X
Annons
X
Recension

Kullervo Märklig tajming – skakande våldtäktsdrama rullas upp

Konserthuset inleder säsongen med en våldtäkt – så som den skildras i "Kullervo", Sibelius symfoni som blir till en ödesmättad, aktuell moralitet.

Sakari Oramo och Kungliga Filharmonikerna öppnade säsongen med Sibelius "Kullervo". Foto: Jan-Olav Wedin

Kullervo

Genre
Konsert
Medverkande
Sakari Oramo, dirigent; Tuija Knihtilä, mezzo; Heikki Kilpeläinen, baryton; manskör ur Eric Ericsons kammarkör, Polytekniska kören, Helsingfors; Kungliga Filharmonikerna
Var
Konserthuset

Verk: J Sibelius ”Kullervo”, T Broström ”Transit”

Visst är det märklig tajming att Konserthuset öppnar sin säsong med ”Kullervo” dagen efter att rättegången mot Kulturprofilen inletts i Stockholms tingsrätt. För det är ett skakande våldtäktsdrama som rullas upp i Jean Sibelius episkt upplagda koralsymfoni – men det är också en anti-våldspamflett, låt vara med nationalistisk undertext med udden riktad mot ockupationsmakten Ryssland. Texten ur nationaleposet ”Kalevala” beskriver hur blomsterängen ligger i tårar och ljungens blommor snyftar. Hela naturen är i uppror över våldtäkten på Kullervos syster.

Det går inte att bortse från parallellerna till Wagners "Ringen" i Sibelius anspråksfulla verk, inte minst den incestuösa kärlekssagan och naturlyriken i "Valkyrian". För liksom i "Valkyrian" bygger det ödesdigra misstaget i "Kullervo" på att bror och syster vuxit upp på olika håll, och inte känner igen varandra när Kullervo kliver ner ur släden med tondöv arrogans.

Men Sibelius ser ett annat drama än Wagner. Det är omöjligt att inte bli berörd när Tuija Knihtilä, som spelar systern, markerar sitt motstånd mot Kullervos förförelsekonster med spotsk självsäkerhet och pregnant mezzoröst, medan ögonblicket där hon prostituerar sig i utbyte mot hans silver färgas av sjösjuk harmonik. Verklighetskontakten försvinner, utglesad orkestrering öppnar ett fönster till ett ödsligt inre landskap där fåglarna svimmar och själva gräset tappar fotfästet i sympati.

Annons
X
Ödesmättat vid Konserthusets säsongsöppning med Sibelius ”Kullervo”. På scenen Sakari Oramo, solisterna Tuija Knihtilä och Heikki Kilpeläinen, manskör ur Eric Ericsons kammarkör och Polytekniska kören, Helsingfors, samt Kungliga Filharmonikerna. Foto: Jan-Olav Wedin

Sakari Oramo gestaltar "Kullervo" som ödesmättad moralitet, och ger eftertryck åt de dramatiska pauserna och de arkaiskt tunga fraserna. Den unisona manskören övertygar mer i berättarrollen än Heiiki Kilpeläinens Kullervo, vars barytonröst och karisma inte räcker till för att förnimmas vare sig som hot eller lockelse.

När krigets fanor och trumpeter inte dövar hans ångest ser han ingen annan råd än att falla framstupa in i döden över sitt eget svärd.

Jag unnar ingen man Kullervos slut, men visst vore det klokt att komma till självrannsakan så som den förtvivlade gärningsmannen faktiskt gör. Kullervo slutar nämligen sitt liv som en antihjälte i "Game of Thrones", medan ackorden faller som tunga granitblock. När krigets fanor och trumpeter inte dövar hans ångest ser han ingen annan råd än att falla framstupa in i döden över sitt eget svärd.

Konserten öppnades med en elegant tolkning av Tobias Broströms "Transit underground", på ytan en tufft svängande storstadsskildring med strålkastarblänk och tunnelbanemuller. Men under ytan förhandlas premisserna för det erotiska begäret i övergången – transit – i det här fallet, kanske, till ett nytt liv efter #metoo.

Annons
X
Annons
X

Sakari Oramo och Kungliga Filharmonikerna öppnade säsongen med Sibelius "Kullervo".

Foto: Jan-Olav Wedin Bild 1 av 2

Ödesmättat vid Konserthusets säsongsöppning med Sibelius ”Kullervo”. På scenen Sakari Oramo, solisterna Tuija Knihtilä och Heikki Kilpeläinen, manskör ur Eric Ericsons kammarkör och Polytekniska kören, Helsingfors, samt Kungliga Filharmonikerna.

Foto: Jan-Olav Wedin Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X