Annons

Yukiko Duke:”Märkligt starkt” – felstavat ord gjorde honom berömd

När en poet skruvar ner till det minimala – ett enda ord – kan resultatet bli märkligt starkt. I tider när vi omges av meningslösa ordmassor är ettordsdikter ett bra sätt sätt att återupptäcka språkets kraft.

Under strecket
Publicerad

Illustration: Staffan Löwstedt

Bild 1 av 1

Illustration: Staffan Löwstedt

Bild 1 av 1
Illustration: Staffan Löwstedt
Illustration: Staffan Löwstedt

Hur mycket känslor och tankar kan ett ord egentligen väcka? Den frågan har sysselsatt den amerikanske poeten Aram Saroyan i över 50 års tid. En höstkväll 1965 skulle den då 22-årige Saroyan gå med en god vän till Le Metro Café på Manhattan. Vännen var otålig, det gällde att komma i tid till det heta innestället. Men Saroyan hade inte varit särskilt produktiv den dagen och ville hinna skriva något innan han gick – åtminstone ett ord. Det fick bli light (ljus). Stressad som han var, råkade han hamra ner några bokstäver extra på skrivmaskinen. Det stod lighght på pappret. Saroyan skrattade, drog pappret ur skrivmaskinen och gick iväg med sin vän.

Någon dag senare märkte poeten att det var något med det där nyuppfunna, gåtfulla ordet. Det såg ut som någon form av märklig verbal hicka och skapade en mängd lustiga associationer. Han skickade in det som ”ettordsdikt” till det litterära magasinet Chicago Review, som publicerade det. Ett år senare bestämde den legendariske redaktören George Plimpton att ta med dikten i The American Literary Anthology, utgiven av National Endowment of Arts, den nystartade amerikanska motsvarigheten till Kulturrådet.

Annons
Annons

Konservativa kongressledamöter rasade och frågade om man verkligen kunde kalla ett felstavat ord för dikt.

Det blev ett liv utan dess like. Konservativa kongressledamöter rasade och frågade om man verkligen kunde kalla ett felstavat ord för dikt. Det litterära bråket lade sig dock rätt snabbt, Vietnamkriget rasade som värst och det fanns större frågor att engagera sig i.

Med tiden har ettordsdikterna kommit att bli ett accepterat, om än ovanligt, format. Dess litenhet kan tyckas vara begränsande, men behöver inte alls vara det. Det bevisas inte minst av ”Brunn”, en av förra årets mest utmanande, svenska diktsamlingar, skriven av poeten K Sivert Lindberg. Han tillhör samma 50-talsgeneration som Tomas Tranströmer och har – som många andra generationskamrater – hamnat i skuggan av denne. Det är synd, för sedan debuten med ”Vädur” 1956 har Lindberg vandrat sin alldeles egna, spännande väg i det svenska, litterära landskapet.

”Brunn” är en samling djupt existentiella ettordsdikter, som skiljer sig helt från Saroyans skojfriska, språkliga bus. Lindbergs ettordingar är snarare besläktade med den japanska haikudiktningen i sin förtätning och förmåga att skapa stämningar. Där Saroyan använder sig av medvetna felskrivningar för att få oss läsare att reflektera, förlitar sig Lindberg helt på vår förmåga att skapa egna associationer. På sin höjd kan han med glimten i ögat leka med grafiska effekter eller en eller annan nybildning av ord, som ”brunnsgnista” eller ”kvinnomorgon”.

Det finns en förunderlig intensitet och laddning i K Sivert Lindbergs ettordsdikter.

Det finns en förunderlig intensitet och laddning i K Sivert Lindbergs ettordsdikter. Poeten satsar all kommunikation med läsaren på ett enda kort, orden blir märkligt starka. I en tid när vi omges av ordmassor utan mening känns det befriande att någon tordats skruva ner alla konstnärliga uttryck till det minimala – för att återupptäcka språkets kraft.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons