dag, 31 år senare, fick sin mamma utpekad för sig från ett bussfönster.
Huvudgatan i La Arada, byn där Margarita föddes – och där hon en dag, 31 år senare, fick sin mamma utpekad för sig från ett bussfönster. Foto: Privat

Efter flera resor till min mamma och släkt i Colombia träffade jag min mamma Rosario sista gången i juni 2014. Hon var då väldigt sjuk i cancer. Jag var precis i början av min graviditet, men valde att inte berätta om det. I september samma år slutade hon sina dagar. Jag kan tycka att det var synd att hon aldrig fick veta.

Jag håller fortsatt fin kontakt med min colombianska familj. I höstas besökte jag och min dotter dem i sju veckor. Vi kommer att åka tillbaka igen, men det dröjer nog några år.

Jag vet att många adopterade skulle vilja uppleva samma sak som jag. Men också att det finns de som, av olika skäl, inte är intresserade av sin bakgrund. Liksom att vissa av dem som vill, och försöker att finna sina rötter, inte får ett lika lyckligt slut som jag.”

Margarita

Fotnot: Margarita har valt att inte ha sitt efternamn med i tidningen. Hon adopterades från Colomiba som 6-åring. Detta är hennes brev till Idagsidan om hur hon hittade sin biologiska mamma.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons