Poeten på Gillstugan skördar frukten av Allchymien, tuschlaverad pennteckning av Ehrensvärd 1795.
Poeten på Gillstugan skördar frukten av Allchymien, tuschlaverad pennteckning av Ehrensvärd 1795. Foto: UUB/Alvin

Mat, öl och sex – Bellman inpå skinnet

Carl Michael Bellman fann sin röst genom utsvävningar i huvudstaden. Här möter vi den unge singer-songwritern när han som utblottad 24-åring tvingades flytta hem till mamma och pappa.

Publicerad

Baler och maskerader bidrog till Bellmans fördärv, har det påståtts. De gjorde säkert sitt till. Han vande sig vid att leva över sina tillgångar.

I januari 1763 återupptogs maskeradbalerna på Bollhuset efter att ha varit förbjudna några år. Officeren Clas Julius Ekeblad – två år yngre än Bellman – skrev i sin dagbok att balen var rikligt besökt, men att maskerna var bättre än konversationen, eftersom svenskarna inte var vana att förklä sig och inte heller förmådde samtala på ett elegant sätt. Tanken är väl att svenskarna var lite för bonniga för att leva upp till maskeradens krav. Både Ekeblad och Fredrik Sparre, som också skrev dagbok, såg Bollhusbalerna som utmärkta tillfällen till kurtis. Redan i januari skrev Johan Elers en dikt om maskeraderna, som liksom Bellmans ”Månan” utspelar sig i en dröm. Kanske var detta för att dikten bland annat skildrade hur maskeraddeltagare bröt mot heteronormativiteten:

Jag såg en Fru, som drog den dräkten,

Som ej plär pryda kvinno-släkten.

Jag såg en karl i kjortlar klädd [...].

Alla talade om Bollhusmaskeraderna, och alla gick dit. I februari 1763 ska hela 600 personer ha bevistat balen. Särskilt eggande fann man ståndsblandningen – dessa ”alla” som gick dit kunde vara vem som helst från de högre stånden, och dagboksanteckningar berättar att både kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika dök upp i sällskap med den sjuttonårige kronprins Gustaf. Drottningen var så bekant för undersåtarna att hon lätt kändes igen, men – berättar dagboksanteckningarna – kungen såg man inte så ofta. Det säger en del om den frihetstida regentens ringa roll i offentligheten – folk kände inte igen sin kung, vars profil de såg på dalern.

Annons

Mask- och maskeradtemat kom att bli viktigt i Bellmans diktning, och han skrev flera dikter om Bollhusbalerna – eller carnavalen, som de ibland kallas. Antagligen tillkom dikterna 1763, men till skillnad från de tryckta psalmerna är de endast bevarade i avskrift. Så spreds populära dikter och visor under sjuttonhundratalet. Avskriftskulturen var betydande, och i sina diktböcker samlade män och kvinnor det nyaste och det de tyckte bäst om. Sådana samlingar var inte nödvändigtvis privata, utan man lånade ut dem till vänner. I vissa fall tycks de närmast ha använts som sångböcker i sällskapslivet.

Carl Michael Bellman (1740–95) porträtterad av Per Krafft 1779.
Carl Michael Bellman (1740–95) porträtterad av Per Krafft 1779. Foto: Erich Lessing/TT

Båda dikterna saknar titel. Den ena är en satir i dalinsk anda, som tycks ha sjungits på en kontradansmelodi kallad ”La Nouvelle Angloise”.

Annons

Ack! vad för lust och nöje köpes här i staden

Vem är ej som våga vill tre plåtar på Maskraden?

vara klädd i chauve sorie [maskeraddräkt] och dansa med de stora

Komma se’n för Slotts Kansli och skämmas som en hora.

Nöjeslystnad och flyktighet är här besläktade. Festdeltagarna betalade 18 daler kopparmynt för biljetten (1 plåt = 6 daler kopparmynt), vilket var en ganska blygsam summa, och fick chansen att komma den vackra världen tätt inpå livet. I värsta fall kunde dock nöjena leda till att man förgick sig på ett eller annat sätt och utsattes för åtal och skam – man fick ”skämmas som en hora”, som Bellman formulerar det. I dikten figurerar en ung tjänsteman, inte olik skalden och hans vänner, som kallas Crispin Wäxelcours och återhämtar sig efter sitt trista kontorsarbete genom dans med okända damer. Dygd och last blandas, liksom stånd och ålder: ”Herrn och Drängen svinga om tillsammans för en lyra / Och Matronan under masken gläds av ungdoms yra.”

Carina Burman är docent i litteratur och medarbetare i Svenska Dagbladet. Boken ”Bellman. Biografin” utkommer på Albert Bonniers förlag den 27 september.
Carina Burman är docent i litteratur och medarbetare i Svenska Dagbladet. Boken ”Bellman. Biografin” utkommer på Albert Bonniers förlag den 27 september. Foto: Fredrik Hjerling
Annons

Också nästa dikt är skriven till en kontradansmelodi, och själva uppläggningen är just kontradansens – man närmar sig, man skiljs,man snurrar om. Dikten inleds:

Du ljuva carnaval,

Du lindrar sorg och kval

Med pukor och trumpeter börja vi vår bal;

Släck facklor, ljus och bloss,

Månn’ någon känner oss?

Här anar man äntligen vad det ska bli av gossen. Efter inledningen släpps rösterna lösa och dikten blir till ett myller av repliker. Bellman är vår reporter i vimlet, och trots att hans språk ännu är de högre ståndens anar vi den teknik han utvecklade till fullo i ”Fredmans epistlar”.

Beau Masque, comment vous va? [Hur mår ni, vackra mask?]

Jo, assez bien la la, [ganska bra]

Jag är så trött min söta Mask, mår intet bra.

Eller:

Beau Masque je vous connois [jag känner er]

Ni talar som ett fä

Förlåt mig min söta mask säg intet det.

Jag är i kväll så glad

På denna maskerad

Fastän mitt huvud och min kropp är nog malade [sjuka].

Rösterna kvittrar och klagar, de kurtiserar och stöter bort, och hela skeendet inramas av balen. I diktens början stiger personerna ur sin ”kaross” och ger order om hämtning, i dess slut kommer betjänten Petter och hämtar dem. ”Varför är ej lyktan med att lysa oss?” gnäller rösten i den mörka vinternatten. De dansande är trötta. Till en början var balen rolig, men nu vill de bara hem. ”Jag tycker huru nu min säng skall kännas god.”

Annons

Maskeradtemat har setts som en symbol för Bellmans tid. Det ligger något i detta. På maskeraden är inget vad det synes, och skaldens framgång byggde till stor del på att han skapade en litterär värld, som lätt kunde tas för hans egen, trots att den var fiktiv.

Vid den här tiden började han också uppträda i den roll, som han skulle utveckla till fulländning – den som artist, sångare, singer-songwriter, estradör, rolighetsminister, ståuppare. Kärt barn har som bekant många namn. Som underhållare dyker Bellman upp i anteckningar från tiden. Hösten 1762 superade han hos matematikern Samuel Klingenstierna, som kanske hörde till föräldrarnas bekanta. Clas Julius Ekeblad var också där och antecknade i sin dagbok att Bellman under kvällen roade gästerna genom att härma djurläten.

Carl Bonde hette en annan jämnårig, obetald tjänsteman, som dock var riksrådsson och greve. När han senare själv blev riksråd och riksmarskalk skydde han det offentliga livet och föredrog familjelivet på sina gods, men i ungdomens vänkrets var han bland de vildare. Hans dagbok från 1763 berättar om livligt umgänge med Bellman. Tillsammans med jämnåriga från högadliga familjer som Wrangel och Cronhielm nämns skalden som gäst hos Bondes föräldrar, och ofta var det han som stod för underhållningen. ”Vi roade oss att höra uppå Bellman efter middagen”, berättar vännen i januari 1763. Samma sommar hälsade Bellman ofta på familjen Bonde på det ståtliga Hässelby slott nära Stockholm, och vid ett tillfälle skriver Bonde att han ”roade oss hela dagen med sina visor och skämt”. Till sällskapet hörde oftast Bellman, de unga adelsmännen Carl Bonde och Sigge Sparre, Per Lindström, som var bokhållare på Hässelby och Bellmans kollega i banken, samt Lindströms företrädare, omnämnd som den ”tjocke M. Åkerman”. En dag i juni for de in till staden – Bonde behövde ordna pass för sina inrikes resor – och så tog sällskapet en lusttur till Djurgården:

Annons

Under färden satte vi Bellman att sköta rodret, för att han skulle råka i gräl med roddarmadammerna, vilket också lyckades, ty han skötte sin syssla så illa, att de först gav honom bannor och till slut överöste honom med okvädinsord, men han försvarade sig mycket bra och tog till och med loven av dem.

Bonde och Sparre kom från gamla ätter. Kanske roade de sig här med ett elakt socialt spel, där de lurade den socialt underordnade Bellman att råka i dispyt med roddarmadammerna – som arbetare och kvinnor underordnade dem alla. Många rodderskor var gifta med timmermän, men också dalkullor sågs bland Stockholms rodderskor. Under sjutton- och artonhundratalen vandrade årligen folk från Dalarna till Stockholmstrakten för att få arbete. Där sålde de varor på torgen, skötte jordbruks- och trädgårdsarbete och rodde passagerare över stadens många vatten. Sådana gästarbetare finns med här och var i Bellmans verk. ”Den friska Kullan med sin harv” nämns i en dikt från sjuttiotalet, och en dalkarl förekommer i Fredmans epistel nummer 39. Ännu hundra år senare var det så vanligt med gästarbetare från Dalarna, att Selma Lagerlöf i Nils Holgerssons underbara resa låter en gammal kulla berätta om hur hon i ungdomen vandrat till Stockholm för att arbeta. Det hörde till det, som förra sekelskiftets skolungdom skulle känna till om landskapet. I sina folkdräkter var dalfolket ett synligt inslag i stadsbilden, och skulle de händelsevis uppträda i annan stass avslöjade de sig genom sin avvikande dialekt. Alla talade dialekt på Bellmans tid, och skalden själv talade stockholmska. Det är för övrigt värt att notera att lokaltrafiken på Stockholms vatten sköttes av kvinnor, inte av män som i exempelvis London. Roddarmadammerna var starka, bestämda fruntimmer, som kunde slita årtullarna och som var vana att bita ifrån mot besvärliga passagerare – sådana som Bellman.

Annons

Det är inte långsökt att tänka sig Bellman som något slags lustigkurre i det aristokratiska sällskapet, en underlägsen jämnårig som släpptes med som publik till de egna upptågen och som deras egen privata underhållare. Han var en högreståndsperson och därför socialt möjlig att umgås med, men samtidigt en hovnarr – eller som Salieris far uttrycker det i filmen Amadeus, ”a performing monkey”. Eftersom Bellmans diktning byggde på hans eget framförande skulle han – till skillnad från andra författare – spela rollen som underhållare också då han var etablerad. Tidens sociala spel var intrikat, och den underordnade förväntades veta sin plats. Umgänget med högadliga män som Bonde och Sparre innebar också ett hopp om framtida mecenater. Dessutom hade de antagligen alla fruktansvärt roligt.

Till kretsen kring Carl Bonde hörde också den drygt sextioårige generalauditören Jonas Arnell, som bodde på Bällsta gård, nära det bondeska Hässelby. En lokal tradition knyter ett numera försvunnet skjul på gården till helt andra sammanhang än de bellmanska – där lär Karlssons klister ha uppfunnits – men under Arnells tid var gården centrum för ett lustigt och alkoholindränkt leverne. En anteckning av Lars von Engeström (en av de gustavianer som visste det mesta om de flesta) berättar om Arnell:

Annons

Denne bjöd ofta främmande till sin gård Bällsta och satte ett nöje uti att supa dem fulla. De blevo då hans söner och ett rum var inrättat med allt som fordrades för den som överlastat sig. Det rummet kallades barnkammaren.

Vad som egentligen krävdes för att hugsvala en dödsfull sjuttonhundratalsyngling är ovisst – vätska och hinkar fanns kanske till hands – men Bellman tycks ha blivit rejält berusad på Bällsta. I en dikt berättade han att det var ”den 5:te gång [...] Som Bacchus min Patron, min Segerherre blivit”. Stålmarck konstaterar torrt att då bör dikten vara tidig, och med tanke på att Bonde och Arnell umgicks förefaller det troligt att denna berusande afton ägde rum sommaren 1763.

I dikten uppträder Bellman för en gångs skull utan mask. I fyra strofer berättar han om sina blessyrer i dusten med Bacchus, som sår i pannan och en rejäl ågren. På hemvägen ramlar han av hästen och somnar på marken.

Farväl med min peruk, min sadel och min häst!

Uppå Guds gröna jol jag vaknar i min väst,

Jag uppåt himlen ser och tänkte solen finna,

Annons

Men ack, uti mitt kval de dunkla stjärnor brinna.

Likt en sann Bacchi soldat beger sig den bakfulle Bellman – utan peruk och uppenbarligen utan rock – till närmaste vattenhål, den närbelägna Sundby krog. Dikten avslutas i krapulans tecken med en önskan att pokalen ”som tog i går mitt vett och mig i dag påminner” måtte krossas. Aldrig mer tänker ynglingen bli full. Samtidigt hoppas skalden att ”Bällsta paradis ännu en gång få skåda”. Vilka dumheter (om några) som skalden begått framgår inte av dikten. Kanske kom han inte ens ihåg dem.

Dansande par i rokokodräkter, 1700-tal. Okänd tecknare.
Dansande par i rokokodräkter, 1700-tal. Okänd tecknare. Foto: UUB/Alvin

Dans och umgänge bidrog till Bellmans skuldsättning, men han umgicks inte enbart med de rika och mäktiga utan också med arbetskamraterna från Riksbanken. Bland vännerna fanns den nöjeslystne Johan Fredric Jusleen, som var åtta år äldre än Bellman och hunnit lämna kanslisttillvaron för en tjänst som registrator. Ett knappt decennium senare råkade han i polemik med en släkting, som i tidningen Dagligt Allehanda smutskastade honom som en skam för släkten och en slösaktig sälle som gjort av sina pengar på ”Gubben Bacchi Safter och Gumman Fröjas Piller”. Också Uppsalakamraten Herman Låstbom hörde till vänkretsen.

Annons

Det hektiska nöjeslivet avspeglade sig i Bellmans produktion. Dikterna från den här perioden finns nästan undantagslöst bevarade i avskrift, och i många fall vet vi bara ungefär när de skrevs – det finns ofta ett datum för avskriften, men inte för tillkomsten. Flickan, flaskan och fyrken figurerar, men ofta sker det med en skicklighet som saknas i tonårsdikterna. En gracil flicksatir som anknyter till ”Tankar om Flickors ostadighet” berättar om skönhetens dag alltifrån uppstigandet till sänggåendet. Melodin är en ”söt herdevisa”.

Skåda sin morgon, sitt öga gnugga glad;

Vakna vid sitt kaffe, vid sitt te och chocolad

Gäspa, läspa, sjunga, sucka, slumra ibland,

I en liten chanonais med rosenröda band.

Spritta i sömnen och se sin sista dom,

Drömma om S:t Brita, Astrild, Turken, Hin och Rom:

Äntligen i sin lilla morgon-alteration,

Ta mixtura simplex, piller, pulver, emulsion.

När flickan framåt middagstid makat sig ur sängen tillbringar hon dagen med flirt, skvaller och lyxkonsumtion. Liksom ”Tankar om Flickors ostadighet” fick dikten en replik, möjligen författad av en kvinna.

Annons

Motpolen till den söta, koketta flickan är den fete köpmannen i en annan av Bellmans dikter, som trycktes hösten 1763:

Isterhaka, väldig buk

Sammets-rock och lockperuk

Stinner pung och präktig lycka

Spansker rör och gyllne krycka

Lappri lappri mina herrar lappri.

De första fyra raderna beskriver köpmannen, de sista utgör ett omkväde och är väl isterhakans egna ord. Lappri – småsaker – är det mesta för en sådan krösus, och han vänder sig antagligen till en tänkt publik av män i samma ställning. Vid framförandet kunde samtidigt orden uppfattas som sångarens avfärdande av huvudpersonen – ty de allra flesta av Bellmans dikter är avsedda att sjungas. Melodin var dryckesvisan ”Lambo”, som fortfarande sjungs, och där man bevisar att man supit ur genom att sätta glaset upp och ner på huvudet – en gest som säkert fungerade bättre när man hade peruk än på nyuppsatta festfrisyrer.

Liksom flickan följs köpmannen från morgon till kväll, men uppförande, mathållning och sysselsättning är rakt motsatta, liksom diktens ton. Där flickan var täck och åtråvärd är köpmannen enbart frånstötande:

Annons

Klockan elva ungefär

Vakna trumpen sur och tvär

Post och växlar länge läsa

Ärligt folk för ro skull snäsa

Lappri lappri mina herrar lappri.

I vissa varianter av dikten namnges skilda personer för varje strof – tydligen uppfattades den som en personlig satir, även om den nog mest angrep en särskild typ. Den bör i varje fall, som Lars Lönnroth påpekar, ha varit ett utmärkt nummer för Bellman själv att framföra. Han var ju inte enbart författare, utan också en gudabenådad estradör. Kanske släppte han in sina åhörare i omkvädet.

Den unge Bellman skrattar åt de skilda stånden. Flickan, som skulle kunna vara adlig, borgaren och till och med prästeståndet. Fräckare än de båda tidigare dikterna är den satir som inleds ”God afton min Fru Pastorska”, där kaplanen och kyrkoherdefrun samtalar. Dikten är också den en dryckesvisa. Kaplanen beklagar sig över att han ska presidera vid en disputation, som ska ”handla om ett fall”. Det handlar då förstås inte om någon deckargåta, utan om syndafallet. Prästeståndets dubbelmoral antyds i följande strof, som ägnas den sinnliga njutningen:

Annons

Lybske korvar och Brunnsviks mumma

Öl i ämbar och stora krus

Courage min lilla gumma

Lät mig ta din lilla mus

Alltför gärna min herr Magister [...].

Mat, öl och sex – Bellman var på väg att finna sin röst. Att det verkligen handlar om erotik framgår av att en av de mera moraliska avskrivarna ändrat ”din lilla mus” till ”en pris snus”.

Bellman själv var ofrälse ståndsperson – en av de många som inte räknades till något av de fyra stånden och därför inte var representerad i riksdagen – och dessutom hörde han till den stora gruppen oavlönade unga tjänstemän. Sådana förekommer då och då i hans diktning. Redan den unga flickan i ”Skåda sin morgon, sitt öga gnugga glad” spejade ut genom fönstret efter tilltalande unga män: ”Ifrån torget går nu hem så mången sekreter”. De var unga, de var lättsinniga, de var säkert lika intressanta för flickorna som flickorna för dem – med det undantag att de sällan hade några pengar och därför ännu inte dög till äkta män. I en dikt, som antagligen tillkommit före hösten 1763, skildrar Bellman den unge äm betsmannens liv. ”God dag sade Sidenström, god dag herr Sekter, / Jag kommer så dristigt, förlåt mig jag ber”. Sidenström och hans kollega Blomberg, som båda förekommer i dikten, var exekutionsbetjänter, och kom för att ta med ”herr Sekter” till gäldstugan. Blomberg förekommer i flera av skaldens dikter, där det ibland antyds att han var mutbar. Det tycks som om Bellman hade ett särskilt horn i sidan på honom.

Annons

Sekreteraren fick ofta stå som sinnebild för tidens fattiga ämbetsmän, men diktens huvudperson kunde lika gärna ha varit en kanslist eller banktjänsteman. Huvudpersonen beskriver sig själv: ”Jag är utan skryt, i pennan så käck / Så näsan och naglar är fulla med bläck.” I strof efter strof försöker nu Sidenström och Blomberg utmäta hans ägodelar, medan han protesterar. Varje strof består av en replik på två verser, ett trallat falleralla och en repris av strofens andra vers. Med undantag av fallerallat lyder några av stroferna:

Jag skulle väl lämna min lappiga rock

Men då har jag intet att skyla min kropp.

Har Herren ej mer att vända därtill?

Vi måste ha fyllnad gå huru det vill.

Min värja hon kostar mig blanka fem pièce.

Den vill jag ej mista för hela ert fjäs.

Vi måste ha värjan samt hatten också

Ni kommer på Gillstu’n för resten ändå.

Dikten avslutas med att sektern släpas iväg till bysättningshäktet, för att hållas fängslad tills han kan betala. En annan, något senare dikt (”Var skall jag födan taga”) visar en sekreterare som ännu inte hamnat på gäldstugan, men som är på god väg. Detta är en snobb, som lever långt över sina tillgångar, i röd kappa men utan mat.

Annons

Var skall jag födan taga

Jag fattig sekreter?

Jag har ju ock en maga

Som andra mänskor fler [...].

Värja och briljantring har han pantsatt, men han fortsätter det sköna livet:

Med sammetsväst och fransar

Briljanten på min sko

Jag för en Cloris dansar

I månsken på Norrbro

Jag plär av järpar skryta

Av orrar och fasan

Fast jag plär i en gryta

Få doppa flott i sta’n.

Han dansar med societetsskönheterna, men har inte råd att äta överklassens mat. I stället ”doppar” han – på samma sätt som vi vid jultid doppar i grytan – på enklare krogar. Inte ens kött har han alltså råd med. Liksom dikterna om flickan och köpmannen beskriver den här en viss rörelse i tiden, men inte efter klockan utan efter årens lopp. I diktens början är sektern ung, i slutet är han gammal och gift – även om han fortfarande besöker Platskans jungfrubur, tidens mest kända bordell. Dikten slutar med att han är utblottad:

O! Skrivare så goder

Var är din rock och väst

Ditt vackra siden-foder?

Iam consumatum est.

”Consumatum est” betyder att allt är förbrukat – men det var också Jesu ord på korset: ”Det är fullbordat.” Sektern blir ett offer, korsfäst av fordringsägare och kanske också av samhällets fordringar.

Annons

Stålmarck har konstaterat ”en underton av bitterhet och avsmak” i Bellmans dikter från dessa år. Kanske handlar det om en besvikelse över det vackra livet, kanske också om en ung människas insikt om den barnsliga oskuldens flyktighet.

Diktens sekreterare spekulerar i andra strofen över en lösning på pengabekymren: ”Till Norge snart jag springer / Så är jag i behåll.” Norge låg tämligen nära, och det var inte ovanligt att skuldsatta unga män styrde kosan dit. Från utlandet hade de sedan möjlighet att få kunglig lejd att återvända och ordna sina affärer.

Bellman hade redan på sensommaren insett att det var dags att ge sig av. Skulderna hade växt till 18 000 daler, vilket var en gigantisk summa. Ett par år tidigare hade lilla Daurerska huset värderats till 43 800 daler. Läget blev inte bättre av att Sverige befann sig i ekonomisk kris efter sjuårskriget. Han berättar att han skuldsatt sig av ”ungdoms oförsiktighet och åtrå att producera mig”, det vill säga ungdomligt oförstånd och behov att skaffa pengar. Främst skyller han dock på att han inte fått befordran i banken. Lånen var mot dryg ränta, och han måste ”sätta min person i säkerhet genom en resa till Friedrichhall”. Vem han lånat pengar av minns han inte riktigt, utan nämner bara ”kammarskrivarne Tharmouth och Grim”. Resten beskriver han som smålån. Borgmästaren i Fredrikshald skrev den 1 september ett intyg på att Bellman vistades där, och detta togs upp i rådkammaren den 28 september. Båda de nämnda fordringsägarna förklarade sig villiga att låta den unge flyktingen återvända till Sverige.

Annons

I februari 1764 ansökte Bellman om konkurs hos häradsrätten i Svartlösa härad – han var ju skriven på Årsta. Bland borgenärerna märktes inte bara Grim och Tharmouth, utan också källarmästare Carl Hagel på krogen Lorensberg, där Bellman uppenbarligen ätit och druckit sig till skulder. Särskilt ställets holländska sill var berömd.

Konkursansökan tog tid och bollades mellan olika rätter. Bland problemen märktes att Bellman varit Stockholmsbo när skuldhärvan inleddes, liksom att han lyckats tappa bort det kungliga lejdbrevet. Flytten intygades av kyrkoherden i Maria församling, men lejdbrevet kom aldrig till rätta. Tre av hans fordringsägare – kontorsskrivarna Wedenberg, Pfeiffer och Qvist – anklagade honom nu också för stöld.

Skulderna tycks ha betalats till slut, antagligen av svågern Claes Arrhén von Kapfelman, som också fungerade som Bellmans laga ombud under förhandlingarna. Som så många mål vid denna tid rann detta ut i sanden.

Så var alltså Bellman fri från skulder och anklagelser. Dessvärre var han också arbetslös och hemflyttad till mamma och pappa ute på bondlandet. Det är förstås möjligt att han – som Stålmarck förmodar – tyckte det var rätt skönt att slippa undan världens larm och prål, men känslan varade knappast länge.

Annons

Från denna tid är hans första bevarade bibelparodi. Det är en kort skåldikt, skriven till kronolänsmannen och hovrättskommissarien Joseph Strömbom, som tydligen hörde till hans vänner och som i maj 1764 gifte sig med den unga änkan Christina Catharina Otter. Till det yttre är det ett tillfällesstycke bland många andra, men för oss som läser det långt senare är dessa få rader högst betydelsefulla. Här har Bellman plötsligt hittat den parodiska form, som några år senare skulle utgöra grunden för episteldiktningen. Det fanns en rik dryckesvisetradition – både svensk och utländsk – och dryckesvisor med religiösa motiv har setts som en del av det karnevaliska, som ett tillfälligt och ganska hanterligt uppror mot den ortodoxa lutherdomen, som ständigt övervakade den tidens människor. Bellman skulle dock förvandla den till något nytt och epokgörande. Här är vi ett steg närmare ”Fredmans epistlar”.

Liksom i Fredmans sång nummer 38 använder sig Bellman i bröllopsdikten av Bibelns berättelse om Josef. Den kyske Josef vistades hos faraos hovman Potifar, vars livsbejakande hustru på olika sätt försökte förföra ynglingen. Hon grep tag i hans klädnad, men den dygdige Josef slet den av sig och flydde fältet (1 Mos. 39). Bröllopsskålen består bara av åtta verser och inleds: ”Vet, kyske Josef förlora sin rätt, / Lämna sin nattrock till Frun för att slippa.” Resten av dikten består av lyckönskningar och antydningar om kommande barn. Bara några år senare tillkom Fredmans sång nummer 38 – den förekommer i avskrift redan 1767 – och där konstateras det om Josef: ”Aldrig en dåre i världen så stor / Gått i två skor.” (Fr.S. 38.)

Annons

Hösten tillbringade Bellman med familjen. Fadern hade köpt Visbohammars säteri, beläget i Vårdinge socken nära Gnesta. Det var en ganska omfattande egendom, som bestod av flera större byggnader och två torp. Huvudbyggnaden står fortfarande kvar. En allé leder ännu upp mot gården, och vid torpen växer ekar, som måste ha stått där redan när Bellman var ung.

Tänker han på druvorna? av François Boucher
Tänker han på druvorna? av François Boucher Foto: Nationalmuseum

Som ofrälse fick Johan Arndt Bellman egentligen inte äga ett säteri, men genom ansökan till kungen lyckades han få besittningsrätt. Uppenbarligen tänkte han driva jordbruk, vilket tycks lite förvånande för en man som tillbringat hela sitt vuxna liv på ett ämbetsverk. Det kan också ha funnits andra skäl att dra sig ut på landet. Bellmans mor var sjuk i tuberkulos, och då rekommenderades lantluft. Med tanke på att fadern lämnat sin tjänst av hälsoskäl var kanske inte heller han helt frisk.

Annons

Hela familjen flyttade alltså från Årsta till det mera avlägsna Visbohammar. Far, mor, nittonåriga Lovisa Ulrica, fjortonårige Johan Arndt, trettonåriga Fridrika Eleonora, elvaåriga Maria Elisabeth, sexårige Gustaf Fredric, fyraårige Adolph Ulric – och så Carl Michael. Om tjugofyraåringen först tyckt det var skönt att komma hem till mamma och pappa efter nöjeslivets bankrutt är det uppenbart att han snart ändrade synsätt. Ett par versbrev till Stockholmsvännerna beskriver lantliv och stadslängtan. Bellman kände sig ensam. ”Jag på landet trivs så där”, skrev han 20 oktober till Jusleen och bad om sällskap:

Önskligt vore, om kära Bror kom hit neder,

Om ej förr, så gör i Jul oss den heder!

Då sku vi på dans-kalas, polimeja,

Öl-fiol och brännvins-bas, pytiheja.

Standarden var då inte som i Stockholm – musikerna var birfilare, som spelade för ölet, eller till och med för brännvin. Maten, däremot, var bra. Nästan alltid när sjuttonhundratalets Stockholmsbor hamnade på landet förundrades de över hur god maten var, och Bellman var inget undantag. Man kan ana något av huvudstadens kulinariska misär i hans fascination över att allting var färskt.

Annons

Bror må tro, att här vankar färskt smör och grädda,

Rökta skinkor med gröna blad, brax och gädda.

Rudor spritta kring vår tomt, polimeja,

Håll caché, jag ljuger somt, pytiheja.

Diktens alla strofer avslutas med dessa glada nonsensord – polimeja och pytiheja – och rätt ofta uppmanas också vännen att hålla avslöjandena hemliga (caché). Eftersom Jusleen inte endast var Bacchi utan också Fröjas tjänare ägnar Bellman hela två strofer åt skryt om flickerövringar.

Bror må tro, att Bond-Cloris här hon hoverar,

Snörper uppå sin lilla mun, proponerar

Kärleks-larm och sängelag, polimeja.

Håll caché, det beder jag, pytiheja.

Bror må tro, nio-daler-sedeln här gäller.

Jag kan Brudgum få bli med femton Mamseller.

Kronans mynt har här sin halt, polimeja,

Håll caché, nämn ej för allt, pytiheja.

Som sagt – han ljuger somt, unge Bellman. Tur hos flickor anser han sig ha – och visst kan en skandalomsusad huvudstadsman ha verkat spännande – men samtidigt är det tydligt att flickorna tar betalt för dessa ”sängelag”. ”Brudgum” har här samma innebörd som när Ulla Winblad i epistlarna beskrivs som ”brud” – det handlar inte om äktenskap, det handlar om sex – men ändå kallas flickorna i den senare strofen för ”mamseller”, vilket gör dem socialt jämställda med skalden och knappast den sorts flickor som tog betalt. En lustig kullerbytta gör Bellman också när han vill poängtera flickornas lantlighet och gör herdediktens Cloris till en Bond-Cloris – som om herdinnor inte bodde på landet.

Annons

Längre fram parallelliserar Bellman sin egen tillvaro med lantligt brännvin, en pipa tobak och ett stop dubbelt öl med Jusleens. Han tänker sig vännen i begrepp att springa ner till någon krog, kanske Altona eller Stadshuskällaren, medan han själv sitter pank ute på vischan: ”Så lever jag, arma Man, uppå landet, / Men i taskboken finns ej ringaste grandet.” Han ber enträget Jusleen att hälsa på.

Någon gång i november tycks Bellman ha åkt in till Stockholm, träffat vännerna, gått på krogar och kaffehus och kanske ordnat upp kvarstående problem efter konkursen. Till Låstbom skrev han 20 november och tackade för samvaron:

Tack, tusend tack för sist, min söta Bror,

För all vänskap och allt gott, som i ditt hjärta bor!

Tack för hurtigt lag hos Pilmans, Rydbecks, Fru Baas,

Schack-spel, pipa, kaffe, sång, musik och mycken grace!

Dikten är mindre lekfull än den till Jusleen, kanske för att Bellman stod Låstbom närmare och hade mindre behov av att imponera. Också här påpekar han penningbristen och den otvungna tillvaron, som att gå i ”gamla tofflor” och klä sig i ”Randig nattrock och halvärmar, piskperuk och krås”. Peruk kunde förstås inte avvaras, ens när man var hos föräldrarna på landet. Trots allt bebodde de ett säteri, inte en sommarstuga.

Bellman lockar med jakt – det finns så mycket harar att han säkert kunnat skjuta en, om han bara haft gevär – och berättar om en flicka, ”röd och fet”, som han låter förtjust i. Här finns inget raljeri om billigt köpesex, utan snarare en kamratlig förtrolighet. Också här ställs stad mot land. Man kan inte få ”Näbbens kräft-pastej” men man får bra dubbelt öl. Kräftpastejerna hörde kanske till Bellmans favoriträtter vid denna tid – de förekommer också i Fredmans sång nummer 14, som inte är mycket senare.

Till vännen skriver han:

Nog så är det roligt på landet då och då,

Men att ständigt vara där, det kostar något på.

Mjölk och smör och grädda, våfflor, skinka och kött

Vankas väl, men hela livet är dock hälften dött.

Carl Michael Bellman (1740–95) porträtterad av Per Krafft 1779.

Foto: Erich Lessing/TT Bild 1 av 4

Carina Burman är docent i litteratur och medarbetare i Svenska Dagbladet. Boken ”Bellman. Biografin” utkommer på Albert Bonniers förlag den 27 september.

Foto: Fredrik Hjerling Bild 2 av 4

Dansande par i rokokodräkter, 1700-tal. Okänd tecknare.

Foto: UUB/Alvin Bild 3 av 4

Tänker han på druvorna? av François Boucher

Foto: Nationalmuseum Bild 4 av 4