Annons

Kristoffer Leandoer:Måtte sista säsongen svika alla våra förhoppningar!

”Game of thrones” är en betydligt mer radikal och dynamisk berättelse än den ger sken av. Bakom klichéerna döljer sig bildningsromaner i närmast rysk tradition. Men vad händer med fantasy som genre när den går från särintresse för konstiga till ”Dallas” för allas vardagsrum?

Under strecket
Publicerad

Den åttonde och sista säsongen av ”Game of thrones” har premiär på HBO Nordic samt C  More klockan 03.00 natten mot måndag.

Foto: HBO Bild 1 av 2

Författaren George RR Martin på besök vid inspelningen av den sjätte säsongen av ”Game of thrones”.

Foto: Nick Briggs/HBO Bild 2 av 2
Efter reklamen visas:
Game of thrones

Den 22 februari 2012 sändes första avsnittet av ”Game of thrones” på SVT. På några kvällar lyckades tv-husets inköpare med något som inte hyllmeter av litterär kvalitets­utgivning eller legioner av entusiastiska bokförläggare, tidskriftsredaktörer och kritiker lyckats med: att göra fantasy till en rumsren och folkkär genre i vårt land. 

Varken Astrid Lindgrens, Tove Janssons eller Maria Gripes genialitet hade gett genren utresetillstånd från barnkammaren, lika lite som all Peter Jacksons briljans och svärta kunde hindra filmatiseringen av ”Sagan om ringen” från att slentrianmässigt betraktas på samma sätt, varför ärrade filmkritiker som Nils-Petter Sundgren kunde fnysa nedlåtande om ”tomtar och troll”.

Först ”Harry Potter” väckte branschens respekt på det enda verkligt universella språket: varken alviska eller trollkarlslatin, utan siffror. Läsarsiffror, publiksiffror, nattliga bokhandelsköer. En generation svenskar lärde sig. Men ”Harry Potter” var fortfarande i första hand ämnad för barn, medan ”Games of thrones” snabbt och otvetydigt etablerade sitt vuxen-ABC: Avklätt–Blod–Cynism.

Annons
Annons

Den åttonde och sista säsongen av ”Game of thrones” har premiär på HBO Nordic samt C  More klockan 03.00 natten mot måndag.

Foto: HBO Bild 1 av 1

Den exempellösa framgången för ”Game of thrones” vore inte sannolik utan seriens solida förankring i en uppenbart påhittad värld.

Jag misstänker att under våren 2012 fördes samma samtal som hemma hos oss med variationer över hela landet. Själv är jag uppfödd på Tolkien, Le Guin och C S Lewis, medan min fru kallar sig inbiten socialrealist och hellre ville titta på de kostymklädda politikerna i ”House of cards” än svärdsvingande män i päls och brynja. Jag, som till och med läst George R R Martins vampyrbok ”Feberdrömmar” i väntan på nästa del av ”Sagan om is och eld”, förklarade för henne att ”House of cards” må utspelas i en realistisk värld, men dess karaktärer tillhör psykologiskt sett sagans värld: ”Game of thrones”, däremot, ­kanske håller till bland drakar och demoner, men dess karaktärer är lika gråmelerade och deras bevekelse­grunder lika motsägelsefulla som hos vilka människor nere på gatan som helst. Både ”House of cards” och ”Game of thrones” skildrade ett hänsynslöst och blodigt maktspel, bägge med en öppet deklarerad skuld till Shakespeare, men det var ”Game of thrones” som hade något att ge den som ville lära sig något om hur folk beter sig på riktigt.

Den åttonde och sista säsongen av ”Game of thrones” har premiär på HBO Nordic samt C  More klockan 03.00 natten mot måndag.
Den åttonde och sista säsongen av ”Game of thrones” har premiär på HBO Nordic samt C  More klockan 03.00 natten mot måndag. Foto: HBO

Taktiken fungerade. Men det jag lockade min fru med var på sin höjd en halvsanning värdig en Lannister. Den exempellösa framgången för ”Game of thrones” vore inte sannolik utan seriens solida förankring i en uppenbart påhittad värld. För även om George R R Martin (född 1948) löst byggde ”Kampen om järntronen” på ”Rosornas krig” och Västeros i stort sett är de brittiska öarna, där Hadrianus mur mot Skottland motsvaras av en 200 ­meter hög isvägg – på samma sätt som Kate Elliotts fantasyepos ”Crown of stars” utgick från medeltidens Reisekönigtum, resekungadöme – så förändrades allt av dels själva ­omfånget, dels den generösa tillsatsen av fabelväsen och ren magi. Att i övrigt sansade hushåll plötsligt fastnade framför Röda och vita rosen i storlek XXXL berodde på att just dessa övernaturliga inslag – isvålnader, drakägg, den röda kvinnans trolldom – tillhandahöll en saknad möjlighet, ett litet kryphål.

Annons
Annons

Författaren George RR Martin på besök vid inspelningen av den sjätte säsongen av ”Game of thrones”.

Foto: Nick Briggs/HBO Bild 1 av 1

Säga vad man vill om Daenerys och Jon Snow, men de är inte based on a true story.

För ”Game of thrones” lyckas genom att obekymrat överbrygga den växande klyftan mellan filmer som låtsas att de är tecknade serier och filmer som låtsas att de är dokumentärer, filmer som satsar sina inte obetydliga resurser på att försöka likna den värld vi trott oss stänga dörren till när vi kommer in i biosalongen, skådespelare som satsar sin yrkesskicklighet på att likna Dick Cheney eller Freddie Mercury. Sex av årets åtta Oscarsnomineringar i kategorin bästa film gick till filmer som i en eller annan mening har verklighetsbakgrund och bygger på personer som verkligen funnits – ”Bohemian rhapsody”, ”Green book”, ”Roma”, ”BlacKKKlansman”, ”The favourite”, ”Vice”. I Sverige har Ted och Unga Astrid avlöst Borg och Gamla Astrid. Säga vad man vill om Daenerys och Jon Snow, men de är inte based on a true story.

Författaren George RR Martin på besök vid inspelningen  av den sjätte säsongen av ”Game of thrones”.
Författaren George RR Martin på besök vid inspelningen av den sjätte säsongen av ”Game of thrones”. Foto: Nick Briggs/HBO

1996 gav George R R Martin ut första delen, på svenska 1998 som ”Kampen om järntronen”. Samma år som HBO visade första avsnittet av tv-serien, 2011, gav han ut vad som fortfarande är den senaste boken, ”Drakarnas dans”: sedan dess har de avslutande bägge delarna skjutits på framtiden så ofta att Martin slutat uppdatera sina fans om hur arbetet framskrider. Det som rimligtvis har inneburit en enorm personlig vinst för författaren, att få ingå i ett stort och händelsedigert samarbete med hundratals andra i stället för att sitta ensam och stirra in i sin dator, är redan i detta avseende en enorm förlust för hans läsare: när nu sista säsongen visas är det svårt att förstå varför Martin över huvud taget skulle skriva klart ett epos som hela världen ändå snart vet hur det slutar.

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Man bör ha klart för sig att ”Game of ­thrones” var högt älskad i fantasy­världen långt innan Ramin Djawadis tema spelades medan förtexterna rullades upp för första gången. Det Martin gjorde var inte nytt men allting var en storlek större, lite mer barnförbjudet. I en genre vars anor från riddarsagan ibland gett den en kysk och andlig dimension överkompenserade Martin med enorma ­doser av lumpenhet och lystnad, makthunger, sexuellt begär, girighet och ren sadism. Som en kvarleva från Graalsagan rider den storväxta Brienne av Tarth genom Västeros råa värld närmast som ett skämt: hon ensam personifierar riddaridealen om ädelhet, kyskhet och självuppoffring – men hon är kvinna, och en storväxt kvinna.

Har mötet med HBO inneburit en pyrrhusseger inte bara för ”Game of thrones” och George R R Martin, utan för fantasy som genre?

När litteratur blev tv-serie försköts fokus för ett tag. Bildmediet premierar det chockerande, skildringar av våld och sex tar större plats i medvetandet när de visas än när de förmedlas i ord, medan inre processer och mentala konflikter tar mindre plats. Martins enorma styrka som berättare gjorde det ändå med tiden tydligt även ­i tv-mediet att ”Game of thrones” systematiskt tar upp stereotyper för att vända dem ut och in och tvinga läsaren/betraktaren att ifrågasätta dem. Genomgående skapar Martin karaktärer som tar spjärn mot just det som definierar dem i andras ögon. Det kan vara rent kroppsliga egenskaper som deras stora (som Brienne) eller lilla (som Tyrion) fysiska omfång. Det kan vara en begränsande könsroll, som Arya Stark som hindras från krigarens bana, ett socialt stigma som för oäktingen Jon Snow eller fysisk rädsla som för Samwell Tarly. Det kan vara svek man begått i det förflutna, som för kungadräparen Jamie Lannister eller Ser Jorah Mormont. Poängen är att sam­tliga överskrider sina begränsningar, de är alla något ­annat och mer än sina egenskaper, vilket gör ”Game of thrones” till en betydligt mer radikal och dynamisk berättelse än den ger sken av. Bakom klichéerna döljer sig bildningsromaner i närmast rysk tradition, där självupptagna och ytliga karaktärer förvandlas av lidandet och ställer sina liv i det gemensammas tjänst (Sansa Stark är väl det bästa exemplet).

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Första gången jag hörde berättas om ”Game of Thrones” för snart 20 år sedan var det dock inte denna dolda humanism som betonades, utan Martins dramaturgiska hänsynslöshet och brott mot alla regler: Han tar livet av sina huvud­personer! Alla man gillar dör! Och ända sedan Ned Stark avrättades i första säsongen har ingen gått fri – fram tills nu. En vändpunkt är när Jon Snow återuppstår i säsong sex – då serien hunnit ikapp och om sin litterära förlaga och är en ren tv-serie, ett grupparbete.

Har mötet med HBO inneburit en pyrrhusseger inte bara för ”Game of thrones” och George R R Martin, utan för fantasy som genre? En sådan seger till, och vi är för­lorade?

Vad händer med fantasy som genre när den går från särintresse för konstiga till ”Dallas” för allas vardagsrum?

Att Martin nu ägnar sig åt ren underhållning framgår av ”Riddaren av de sju konungarikena”, en prequel ­ämnad för något yngre läsare som han skrivit i stället för att ­avsluta eposet om järntronen. Det är samma pojkdröm som Arthursagan – en fattig pojke får en oväntad chans att ­pröva lyckan som riddare – och Martin använder sig alltså av det framgångsrecept som hela ”Game of thrones” bygger på. Han iscensätter sagans önskedröm att bli sedd för den man är inuti och inte den man ser ut som, draperad i realismens allra grövsta tyg med mycket kroppsvätskor och fysiska skavanker så att det ska kännas trovärdigt för läsaren. Men med en avgörande skillnad: författaren till ”Riddaren av de sju konungarikena” vet redan att han själv har lyckats, att han skapat något som hela världen trängs för att få titta på. Och han kan inte avstå en liten själv­belåten knorr i slutraderna genom att göra en anspelning på en av de mest spektakulära scenerna i ”Game of thrones” – när Tyrion Lannister flyr genom slottets kloaker efter att ha skjutit ihjäl sin far med armborst när denne satt på avträdet. Martins ­uppenbara glädje av att på förhand veta att allusionen kommer att bli förstådd är högst begriplig men ändå ­genant. 

Annons
Annons

Vad händer med fantasy som genre när den går från särintresse för konstiga till ”Dallas” för allas vardagsrum? Vad händer med en berättelse som flyttas från ­litteratur till tv-serie; från en ensam upphovsmans drömmerier till ett helt manusrum fullt med välformulerade och smarta dramaturger? För att citera Lars Noréns hyllningstext till en annan stor fantasy-författare, nämligen Selma Lagerlöf, publicerad i SvD 13/8 2017: ”Det värsta som kan hända en författare är att bli älskad”.

Detta öde har definitivt drabbat George R R Martin, vilket gör att man bävar inför sista säsongen. Måste de vackra och modiga ­triumfera till slut, även i en berättelse där de verkliga hjältarna varit alla vi andra, som får dagtinga med våra tillkortakommanden och rädslor? Samtidigt finns hoppet att han ändå ska lyckas slingra sig ur manusgruppernas, tittarstatistikens och utvärderingarnas kvävande omfamning och göra det han gör allra bäst: svika alla förhoppningar, krossa alla drömmar och ta livet av allas favoriter. Det bästa slutet vore väl om Nattkungen vinner kampen om Järntronen. Men vad vet jag?

You know nothing, Jon Snow.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons