Annons

”Måste jag småprata med kollegan på bussen?”

Morgontid är egentid, ofrivilligt socialiserande undanbedes. Eller? Dagens frågeställare undrar hur tillmötesgående vi behöver vara när vi stöter på kollegor i kollektivtrafiken på väg till jobbet. SvD:s etikettexpert Sofia Larsson ger råd.

Under strecket
Publicerad

Illustration: Thomas Molén

Bild 1 av 1

Illustration: Thomas Molén

Bild 1 av 1
Illustration: Thomas Molén
Illustration: Thomas Molén

Fråga: Hur gör man när man träffar en kollega i kollektivtrafiken på väg till jobbet? Man ska till exakt samma plats och båda vet om detta, sen ska man umgås en stor del av dagen. Måste man socialisera då?

Jag tycker inte det och försöker visa det lite subtilt. Men ibland har den andre noll känsla och vill inleda samtal och jag tar liksom ut ena hörsnäckan och halvlyssnar på vad den säger men visar att jag är på väg att sätta tillbaka den så fort personen frågat klart. Inget resultat, personen fortsätter småprata.

Kan man säga typ ”Jag lyssnar på en intressant podd, vi ses när vi är framme?”

De till synes ytliga bekantskaper vi har är viktigare för hälsan än vad vi tror.

Sofia Larsson: Det hade varit så lätt att svara på den här frågan lite per automatik: Självklart ska du inte behöva prata på tomgång, det är rimligt att ha vissa gränser mellan privat- och arbetsliv, så fort du har visat ett minimum av intresse är det okej att hänvisa till poddlyssning, och så vidare.

Annons
Annons

Men så tänkte jag lite på förra veckans Uppförandekod, som handlade om det till synes orelaterade ämnet arga lappar till grannarna. Där skrev jag om forskaren Cecilia Henning och hennes begrepp ”tunna band”, de till synes ytliga bekantskaper vi har som är viktigare för hälsan än vad vi tror.

De där banden verkar ju bli tunnare och tunnare hela tiden, i takt med vår tekniska utveckling. Den brittiska psykologen Arthur Cassidy är en av många som uttryckt oro. Han tycker att vi snabbt har blivit ”virtually dehumanized”, avhumaniserade av våra mobiler och plattor, och att de fungerar som substitut för medmänniskor. Han menar att det är så illa att unga människor har svårigheter med att småprata ansikte mot ansikte eftersom de helt enkelt är för dåliga på att tolka känslor.

Om det ligger någonting i Arthur Cassidy analys så bör vi ta varje tillfälle att öva oss på hur det är att knyta an till andra människor lite lätt, inklusive halvtrista kollegor. När vi möts utanför den vanliga arenan så kanske vi pratar om andra saker och lär känna varandra på lite andra sätt. Och ja, det riskerar att bli både småstelt och aningen ointressant när vi ska småprata med någon vi egentligen inte har något gemensamt med. Eller har vi det? Hur ska vi veta om vi inte börjar prata?

Se det som sopsortering – något vi gör i hopp om att med myrsteg skapa en lite bättre värld.

Självklart är din favoritpoddare både roligare och bättre på att uttrycka sig, och din favoritserie är betydligt mer dramatisk och spännande än den där konversationen i kollektivtrafiken en grå tisdagsmorgon. Men försök ändå.

Kan du inte motivera dig med något annat, så se det som sopsortering – något vi gör i hopp om att med myrsteg skapa en lite bättre värld. Och kanske bättre för dig själv också inom överskådlig framtid. Mia Skäringer kommer inte att finnas där för dig när du får ett tråkigt sjukdomsbesked på jobbet och Jon Snow kommer definitivt inte att hjälpa dig att skotta fram bilen när den fastnat. Att då kunna luta sig mot en kollega eller granne kan vara guld värt.

Med allt detta sagt så vill jag påpeka att jag föreställt mig en lite större arbetsplats, där man kanske inte interagerar med alla varje dag. Om ni är typ tre personer som sitter tillsammans dag ut och dag in, ja då är det kanske rimligt att man får sin egentid på bussen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons