Annons

Anna Ångström:Mats Ek – en fysisk revoltör

När Andromaque skjuter rygg i stum protest på Dramaten, kan man se en båge spännas bakåt till Giselle. Mats Ek gör i sin senaste uppsättning en lödig syntes av de uttryck och teman som följt honom och ibland skapat ilskna reaktioner.

Under strecket
Publicerad

Från nyuppsättningen av Mats Eks ”Svansjön” på Kungliga Operan 2015.

Foto: Carl ThorborgBild 1 av 2

Koreografen Mats Ek repeterar sin nya helaftonsbalett ”Julia och Romeo” på Kungliga Operan 2013, en uppsättning som gjort succé på senare år. Anna Ångströms understreckare är från 2002.

Foto: Lars PehrsonBild 2 av 2

Från nyuppsättningen av Mats Eks ”Svansjön” på Kungliga Operan 2015.

Foto: Carl ThorborgBild 1 av 1
Från nyuppsättningen av Mats Eks ”Svansjön” på Kungliga Operan 2015.
Från nyuppsättningen av Mats Eks ”Svansjön” på Kungliga Operan 2015. Foto: Carl Thorborg

När Mats Ek 1987 klev ner i ”Svansjön” och svepte trollspöet över baletternas balett, blev en del upprörda. Det hette att han drev med den klassiska baletten, förfulade den. Balettpuritanerna rasade mot de kala huvudena, tyllrumporna som vändes i vädret och de flexade fötterna. Svandammen befolkades inte av linjerena sylfider utan av androgyna, litet klumpiga väsen. Ja, Mats Ek är inte förlåten än: i en krönika i Financial Times den 12 april i år passade den engelske balettkritikern Clement Crisp på att ondgöra sig över Mats Eks ”anfall” på klassiska baletter och nämnde ”en förskräcklig” ”Svansjön” och ”en frånstötande” ”Törnrosa” förutom den ”vulgära” ”Carmen”.

Och visst kan man reagera så med de senromantiska eller den klassiska balettens förlagor som ideal. Mats Eks koreografiska estetik är inte ”ren” – han blandar teatrala inslag med burleskerier och hyss. Det kan vara naivistiskt, expressionistiskt eller surrealistiskt. Han omtolkar klassiker bundna till musik och/eller dramatiskt text, bjuder dem motstånd och vrider perspektivet, vänder ut och in på svart och vitt, gott och ont, fult och vackert.

Annons
Annons

I ”Svansjön” fångar Mats Ek det mänskliga i djuret eller djuriska i människan. Folksagan handlar ju om kvinnor som på dagen förvandlas till svanar av en trollkarl, men hos Ek blir dessa varelser, gestaltade av både kvinnliga och manliga dansare, också emotionella spegelgestalter av det drama som försiggår i den unge prinsens frigörelse från modern och resa ut i världen i jakt på sig själv och den sanna kärleken, inte olikt en Ibsensk Peer Gynt. Mats Eks placerar verkligen fåglarna på land, långt från den vattenburna gracila glidflykten. Med klumpiga kliv och vinklade vingar förflyttar de sig allt annat än fjäderlätt på landbacken till Tjajkovskijs måleriska musik, som mycket väl låter sig användas till denna omtolkning.

Svanarna står också tydligt för en dionysisk kraft som tar prinsen i besittning. Denne unge tonåring trevar kalvlikt, som en som inte hunnit växa i sin kropp, eller sträcker sig efter det ouppnåbara. Så möter han kärleken, svandrottningen, som alls icke är en romantisk vit sylfid utan en kraftfull ung dam som vet vad hon vill. Mötet med prinsen blir verkligen en KÄR LEK, full av lust och trots, nyfikenhet, skakande utbrott och rejäla sparkar. Det är ungt och så långt från skolad polityr men kan komma. På så vis också en kommentar till balettens uttryck, men även en väg att berätta om mänsklig erfarenhet genom sagan, här tolkad av ett temperament (Ek) som låter varje rörelse vara grundad i en genuin emotion snarare än en skolad mer abstraherande form à la balettens vackra, eteriska.

Annons
Annons

Mats Ek går mer på magkänslan när han betonar olika sidor hos en och samma individ. Han visar drömmen om den vita slöjan som falsk och låter prinsen tvekande men nyfiket närma sig den svarta svanen, som blinkar förföriskt mot honom. Slutet är inte tragiskt utan en insikt om motsatsernas nödvändighet: vitt och svart finns inom alla. Han berättar som så ofta om kärleken som drivkraft och beroende; mellan föräldrar och barn, mellan man och kvinna.

Kanske är det här, i själva tematiken, man kan spåra Mats Eks originalitet eller särmärke som koreograf - eller för den delen teaterman. Hans omtolkningar tar sagan med in i vardagen. Och man kan inte tänka sig Mats Eks koreografi utan orden eller vice versa. Med blick för särlingen – ofta en ung kvinna eller en yngling som inte funnit fotfäste – och med förkärlek för det latenta och nödvändiga upproret mot omgivningen – familjen, samhället, alla maktstrukturer – har Mats Ek skapat koreografier som är djupt personliga och därför också allmängiltiga. Hans ”Giselle” (1982) är hjärtskärande för att vi ser en vanlig bondflicka med fötterna på jorden och lusten i kroppen som sviks i kärlek, blir vansinnig och undanstoppad på mentalsjukhus. Hans ”Bernardas hus” (1978) efter Lorcas drama skildrar döttrarnas kvävda livsrum men också förtryckarens ensamhet. Här står slutligen Bernarda Alba ensam kvar – en patetisk örn berövad sina småfåglar som åtminstone mentalt flytt det strängt bevakade boet. Eftersom rollen alltid dansas av en man för den en dubbel laddning; den stränga änkan symboliserar modersmakt men också ett patriarkat av präster och militärer.

Annons
Annons

I ”Törnrosa”, som Mats Ek drastiskt återuppväckte 1996, har sländan och sticket blivit en sil. Aurora tar nästan överdos, hugger sprutan njutningsfullt i armen. Hon är ett slags Gisellefigur, fast argare. Världen är ett dårhus – galen den som inte gör revolt. Denna taggiga tonåringen Aurora som lockas av den demoniske knarkaren Carabosse har något av en ung Birgit Cullberg över sig; en rödögd Lilla My som går sin egen olycksaliga väg medan föräldrarna förlustar sig på picknickfilten. Mats Ek berättar i bilder som bågnar av infall. Han tecknar ett typgalleri med tydliga, kraftiga linjer i polemik mot den klassiska balettens skönhetsideal, och med ett uttryck som träffar något djupt mänskligt. Föräldrarnas uppgivenhet inför dotterns livsväg reducerar deras rörelsemässiga uppfinningsrikedom till torr tomhet i parallella banor vid scenkantens avgrund.

Familjeidyllen spricker, Tjajkovskijs musik slirar i slowmotion, världen är en glittrig kuliss av falska men förförande ideal à la tv-show, veckotidning, filmglamour som rämnar runt Törnrosa - liksom den gör när Mats Ek några år senare sätter upp ”Don Juan” på Dramaten. Här befinner sig Don Juan i sin egen mardröm, en surrealism där allt är maskspel och effekter. Också Don Juan knarkar. Gestaltad av Mikael Persbrandt möter vi Molières trolösa 1600-talslibertin som ett offer för sin egen uppväxt, en självmordskandidat klädd i sammet likt en playboy men badande i självföraktets och smärtans svett. Fritt uppfostrad men oälskad av fadern; ett förvuxet barn som fruktar sanna känslor och i sin egen dödsdans konfronteras med en bedräglig mansroll och sin oförmåga att ge och ta mot sann kärlek. Här finns ett av de många vackra och uppfinningsrika pas de deuxer Mats Ek har skapat, då Don Juan och Elvira (också hon skådespelerska) smälter samman i ett pas de deux via en kontorsstol på hjul.

Annons
Annons

Koreografen Mats Ek repeterar sin nya helaftonsbalett ”Julia och Romeo” på Kungliga Operan 2013, en uppsättning som gjort succé på senare år. Anna Ångströms understreckare är från 2002.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 1

Mats Ek gestaltar i sina verk mänsklig erfarenhet med kroppen som förlängning av känslornas tumult; det gäller både berättande dansverk som ”Giselle”, ”Svansjön”, ”Carmen” eller ”Törnrosa” men också just teaterstycken som han har satt upp i Stockholm som ”Juden på Malta” (efter Philip Marlowe), ”Don Juan” (Molière) eller i år ”Andromaque” (Racine).

Väsentligt för Mats Eks skapande är, tror jag, att han började sin bana med teater, en visuellt uppfinningsrik uppsättning av Büchners ”Woyzeck” på Marionetteatern i Stockholm på 70-talet som blandade dockspelare och skådespelare. Hans mor, Birgit Cullberg, ville att barnen skulle dansa. Men det var snarare i arbetet med fadern, skådespelaren Anders Ek, som Mats Ek kände lust och stimulans som bollplank och öga, har han berättat. Dansen återerövrade han av egen vilja många år senare efter att ha regisserat på Dramaten och andra teaterscener och kommit i kontakt med den Grahamskolade Donya Feuers träning.

Koreografen Mats Ek repeterar sin nya helaftonsbalett ”Julia och Romeo” på Kungliga Operan 2013, en uppsättning som gjort succé på senare år. Anna Ångströms understreckare är från 2002.
Koreografen Mats Ek repeterar sin nya helaftonsbalett ”Julia och Romeo” på Kungliga Operan 2013, en uppsättning som gjort succé på senare år. Anna Ångströms understreckare är från 2002. Foto: Lars Pehrson

Mats Eks koreografiska uttryck präglas ofta, kanske mot bakgrund av hans egen omväg till dansen, av ett slags inträngande, en kraftfullhet – grovhet enligt somliga – som involverar hela kroppen. Rörelserna ger hos Ek mer direkt uttryck för känslor; de förefaller intuitiva, födda i stunden, medan orden är en abstraktare omväg. Erotiken kliar och skrevar – som om den tog fram barnet i de vuxna, men också rädslan att bli övergiven. En återkommande metafor för denna symbios är mannen och kvinnan som varandras spegel. De byter kläder, dansar på varsin sida av en vägg, mannen stoppar kvinnan i en väska och bär iväg den på livets resa. Denna lek är på en gång traditionellt könsrollsbunden och samtidigt öppen, barnslig.

Annons
Annons

Men Ek förmår kasta omkull en hel känslovärld genom att låta en kropp glida ur en omfamning, en fot trotsigt sparka bakut - ge fysiskt utlopp för kluvenheten inom var och en av oss. Ibland tycks dessa gester ha ”smitit ut” mellan maskorna i den tvångströja karaktärerna själva eller omvärldens normer stickat åt dem. Man kan se hans verk som en kärlek till det som inte låter sig tuktas, det udda. Men kanske också en upproriskhet mot att inordna sig i en given form – dansens, teaterns, televisionens. Som koreograf måste han först dansa sig in i verket ensam och analysera musikbilden, känslorna.

När Mats Ek blandar uttrycksformer är han knappast ensam på den europeiska scenen där koreografer som Alain Platel, Pina Bausch, Anne Theresa de Keersmaeker, Wim Vandekeybus, Jan Fabre etcetera eller i Sverige Birgitta Egerbladh med flera tänjt gränserna. Men även när Mats Ek samplar och lånar behåller han sin signatur. Han placerar sig varken bland de konceptuella eller eklektikerna eller de ironiskt distanserande, snarare i en zon där han undersöker vad berättelsen, musiken, texten, bilden säger just honom. Ändå hindrar det inte att han kan blinka till åskådaren, men han är inte ironiker utan allvarlig.

Allt går igen hos honom, inte bara dansare i ”familjen” utan även tematik. När han gjorde ”Johanna” 1998 på Orionteatern i Stockholm inspirerad av legenden om Jeanne d´Arc, kunde man i skådespelerskan Ingela Olssons livskraftiga späda gestalt inläsa släktskap med både Eks Giselle och Törnrosa; en ung kvinna i revolt mot omgivningen, men också skadskjuten av den. Det vackraste i denna något ojämna uppsättning var duetten mellan Niklas Eks drömmande dräng Andreas och Johannas mamma, Ana Laguna. I deras lekfulla dans kring pelare och bord anade man koreografens kärlek till och respekt för två dansare han har arbetat med länge – en inlevelse i mötet mellan dansare och koreograf som för tankarna till det unika arbetet inom Nederlands Dans Theater III, ”seniorkompaniet” i Haag.

Annons
Annons

Sedan debutdansverket för Cullbergbaletten med ”Kalfaktorn” 1976 (efter Büchners drama ”Woyzeck”) har Ek låtit oss se och gripas av rörelsernas uttryckskraft. Till hans signatur hör de tvära kasten mellan lekfullhet och allvar, vilja och vemod, naivitet och eftertanke, erotisk utlevelse och kontroll. Man får känslan av att han erövrar en berättelse och dess känsla via kroppen. Kanske är det därför han också åter närmat sig den textbaserade teatern. Sedan han 1993 lämnade ledarskapet för Cullbergbaletten och blev frilans har det irrationella, drömspelsartade och fragmentariska berättandet förstärks i hans baletter. Men det handlar inte om någon postmodern subjektsupplösning utan snarare om en bildberusad, infallsrik surrealism med poetiska övertoner och egensinniga associationsbanor. Ofta har ord något med upprinnelsen att göra till dessa 90-talsverk. I ”Meningslösa hagar” (-93) är det några strofer ur Gunnar Ekelöfs diktsamling ”Absentia Animi” som ger klangbotten till ett nordiska sommarnattsljuvt vemod. Den urbana pendangen ”Hon var svart” (-95) lånar titeln ur en revy av Beppe Wolgers. Någon har drömt om Gud och får frågan: Hur såg han ut? Svar: Hon var svart!”

Under 90-talet började Mats Ek också använda sina egna ord. Han lät orden dansa och dansen få ord, lät skådespelare och dansare mötas över sina traditionella uttrycksgränser. Det började med ”Dans med nästan” vid Stockholms stadsteater. Verket var ett pärlband sketcher där text och rörelse ibland möttes, ibland krockade. Effekten var absurd, med drömspelets icke-logik där dansarna/aktörerna ibland kunde stå med ena foten i barndomen, den andra i ålderdomen. Mats Eks texter är som hans rörelser; underfundiga, ibland med abrupta övergångar mellan allvar och skämt.

Annons
Annons

Mats Eks återkomst till teatern har också påverkat hans mer renodlade dansverk, som fått en ny frihet, en ny energi. ”A sort of” (1997) för Nederlands Dans Theaters huvudkompani är ett exempel. Där blev även den visuella utformningen med en stor flyttbar vägg på tvärs i rummet medskapare i en livsresa som gestaltades i drömspelets uppbrutna form. Eks typiska vemodsfyllda kärleksduetter om mannen och kvinnan som varandras spegelbilder och motpoler, det sköra beroendet och dess destruktiva begränsningar, återkommer också i ”A sort of” Han kan vidga tiden i en enda bild där ett pas de deux försiggår samtidigt som en gravid kvinna vandrar förbi med magen i vädret och en annan trött sopar golvet.

I talteaterns värld har Mats Ek igen visat att han ser skönhet på sitt speciella vis. Det är vackert att se en skolad och en oskolad interpret, har han sagt apropå att låta dansare och skådespelare ta över varandras scenspråk. Han vill komma åt den laddning som uppstår när ”det lurvigt opolerade möter det polerade”. Skådespelarna får röra sig efter sin förmåga, medan större problem kan uppstå när dansare ska tala.

Det är dock något Mats Ek skickligt undviker i sitt senaste allkonstverk ”Andromaque” på Dramaten som är hans lödigaste uppsättning på länge. Med hjälp av dramaturgen Irena Kraus silar han Racines franskklassiska men känslomässigt moderna verser genom det grekiska dramats form. Känslorna är kvar, men formen förnyad. Det är genomkomponerat, komplett med musik. Här blir dansen arior eller motsvarigheten till den grekiska kören i det antika dramat, medan Racines alexandriner framförs av aktörerna. Mats Ek skapar rytmiskt utmejslad fysisk teater men vågar också vara återhållen, trots uppsluppna infall. En hand famlar i ett tomrum, en kropp kastas uppochned, precis som känslorna, medan sittandet har sin hierarki. Andromaque själv, som dansas av Ana Laguna, är stum. Man kan i hennes främmande svarta gestalt se en båge spännas bakåt till Giselle – två offer i männens värld, men Andromaque nyttjar spelets regler för att vinna en delseger och rädda sin son.

Mats Ek har tagit omvägen över både dansen och teatern för att para uttrycken. Han väljer inte ord eller dans utan båda. Oavsett uttrycksform är hans särart som scenkonstnär hans konsekventa borrning i människans både mörka och ljusa, infantila och allvarliga sidor. Han ser skönheten i det fula, skyggar inte för att överdriva och lägga sina personliga referensramar över det klassiska arvet.
Och ur denna drivkraft föddes också hans Svansjön. Dess säregna fåglar är inte avlade ur en lust att förstöra utan ur ett sätt att lyssna och se. Petipa och Ivanov, Matthew Bourne eller Mats Ek - alla berättar de sin saga om kärlek och drömmar. Förskräckligt? Nej, snarare levande.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons