Annons

Marknadskrafterna gjorde slut på slaveriet

Förrymda slavar på Kuba, bild från 1860.
Förrymda slavar på Kuba, bild från 1860. Foto: TT

”Långt efter det att slaveriet avskaffats i USA blomstrade det på Kuba. Hur försvann det där? Behövdes det ett krig, eller avskaffade kubanerna ofriheten självmant?”

Under strecket
Publicerad

Liksom i USA var 1860-talet en vattendelare i det kubanska slaveriets historia, men alldeles som frågeställaren noterar dröjde det innan öborna tog konsekvenserna av utvecklingen. Fram till 1860-talet hade både slavhandeln och slaveriet varit ohotade och oproblematiska företeelser. Från och med nu utsattes hela det kubanska slavägarsamhället för påtryckningar och processer som successivt urholkade ofriheten som system.

Det viktigaste skälet till att slavsystemet försvagades var uppkomsten av en alternativ arbetsmarknad. Ju fler kinesiska kontraktsarbetare som importerades, desto bättre insåg kubanerna att slaveri inte var nödvändigt för att ekonomin skulle fungera. Det enda sockerproducenterna på Kuba var ute efter var billig arbetskraft. Hur denna såg ut, om den var fri eller ofri, var oväsentligt så länge den var billig.

Ett annat skäl var att de spanska myndigheterna – Kuba var ju en spansk koloni – började bekämpa slavhandeln. Till detta kom sydstaternas nederlag i amerikanska inbördeskriget. I och med detta miste kubanerna sin starkaste allierade i kampen för slaveriets fortlevnad. Med både USA och Storbritannien som uttalade fiender hade de kubanska slavskepparna ingen möjlighet att fortsätta sin människohandel på Atlanten. Den 9 juli 1866 sällade sig moderregimen i Madrid till fienderna genom att en gång för alla totalförbjuda slavhandel i det spanska imperiet.

Annons
Annons

Trots allt detta visade sig det kubanska slaveriet överlevnadsdugligt i ett par decennier. Slavhandelns undergång blev inte slaveriets undergång. Inte ens ett blodigt inbördeskrig förmådde göra slut på ofriheten. Mellan 1868 och 1878 förhärjades ön av det så kallade tioårskriget. Konflikten var en revolt mot Spanien, som många kubaner uppfattade som en beskattare och förtryckare.

Rebellerna hade sina starkaste baser i höglandet i östra delen av ön, där de lätt kunde gömma sig i skogarna. Inledningsvis anfördes de av plantageägare, men kriget utvecklade sin egen dynamik och drog in allt fler grupper i de stridandes led. Både slavar och fattiga vita sällade sig till de upproriska. I och med detta blev även slaveriet en stridsfråga, något som både regimen i Madrid och upprorsledarna tvingades förhålla sig till.

Åtskilliga slavar valde att förhålla sig passiva och neutrala i förhoppningen att spanska regeringen, i händelse av seger över kriget, skulle skänka dem friheten. Den 4 juli 1870 lade regeringen fram en kompromisslag, kallad Moretlagen efter tillskyndaren Segismundo Moret y Prendergast. Redan i första paragrafen förkunnades att varje barn som hädanefter föds av slavföräldrar skall erhålla friheten. I andra paragrafen stadgades att samtliga slavar födda mellan den 17 september 1868 och lagens antagande skulle definieras som statlig egendom. I gengäld skulle staten erlägga 125 pesetas per slav till slavägarna. Enligt tredje paragrafen fick alla slavar som tjänat under de spanska trupperna i kriget mot de upproriska frihet. Paragraf 4 stadgade att alla slavar över 60 års ålder skulle friges utan ersättning till ägarna; alla slavar som hädanefter uppnådde denna ålder skulle också friges. Paragraf 5 gav frihet till alla statliga slavar.

Annons
Annons

Moretlagen var en milstolpe i det kubanska slavsamhällets historia, men den tillfredsställde varken abolitionisterna – som ville avskaffa slaveriet i ett slag och inte successivt – eller de reaktionära slavägarna. Lagen ledde visserligen till att en hel del slavar frigavs – mellan 1869 och 1878 minskade antalet ofria på Kuba från över 363 000 till färre än 228 000 – men systemet bestod. När den kortlivade republikanska regeringen i Spanien år 1873 förbjöd slaveriet på grannön Puerto Rico valde den att låta ofriheten överleva på Cuba.

Tioårskriget slutade med spansk seger år 1878. Därefter fortsatte reformarbetet i Madrid. En ny lag antogs 1880, enligt vilken slaveriet skulle avskaffas. I praktiken överlevde den kubanska ofriheten även detta angrepp. Lagen stadgade nämligen att slavägaren under en övergångstid av åtta år, det vill säga till 1888, hade rätt att utnyttja den före detta slavens arbetskraft ungefär som tidigare. Arbetaren fick mat, husrum och möjlighet att lära sig ett yrke, men han förblev i praktiken ofri.

Att det kubanska slavsamhället slutligen bröt ihop berodde mer på att marknadskrafterna och utvecklingen av det fria lönearbetet undergrävde systemet än på att lagstiftarna i Madrid ville avskaffa det. Vid denna tid blev sockerbetan på allvar ett alternativ till sockerröret. Även i tempererade zoner i Nordeuropa tillverkades från och med nu stora mängder socker. Den väldiga produktionsökningen ledde till att världsmarknadspriset på socker störtdök. Prisraset sammanföll med att den tekniska utvecklingen gjorde det dyrare att driva storskalig sockerproduktion än förut, något som medverkade till att förmögna kapitalister i USA började ta över de kubanska plantageägarnas positioner på ön. De sockerproducenter som inte ville bli utkonkurrerade ersatte sina slavar med billiga lönearbetare som kunde anställas respektive avskedas i takt med konjunkturens svängningar.

Nu gick det fort. År 1883 hade antalet slavar på Kuba sjunkit till 99 566, mindre än 10 procent av öns befolkning. Samtidigt fick abolitionisterna i Spanien allt starkare vind i seglen. Den 7 oktober 1886 avskaffades det övergångssystem som införts 1880. De sista slavarna – mellan 25 000 och 30 000 – frigavs.

Efter reklamen visas:
Harrisons grundkurs – detta bör du kunna om svensk historia
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons