Annons

Maria Ludvigsson:Marknadsekonomins parasiter

Anders Sundström, sparkad och sparkande ordförande.
Anders Sundström, sparkad och sparkande ordförande. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / Svenska Dagbladet
Under strecket
Publicerad

De lever gott på marknadsekonomin men ger den genuint dåligt rykte. Tack vare ekonomiska framgångar kan de tillåta sig att dra systemet som gjorde dem rika, i smutsen. När Swedbank – tidigare känd som småspararnas bank – i veckan höll stämma och sparkad VD liksom sparkande styrelseordförande inte beviljades ansvarsfrihet förväntades marknadsliberaler träda till dess försvar. Det blev, talande nog den så kallade röde baronen Carl Bennet – även han ett privilegierat barn av marknadsekonomin – som lovade att försvara sin röde kamrat Sundström (Aktuellt 5/4) mot vad han fann vara orättvisor och ”inkompetens hos aktieägare”. (De senare valde Bennet återkommande att kalla ”amerikanerna”.)

Den som föredrar kapitalism framför planekonomi förväntas även älska alla kapitalister. Men under historien har marknadsekonomins tillskyndare haft som främsta uppgift att försvara det kapitalistiska systemet mot åtskilliga kapitalister. Det är i högsta grad vårt uppdrag även i dag, och det finns gott om tillfällen. Sveriges storindustrier med några få ägarfamiljer har länge haft tillträde till Rosenbad och den omsjungna båten har ofta rymt staten och kapitalet som gjort upp för att bevara respektive maktbaser.

Annons
Annons

I en kolumn i Washington Times i höstas (13/10) skrev David Boaz om den ständiga motsättningen mellan dem som är ”pro-market” och dem som är ”probusiness”. Det finns ingen riktigt bra svensk översättning, vilket i sig är talande. Pro-market (för marknaden) handlar om att se och framhålla marknadsekonomins oomtvistade fördelar, medan pro-business (för bolagen) är den politiska rörelse som ständigt driver på för enskilda företags, industriers eller exportvarors politiska särbehandling. Det senare är ett enkelt sätt att skaffa sig mäktiga vänner på, men en förödande verksamhet för allt vad rättvisa spelregler, konkurrens och välstånd heter.

Boaz påminner i sin kolumn om att historien är full av ”bail outs”, det vill säga statliga pengar som pumpas in i industrier, storföretag, eller som i vår tid i en hel banksektor för att rädda ansikten och förmögenheter. Obamas gåva till de banker och kreditinstitutioner som ödelagt människors liv och orsakat kraschen uppgick initialt till 787 miljarder skattebetalardollar. Pro-business institutioner som U.S. Chamber of Commerce (USA:s handelskammare) applåderade den enorma omfördelningen från dem som behöver till dem som skott sig och begått fel.

1979 var Chrysler USA:s tionde största industrikomplex och kände allt hårdare av internationell konkurrens och kundernas otrohet. Men storföretaget fick med sig facket (United Auto Workers) och snart satt staten och kapitalet i sin bekväma båt och tog av folkets pengar för att hålla Chrysler under armarna. Det var inte sista gången Chrysler fick åtnjuta generösa skattepengar.

Efter den stora finanskrisen blev det populärt att deklarera historiens slut och marknadsekonomins misslyckande. Kapitalismen hade visat sitt rätta ansikte och nu skulle planekonomi och politisk kontroll åter ställa allt till rätta. Inget kunde vara mer ödesdigert.

Förvisso behövde regelverk ses över och uppdateras för att matcha en finansbransch som blivit allt mer digitaliserad. Men det handlade också om politiska beslut som lett till pyramidliknande huslån och privatekonomiska situationer som aldrig någonsin skulle kunna hålla. Men det hade inte främst varit brist på politik och statliga ingripanden som möjliggjort finansklipparnas groteska excesser.

När marknadsekonomin utnyttjas av såväl politik som krämare är det marknadsliberalers plikt att peka ut dem som bär skulden och se dem för vad de är.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons