Annons

Mats Olin: Sociala medieföretag borde ta större ansvar

Ester Blenda Nordström
Ester Blenda Nordström Foto: Svenska Dagbladet
Under strecket
Publicerad

Gäst | Publicistisk i modern tid

Vilket ansvar ska man lägga på sociala medieföretag för vad som publiceras? En del ropar på lagstiftning som tvingar dem att stoppa vissa publiceringar, som det blivit i Tyskland, andra menar att yttrandefriheten då skulle hotas.

Johan Tralau har (Axess Magasin 9/2018) beskrivit den integritetskränkning som enskilda personer tvingas utstå genom hån i sociala medier, framförallt Youtube. En ung grabb som råkat ut för en ”hånstorm” beroende på något olämpligt som han publicerat på Youtube, med mera.

Tralau skisserar vägar framåt, varav en är att Youtube och andra ”plattformar” tar större ansvar för vad som publiceras. Men hur skulle det gå till? Bakom sociala medier ligger oerhörda ekonomiska intressen, konstaterar Tralau.

Frågan leder till tankar om hur det gick till när den svenska pressen successivt tog ett större ansvar för vad den publicerar. Det var en mer marknadsdriven process än man skulle kunna tro.

I Augustprisvinnarboken ”Ett jävla solsken” berättar Fatima Bremmer den fascinerande historien om Ester Blenda Nordström. På Walraffmanér tar hon år 1914 som 23-årig reporter på Svenska Dagbladet anställning som piga på en vanlig svensk gård och skriver sedan artiklar och en bok, och avslöjar de eländiga arbetsvillkoren.

Annons
Annons

Det ledde till en nationell debatt om villkoren för lantarbetarna. Men även de etiska aspekterna av Ester Blenda Nordströms artiklar debatterades.
Gårdens ägare familjen Holtz hängdes ut och fick leva med skammen resten av livet. Svenska Dagbladet argumenterade för att varken gården eller familjen var utpekade, eftersom de inte var namngivna.

Familjen menade att bland annat ett foto från gården röjde deras identitet.

Bonden Anton Holtz kände sig hur som helst förödmjukad. Men han hade ingen Pressombudsman att vända sig till.

Han försvarade sig istället själv i skriften Ett pennskaft som piga: ”Jag var enligt hennes vittnesbörd lat, låg nästan jämt och sov samt drack dessemellan ofta kaffekask”, skrev Anton Holtz i det långa försvarstalet och menade att det fanns en naturlig förklaring: han var sängliggande på grund av en olycka. ”Vidare så var vid den första av dessa artiklar en fotografi införd av min gård tillika med henne själv”, fortsatte Anton Holtz.

Helt klart fanns inte ett lika starkt integritetsskydd i dåtidens tidningar som det finns i dag. Tidningarna var betydligt mer närgångna och mindre noggranna med att publicera integritetskränkande uppgifter om enskilda. Hade Ester Blendas artiklar publicerats i dag kan de gott ha fällts i Pressens Opinionsnämnd.

Dagens Pressombudsman hade ställt frågan om bonden och hans familj haft en ”sådan maktställning i samhället som gör att de fått tåla en närgången granskning”, som han brukar uttrycka det. Kanske hade han det. Familjen Holtz hade stor makt över pigorna och drängarna.

Annons
Annons

Men Anton Holtz fick inte möjlighet att bemöta i den publicerande tidningen, vilket är ett krav i dagens medieetik: ”Jag har förgäves sökt att få ett genmäle infört i Svenska Dagbladet.”

Man kan diskutera hur effektivt integritetsskyddet i svenska massmedier är i dagsläget. Exempelvis leder antydningar om vem en uthängd person är, utan att namnge, ofrånkomligen ändå till namngivning och spridning i sociala medier och ofta till stort integritetsintrång, trots att alla medieetiska regler följts till punkt och pricka.

1916 bildades Pressens opinionsnämnd. Det var en av flera åtgärder från mediebranschen i syfte att höja pressens anseende bland annat genom att skydda personlig integritet. Huruvida Ester Blendas artikelserie påverkade beslutet är oklart, men andra händelser var den utlösande faktorn. Man ville stävja publiceringar av de sensationshistorier med uthängningar av privatpersoner som de så kallade ”notisjägarna” ägnade sig åt.

Observera att det var mediebranschen som frivilligt införde Pressens opinionsnämnd. Det handlade om att tidningsföretagen och journalisterna insåg att de hade ett så kallat imageproblem orsakat av oetiska metoder, framförallt privatlivsintrång, vilket i förlängningen var ett hot, inte minst mot tidningarnas ekonomi.

Genom att ta större ansvar för etiska frågor skulle pressens anseende öka, menade man, och det skulle gynna hela branschen. Senare skärpningar av den svenska medieetiken har skett under hot om lagstiftning, men det var alltså inte så det började.

Här finns en lärdom att ta med sig till i dag. Kanske finns det en möjlighet att Youtube och de andra sociala medieföretagen tar ett större ansvar för vad som publiceras för att värna sitt anseende, om det visar sig att oansvaret leder till misstro och avståndstagande, som till slut får ekonomiska konsekvenser.

Redan i dag sätter Youtube upp vissa publicistiska regler: den som publicerar i Sverige ska vara minst 13 år. I Tyskland gäller 16-årsgräns. Den som blir trakasserad har en möjlighet att få företaget att agera.

Ett än större ansvarstagande är inte uteslutet, och inte heller givet. Vi är verkligen inte där ännu, men kanske är det den vägen framåt man kan hoppas på.

MATS OLIN är chef för Näringslivets medieinstitut. mats.olin@naringslivetsmedieinstitut.se

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons