Annons

Monica Braw:Material till tusentals bomber på drift

Idag, 65 år efter Hiroshima, kan material till 100000 atombomber vara på drift i världen. I en ny bok föreslår David Albright att smugglingen av kärnvapenmaterial ska betraktas som brott mot mänskligheten.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

UNDER STRECKET

Kvart över åtta, i morgonrusningen den 6 augusti 1945, detonerade bomben mitt över Hiroshima. Utöver de uppskattningsvis 140000 människor som dog av verkningarna fram till slutet av 1945, läggs varje år fler namn till listan över offer – en del har man inte känt till tidigare, en del har avlidit av skador de fick och levt med sedan dess.

Tre dagar efter Hiroshima använde amerikanskt bombflyg ytterligare ett kärnvapen, mot staden Nagasaki.

Under den amerikanska ockupationen av Japan efter kriget försökte atombombsöverlevande,
hibakusha, berätta om sina upplevelser. På grund av den stränga censur som USA hade infört i Japan förbjöds 1945–1949 nästan all publicering av sådant material, vare sig det gällde tekniska och medicinska uppgifter eller rent personliga erfarenheter. Så fort det blev möjligt reste hibakusha ut i världen och berättade om resultatet av atombombningarna. Målet var, med de ord som skrevs på en av de få byggnader som stod kvar efteråt: ”No more Hiroshimas”.

Ögonvittnenas skakande berättelser anslöt sig indirekt sig till de varningar som vetenskapsmän redan före atombombningarna hade uttalat. Alltifrån 50-talet deltog sedan hundratusentals människor över hela världen i proteströrelser, till exempel Aldermastonmarscherna i England. I Sverige avbröt regeringen planerna på att skaffa kärnvapen. Forskare engagerade sig i bland annat Bulletin of Atomic Scientists och Pugwashrörelsen. På 80-talet växte sig antikärnvapenrörelsen åter stark och världsomfattande organisationer av yrkesgrupper, alltifrån Författare till Läkare mot kärnvapen bildades i Sverige. International Physicians for the Prevention of Nuclear War är mycket aktiv fortfarande.

Annons
Annons

Insikten om att terrorbalansen mellan USA och Sovjetunionen kunde leda till världens utplåning om den rubbades var akut. Ändå gick det inte att bortse från att det monopol på kärnvapen som först USA, sedan USA och Sovjetunionen hade haft urholkades. Inte bara Frankrike och Storbritannien skaffade egna kärnvapen. Ihärdiga rykten cirkulerade om att även andra länder, bland dem Israel, hade skaffat sig detta vapen. Ansträngningarna för att hindra spridningen manifesterades i Ickespridningsavtalet 1970. Flera stater har inte undertecknat det. Vid den senaste översynen, som ägde rum i maj i år, drog många en suck av lättnad över att den resultatlösa samlingen i samma syfte fem år tidigare inte upprepades. Men ett möte år 2012 för att arbeta fram planer för en kärnvapenfri zon i Mellanöstern förefaller högst osäkert.

I Prag 2009 deklarerade USA:s president Barack Obama, med risk för att jämföras med mytens Sisyfos, att han arbetar för en kärnvapenfri värld. Han har dock framhållit att det är en fråga som knappast kommer att lösas under hans livstid. Som en början kom han och Rysslands president Dmitrij Medvedev överens om att minska sina respektive staters lager av kärnvapen inom ramen för den så kallade New Start-överenskommelsen.

Dessvärre kan inte frågan om spridning av kärnvapen längre begränsas till avtal om existerande vapen mellan stater. Obama är mycket medveten om det. I april samlade han representanter för 46 länder till ett möte där man diskuterade kontroll över ”vapenmaterial”. Med det menades anrikat uran och plutonium som kan användas för att framställa kärnvapen. Enligt vissa uppskattningar är material tillräckligt för mer än 100000 bomber på drift i världen. Mer tillkommer ständigt i samband med upparbetning av använt kärnbränsle. Som ett resultat av konferensen meddelade Ukraina att man kommer att förstöra sina lager av höganrikat uran.

Annons
Annons

Men många länder motsätter sig planerna, bland dem Pakistan, som anser sig behöva kärnvapen därför att Indien har det. Indien i sin tur har efter många år lyckats få ett samarbetsavtal om kärnkraftsutrustning med USA och kritiker säger att det innebär att Indien i stället kan använda sina gamla kärnkraftsanläggningar till att framställa vapendugligt uran.

Ansträngningarna för att begränsa risken för kärnvapenkrig genom att minska antalet vapen och bättre kontrollera uran och plutonium är långt ifrån nog. Sedan 1970-talet pågår en regelrätt handel med instruktioner och komponenter som behövs för att tillverka bomber.

De nästan oöverskådliga nätverk som har gjort och gör detta möjligt är temat i
Peddling peril: How the secret nuclear trade arms America’s enemies (Free Press 2010, 304 s). Författaren
David Albright är grundare av The Institute for Science and International Security och framstående specialist på ämnet kärnvapenspridning. Underrubriken förefaller ha tillkommit som försäljningsargument i USA, men ämnet rör hela världen.

En stor del av texten ägnas den osannolika historien om den pakistanske studenten A Q Khan. 1972 anställdes han, olagligt eftersom han var utlänning, som metallurg på ett holländskt konsultföretag knutet till tillverkning av gascentrifuger som kan användas för framställning av höganrikat uran för kärnvapen. Samtidigt hade Pakistan planer på att skaffa kärnvapen efter det katastrofala kriget mot Indien 1971 då hela den östra delen av landet gick förlorad och blev Bangladesh.

”Peddling peril” är i sin dokumenterade detaljrikedom om Khans verksamhet mer spännande än någon spionroman av le Carré. Khan byggde upp en verksamhet som ledde till att Pakistan nu har kanske 60 bomber. Detta åstadkom han med metoder som också gjort det möjligt för andra länder att skaffa allt som behövs för att bli en kärnvapenmakt. Till dem hör Libyen och Sydafrika, som dock avbröt planerna, och Iran.

Annons
Annons

Den numera ytterst välbeställde Khan sitter sedan 2004 i husarrest i Pakistan. Men hans imperium existerar och för många pakistanier är han en hjälte.

Kungsidén var att beställa den myriad av komponenter som behövs för att bygga en bomb från etablerade företag, bulvanföretag, underleverantörer, transportföretag och enskilda aktörer över hela världen, från Tyskland till Malaysia. Smuggling av alla de slag används också genom organisationer som tar sig an vilka varor som helst och är verksamma i vilka länder som helst via otaliga mellanhänder. På grund av nätverken är det praktiskt taget omöjligt att spåra den slutgiltiga mottagaren. Betalning kan ske på vägar som också de är okontrollerbara.

Det teoretiska kunnandet och de konkreta planerna finns numera tillgängliga på många håll och i olika former. Så till exempel uppger Albright att representanter för Libyen i Dubai fått ritningar och instruktioner, kopior av det material Pakistan fick från Kina på 80-talet. Materialet överlämnades i två plastpåsar som kommit från Khans skräddare i Islamabad.

Khans verksamhet i Holland, där han beställde olika komponenter till centrifuger, upptäcktes av myndigheterna men uppfattades enbart som handelshot, inte som relaterat till kärnvapentillverkning. En orsak var kanske att han var just pakistanier. Albright pekar på ett slags arrogans från högindustriella länders sida som består i att man inte tror mindre utvecklade länder om att klara av avancerad teknologi. I själva verket, skriver han, har till och med länder i tredje världen numera tillgång till sådan avancerad utrustning som behövs för att framställa till exempel centrifuger.

Annons
Annons

Men även om man genast hade associerat Khan med verksamhet som hade att göra med kärnvapen, är det svårt att bevisa. Albright listar de instrument som finns: Ickespridningsavtalet, handelsregler, diplomati, övervakning och internationella inspektioner. Han kommer fram till att man egentligen bara har tre effektiva medel: militära anfall, spionoperationer och beslagtagande på öppna havet.

Enligt Albright finns det tre kärnvapenstater som upprätthåller och utökar sina arsenaler med hjälp av olaglig handel, nämligen Pakistan, Indien och Nordkorea. Han sätter frågetecken för Kina. De som strävar efter att skaffa sig kärnvapen med hjälp av olaglig handel är Iran, Syrien, Burma samt organisationen al-Qaida. Speciellt Burmas ansträngningar har väckt uppmärksamhet den senaste tiden.

För att hindra kärnvapenspridning som en form av geschäft behövs drastiska internationella åtgärder. Det absolut primära är att exportlagar gäller för hela världen och att de efterlevs. Sådana lagar finns redan inom ramen för Ickespridningsavtalet och Nuclear Suppliers Group (NSG). En del exportindustrier är skeptiska eller negativa till exportlagar. Men även stater kan ha förbehåll. När NSG försökte stoppa USA:s planer på att tillåta export av kärnbränsle och kärnteknik till Indien (som nu pågår), anslöt sig till exempel inte Sverige till NSG:s ansträngningar.

Det är inte heller alla länder som har tillräckliga exportkontroller eller utövar dem trots att FN:s säkerhetsråd har beslutat att så ska ske. Ett exempel är Malaysia, som hade en viktig roll i A Q Khans operationer. Kina pekas ut som ”ett shoppingparadis för kärnvapenmaterialsmugglare”. Dubai sägs ha en lång historia som trygg tillflykt för sådana aktiviteter.

Annons
Annons

Över huvud taget måste man utforma internationella definitioner av vad som utgör farlig teknologi och information, framhåller Albright. De stater som har sådana bör se till att de inte hamnar i fel händer och om det redan har skett, återta dem. När ett land eller Internationella atomenergiorganet (IAEA) upptäcker hemlig information rörande kärnvapentillverkning, till exempel på internet, måste de hindra att den sprids vidare. Men det finns fortfarande inga allmänt accepterade metoder för att ens upptäcka olaglig spridning och handel med kärnvapenhemligheter och kärnvapenmaterial.

Ett mer långtgående förslag från Albrights sida är att internationell smuggling av kärnvapenmaterial inte bara ska kunna straffas nationellt, som nu, utan att det ska göras till ett brott mot mänskligheten som kan tas upp i internationell domstol.

Redan när USA för första gången använde kärnvapen för 65 år sedan varnade amerikanska vetenskapsmän, militärer och politiker för de moraliska följderna. Amiral William Leahy, stabschef hos presidenterna Franklin D Roosevelt och Harry S Truman skrev: ”Själv kände jag att genom att vi var de första som använde den [atombomben], anslöt vi oss till en etisk standard av samma slag som barbarerna under medeltidens mörkaste århundraden.” Krigsminister Henry Stimson ansåg att de frågor atombomben väckte gällde en grundläggande inställning till ”den mänskliga naturen, moral och styrande.” I den officiella utredningen om Manhattan-projektet (inom vars ramar atombomben byggdes) uttalade flera av vetenskapsmännen oro för vågen av förfäran och avsky som skulle spridas över världen när bomben användes. De fick rätt.

Annons
Annons

Å andra sidan har kärnvapnen också sina förespråkare bland alla dem som pekar på att inget kärnvapenkrig utbröt, något de tackar terrorbalansen för.

Vilken sida man än ansluter sig till är det ovedersägligt att användande av kärnvapen skulle få katastrofala följder. Egendomligt nog väcker frågan mindre engagemang hos allmänheten nu än tidigare, trots att världen på grund av kärnvapenspridning är mer osäker än någonsin.

Sammanfattningsvis är det nedslående hur liten betydelse vittnesmålen från Hiroshimas och Nagasakis överlevande har haft. De är, trots all annan kunskap och information vi har, de enda som personligen kan berätta om de livslånga konsekvenserna av en enda, med nutida mått mätt liten, atombomb som sprängdes för 65 år sedan.

Monica Braw
Monica Braw är fil dr i japansk historia och var tidigare SvD:s korrespondent i Tokyo. Hon är författare till avhandlingen ”The Atomic bomb suppressed” (1991) och romanen ”Hiroshima överlever” (2005).

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons