Annons

DeterminismAndersson talar ut med Godot om frihet

Evin Ahmad och Alexander Salzberger i ”Determinism”.
Evin Ahmad och Alexander Salzberger i ”Determinism”. Foto: Jacob Bengtsson

Mattias Andersson blir Dramatenchef i mars – men först har han premiär på ett absurt drömspel om mänsklig frihet. Existerar ett facit den dag vi kommer till världen? Är livet bara ett spindelväv där vi meningslöst sprattlar innan vi dör?

Under strecket
Publicerad

Evin Ahmad, Hannes Meidal och Alexander Salzberger.

Foto: Sören Vilks

Determinism

Genre
Teater
Regi
Mattias Andersson
Medverkande
Evin Ahmad, Alexander Salzberger, Thérèse Brunnander, Hannes Meidal
Var
Dramaten, Lilla scenen
Text
Mattias Andersson

Scenografi: Julia Przedmojska Ljus: Charlie Åström Musik: Anna Sóley Tryggvadótir

Determinism är tron på att allt det vi, eller våra förfäder, gjort skapar våra framtida liv. Vi är redan från början bestämda av skeenden som vi själva omedvetet skapat. Verklig frihet existerar inte. Vi kan sprattla bäst vi vill inuti sociala mekanismer, språkfärdigheter och ekonomiska möjligheter. Det stora kulturstrukturella spindelnätet av ursprunglig status håller oss vid vår läst. Facit på ditt liv är redan skrivet, av andra och annat.

Mattias Andersson tillträder som Dramatenchef om drygt en månad. Därför får hans nya pjäs "Determinism" en mer uttalad specifik, konstärlig vikt. Det som kunnat passera som en parafras på Strindberg, "Jungfruleken", "Godot", den obehagliga stämningen av våld hos Pinter, pjäsen "Stiftelsen" av Vallejo eller delar av en borgerlig komedi av Norén – komplett med barnlöshet, och så småningom död – blir nu en programförklaring. Ett ekotempel av det pessimistiska 1900-talet, en undergångsfantasi som blandar mardrömmar och språkspel. Premiärpubliken iakttar spänt hur sociologen Andersson söker sig mot en absurd och abstrakt existentialism som obekymrat blandar komedi och sorg.

Annons
Annons

Evin Ahmad, Hannes Meidal och Alexander Salzberger.

Foto: Sören Vilks

Det börjar som "Ett drömspel" – två enkla ungdomar faller genom dimma till världen: en elegant våning. Paret strävar uppåt, byter kläder, dricker dyra viner, förvandlas till ett trött par utan barn – när just ett sådant kliver upp från en lucka i golvet. Plötsligt invaderas denna rika värld av andra människor – personal som det verkar – men pjäsen fortsätter med ständiga hopp mellan hierarkier: över- och underlägen. Kasten verkar obegripliga, om man inte ser dessa två par som generationer vilka ärver varandras situation. Man tänker på Beckett som visar att det faktum att människan är medveten om sin död kan utgöra den ultimata determinismen.

Evin Ahmad, Hannes Meidal och Alexander Salzberger.
Evin Ahmad, Hannes Meidal och Alexander Salzberger. Foto: Sören Vilks

Scenografen Julia Przedmojska har ställt ett dyrt vardagsrum på scenen, som krymper hela tiden. Egentligen är bygget ett laboratorium där Mattias Andersson undersöker det mänskliga villkoret och hur vår insikt om döden också skapar en mer arktypisk, passiv syn på undergången. Fast pjäsen är så mycket: en ålderstrappa, en ironisk undersökning av språket som retorik, om frihet och "frihet". Alla roller liknar till slut en strindbergsk Jean som inte förmår utföra sitt uppror. Inte förmår räta på ryggen.

Andersson låter Indras dotter och hennes pojkvän fara från förorten till Östermalm, och tillbaka igen. Alexander Salzberger och Evin Ahmad utför mycket trovärdigt denna förvandling, deras prydliga fasader har ännu kvar som ett eko av raspig överlevnadsoro. Mot slutet vrålar de sin oförmåga med en djurisk smärta. Thérèse Brunnander spelar städerskan – som först heter Kristin, hon som klistrar – men som sedan tar över spelet. Liksom Hannes Meidal som går från en vaktmästarroll till någon som beordrar. Alla fyra är skickliga även om iscensättningen innehåller fler exempel på människotyper och förvandlingar än exakt psykologisk realism.

"Determinism" vill nog också mer än så. När en "Godot" äntligen börjar tala från himlen blir stycket närmast en moralitet om hur människan längtar efter att följa. Långt fram på scenen står ensemblen bland några primitivistiska rituella föremål och lyder den som vrålar högst. Detta kan vara en subtil politisk kommentar. Det är – alldeles som hela denna uppsättning – en tolkningsfråga. Du avläser denna iscensättning som du kan, behöver och vill. Om vi nu kan. Om vi kan välja, om friheten existerar?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons