Annons

Marodörer gör upp med kulturmannen

Bahar Pars och Hannes Meidal spelar Bertha och Axel i ”Marodörer” på Dramaten som regisseras av Jens Ohiln (i mitten). Scenbilden är skapad av kollektivet Sutoda, kostymerna av Jenny Linhart.
Bahar Pars och Hannes Meidal spelar Bertha och Axel i ”Marodörer” på Dramaten som regisseras av Jens Ohiln (i mitten). Scenbilden är skapad av kollektivet Sutoda, kostymerna av Jenny Linhart. Foto: Daniella Backlund

”Marodörer” gör upp med kulturmannen – eller en mansroll i kris. Jens Ohlins och Hannes Meidals självrannsakande nutidstolkning av Strindbergs värld har premiär på Dramaten den 19 november.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Bahar Pars, Jens Ohlin och Hannes Meidal repeterar. Kulturmannen Axel kan glatt klä sig i brudklänning så länge han får stå i centrum.

Foto: Daniella Backlund

August Strindberg hade nog kvalat in som kulturman. Å ena sidan en känslofylld dramatiker som blottar ego och svagheter genom sina rollfigurer, å andra sidan en hårdslående debattör som vill ha sista ordet – och som har väldigt svårt att acceptera framgångsrika eller ”manhaftiga” kvinnor och deras kritik.

– Kulturmannen skiljer sig egentligen inte från andra manssfärer, men mycket blir tydligare inom kulturvärlden eftersom man sysslar med berättelser och återskapande av berättelser, säger Jens Ohlin och Hannes Meidal.

Med utgångspunkt i Strindbergs syskonpjäser ”Marodörer” och ”Kamraterna” undersöker de mansrollen i sin nya pjäs ”Marodörer”, fritt inspirerad av titanens dramatik och vår samtid.

De har till och med uppfunnit en kulturman till i pjäsen, författaren Claes Brunn, som Jens Ohlin visar på bild i mobilen när vi ses i köket bakom Dramatens lilla scen. Något är vagt bekant. Jo, det är en fusion av Ohlins och Meidals anleten. Båda har för övrigt tidigare spelat målaren Axel i Strindbergs originalpjäs, alltså den till synes gode maken som offrar sin konstnärskarriär för hustruns påstådda talang. Något som blir förödande för deras relation.

Annons
Annons

Bahar Pars, Jens Ohlin och Hannes Meidal repeterar. Kulturmannen Axel kan glatt klä sig i brudklänning så länge han får stå i centrum.

Foto: Daniella Backlund

– Det var väldigt tillfredsställande att spela Axel. Strindberg har tecknat honom som ett slags medianman, mellan machomannen Carl och den så kallat feminiserade mannen, Gaga. Axel är en ganska sund man. Alla vill väl kvala in där och många har nog den självbilden, säger Jens Ohlin med ett skratt.

Självrannsakan är utgångspunkt för uppsättningen, som han regisserar.

– Jag kan villigt erkänna att det finns en patriarkal världsordning, men det är främst andra män som ingår i den. Där ligger mitt intresse, att se mina binda fläckar. Det är lätt att prata men desto svårare när någonting förändras i grunden, som det gör för Axel och Bertha, säger Jens Ohlin, som lever ihop med regissören Farnaz Arbabi.

Här är Axel, spelad av Hannes Meidal, en aktad författare med rejält kulturellt kapital att förvalta: akademiledamot bosatt på Östermalm, son till en Nobelpristagare. In i hans liv stormar Bertha, spelad av Bahar Pars. Både hon och rollfiguren råkar vara uppvuxna i Farsta. Förort möter innerstad och ljuv musik uppstår mot alla odds. Bertha är här en ung, självlärd serietecknare som riktar sin vassa penna mot manschauvinistiska författare. Till exempel en viss Claes Brunn.

Axel känner sig inte alls träffad av hennes satir när de möts för första gången i ett samtal om kvalitetsbegreppet – totalt oeniga.

– Axel ser sig mer som ett offer, det är alla andra som utsätter honom. Han förstår inte hur han skulle kunna angripas på feministiska grunder, säger Bahar Pars.

Bahar Pars, Jens Ohlin och Hannes Meidal repeterar. Kulturmannen Axel kan glatt klä sig i brudklänning så länge han får stå i centrum.
Bahar Pars, Jens Ohlin och Hannes Meidal repeterar. Kulturmannen Axel kan glatt klä sig i brudklänning så länge han får stå i centrum. Foto: Daniella Backlund
Annons
Annons

Snart blir deras roller ombytta. Hon gör succé med en roman medan hans sågas. Hon gör karriär medan han stannar hemma med barnet.

– Han klarar inte av det fast han ger sig ut för att vara den jämställda mannen, konstaterar Bahar Pars, men betonar det fina i att de kämpar med sin kärlek.

Axel kan glatt klä sig i brudklänning om så krävs – så länge han får stå i centrum. I Strindbergs dubbelpjäser från 1886-87 ekar förstås också debatten om Ibsens ”Ett dockhem”.

– Med ”Marodörer” och ”Kamraterna” försöker Strindberg för en gångs skull skriva en tespjäs – han arbetar länge med olika versioner och har ett ärende som ska bevisas. Axel är till en början mycket välvilligt inställd till kvinnorörelsen. Men så kommer vändningen i en snårig intrig där han till slut bryter ner Bertha med våld – och då börjar hon älska honom och han tackar för sig, konstaterar Hannes Meidal.

**– Så tesen blir **att det inte räcker att vara välvillig – man förlorar hur man än gör om man ger kvinnorna plats, inflikar Jens Ohlin.

– I själva verket skildrar Strindberg en mansroll i kris – vilket kanske inte var hans intention. Men vi sätter förstoringsglaset mot sprickorna. Jag försöker spela Axel ärligt, han vill verkligen förändring, men ställs inför olika val där han svarar rätt men känner fel, beskriver Hannes Meidal.

Hos Strindberg är det Axels känsla av att vara försvagad som får honom att tro att Bertha inte älskar honom längre.

– Men det är inte därför hon lämnar honom. Hon kommer till en punkt där hon förstår att hon egentligen har blivit utnyttjad. Var det kärlek? Bertha är den som skulle kunna offra allt, säger Bahar Pars.

Annons
Annons

– Nej, nu måste jag protestera som medförfattare, skådespelare och rollfigur, invänder Hannes Meidal. Som jag ser det älskar de varandra och försöker älska jämställt och kamratligt. Men de går i olika fällor, framför allt Axel som brottas med sin mansroll.

Omgivningen ställer också till det, ett Strindbergskt galleri av alltifrån militären till kvinnosakskvinnan Abel. Axel och Bertha måste ständigt positionera sig mot dessa krafter, menar trion.

– Jag skulle ha lämnat Axel för att han är så fruktansvärt upptagen med sig själv. Det är min självkritik som jag har skrivit in, säger Jens Ohlin.

Och där landar vi i den rasande aktuella debatten om kulturmannen med många ömma tår. Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström, som snart kommer med boken "Litteraturmannen och andra texter”, ser honom som ”symbol för den patriarkala självgodhet som fortfarande verkar i kulturen”.

– När den manliga konstnären brottas med sig själv sysslar han med existensen. Det är grundvillkoret – han kommer inte utanför sig själv, säger Hannes Meidal, och skrattar åt Axels försvarsreplik: ”Jag är ju relevant.”

– Kulturmannen vill vara före sin samtid och anser sig ha rätt att skriva även om det han inte behärskar, påpekar Bahar Pars.

– Men när Bertha kallar sig geni är det charmigt. Medan jag som försöker vara så välavvägd ändå framstår som en gris, suckar Hannes Meidal.

De vill se pjäsen som ett pågående samtal och är spända på publikens reaktioner.

– Axel kommer att få sympati. Mannen brukar få det om kvinnan vill för mycket och är kaxig, säger Bahar Pars.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons