Annons

Mats Bergquist: Vad är Finland?

Foto: Anders Good/IBL Bildbyrå

Med anledning av att vårt grannland Finland firar 100 år av självständighet i dag skriver Sveriges tidigare ambassadör i Helsingfors, Mats Bergquist, i Säkerhetsrådet. I en historisk exposé tecknar han en bild av hur kampen för självständighet kommit att prägla den finska självförståelsen.

Under strecket
Publicerad

När den nu bortgångne presidenten Mauno Koivisto för ett antal år sedan i Moskva presenterade sin bok om ”den ryska idén” fick han frågan: vilken var den finska idén? Koivisto svarade: att överleva. Det är ett svar som knappast någon svensk skulle lämna; den svenska statens överlevnad har inte på mycket lång tid ifrågasatts.

Men nu när Finland just dag firar sin 100-årsdag, finns det skäl att erinra sig att den finska republikens överlevnad verkligen ibland under dessa 100 år varit i fara eller ifrågasatt. Det började illa redan i slutet av januari 1918 när ett väpnat uppror mot den lagliga regeringen utbröt i Helsingfors.

Detta uppror, som hängde ihop med att den revolutionära vänstern kom att dominera över den revisionistiska, hade knappast hade kunnat komma till stånd utan påverkan av den ryska revolutionen. Upprorsmännen fick diverse materiellt stöd från de ryska trupper som fortfarande fanns kvar i landet, men kvästes efter tre månader. Det är svårt att alls föreställa oss ett inbördeskrig i vårt land. Något sådant har vi inte upplevt sedan 1400-talets unionsstrider.

Annons
Annons

Inbördeskriget, som skördade nästan 40.000 människors liv i stupade, arkebuserade och döda i olika följdsjukdomar, lämnade djupa sår. Vänstern hölls, trots att socialdemokraterna var största parti, i mycket utanför regeringarna under 1920- och 1930-talen. Men 1937 bildades den s.k. rödmylleregeringen, ett steg i försoningsprocessen och i bygget av den finska välfärdsstaten. När Sovjetunionen, i skyddet av Molotov-Ribbentroppakten, 30 november 1939 attackerade Finland slogs ett enigt land mot angriparen. Stalins avsikt var uppenbarligen att förvandla landet till en sovjetrepublik, vilket öde påföljande sommar också skulle drabba de tre baltiska staterna.

Men Finland överlevde genom heroiska insatser, som vi känner inte minst från Väinö Linnas ”Okänd soldat”, också detta krig liksom det s.k. fortsättningskriget 1941-1944, då man genom att bli ”medkrigförande” (co-belligerent) med Tyskland sökte återvinna de i marsfreden 1940 förlorade områdena. Den territoriella integriteten var ändå i grunden intakt. Finland lyckades efter stora förluster och genom politiskt skickliga manövrer sensommaren 1944 ta sig ut ur kriget. Sommaren 1944 var Nordens ödesstund. Hade Stalin lyckats knäcka det finska motståndet hade Finland säkert blivit en folkdemokrati. Men en del av Karelen, Sallafjället i Lappland och Petsamoområdet vid Ishavet längst i norr stannade under sovjetiskt styre.

Sedan de värsta av ”farans år” 1944-1948, då det demokratiska Finland var hårt trängt av Sovjetregimen och de inhemska kommunisterna, stabiliserades läget och marschen mot det nordiska välfärdssamhället, som påbörjats på 1930-talet, kunde återupptas. Men även om republikens suveränitet knappast var hotad krävde relationen till den mäktige grannen ett delikat och ibland kyligt realpolitiskt agerande. Detta har i efterhand ibland kritiserats, men fungerade.

Annons
Annons

Egentligen är det först under de senaste närmare 30 åren sedan murens fall som tänkandet bakom Koivistos inledningsvis lämnade svar har glidit i bakgrunden. Den generation finska politiker som numera styr landet tänker knappast i samma banor som den gamle presidenten som själv varit frontsoldat under fortsättningskriget.

Harald Hjärne, en ledande historiker i slutet av 1800- och början av 1900-talet, menade att ett resultat av freden i Fredrikshamn 1809 var att man med det nya storfurstendömet Finland, som nu kunde utveckla sin nationella identitet, i stället för e t t Sverige fick t v å. Detta grundade sig på att detta senare byggts upp på 1772 års grundlag, 1734 års lag och den förvaltningsrättsliga struktur som funnits sedan 1600-talet och som ryssarna lämnade intakta; vi minns Runebergs dikt ”Landshövdingen”. Förre statsministern Paavo Lipponen har ibland erinrat om hur Finland skulle kunna ha gestaltat sig om gränsen mellan rysk-ortodoxt och västligt lutheranskt inflytande i stället för att dras genom Karelen skulle gått vid Östersjön. För både Finland och Sverige hade detta radikalt förändrat förutsättningarna.

Finland har kulturellt och på andra områden sedan länge varit fast förankrat i den västliga världen. Närheten till en expansiv stormakt och till St Petersburg har dock ur strategisk synvinkel gett landet drag av gränsland. St Petersburgs grundande 1703 – på svensk mark! – förändrade maktbalansen i Norden. Om man betänker de fruktansvärda öden som bara sedan början på 1800-talet drabbat länder som utgör gränsområdena mellan Ryssland och Västeuropa, från Estland till Svarta Havet, har Finland utan att kompromettera sin suveränitet och i huvudsak territoriella integritet klarat sig undan ockupation och påtvingade regimförändringar. Detta är värt eftertanke, särskilt denna dag.

Annons
Annons

Vi har lärt känna våra grannar i öster som ett realistiskt folk av praktiker, vana vid att ta sig an svårigheter och utmaningar. Men det finns också ett romantiskt drag som kanske är karaktäristiskt för länder som är belägna på eller nära gränsmarkerna: området på andra sidan gränsen har varit ett slags sinnebild för ett lyckosamt förflutet. Karelen, av vilket endast en mindre del numera tillhör Finland, spelar en särskild roll i det finska medvetandet, ”landet som var” för att citera den finske historikern Rainer Knapas. Med de 400.000 som lämnade landskapet 1940 och igen 1944 och alla deras efterlevande får nationaleposet Kalevala en stark klangbotten i det finska medvetandet.

Finland har, som ofta påpekas, en 1300 km läng gräns med Ryssland och har bl.a. därför och visa av erfarenheterna varit måna om konsekvens i försvars- och säkerhetspolitiken. Efter Sovjetunionens fall har skilda finska regeringar både sökt förankra landet i de västliga strukturerna så fast som möjligt och undvikit att utsätta försvarspolitiken för så tvära och dyrbara förändringar som skett i vårt land. Det nutida finsk-svenska försvarssamarbetet, som utvecklats mycket längre än tidigare, får därför en särskild dimension eftersom vi kan luta oss mot en försvarsmakt med starkare institutionellt minne än vårt.

Den finska ekonomin har sedan krisen 2008 haft uppenbara problem att komma igång. Den har varit mera sårbar än vår, men växer nu igen. Finland har goda skäl att med tillförsikt se framtiden an. Att det säkerhetspolitiska läget i vår region till följd av Rysslands agerande försämrats främst efter annekteringen av Krim är givetvis en viktig faktor i bilden. Men det är rimligen dags att byta den finska idén från ”att överleva” till ett uttryck för större självmedvetande.

MATS BERGQUIST är Sveriges tidigare ambassadör i Helsingfors.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons