Annons

If all I was was blackMavis Staples skänker hopp till splittrat USA

Mavis Staples med Staple Singers på musikfestivalen Wattstax 1972 och idag.
Mavis Staples med Staple Singers på musikfestivalen Wattstax 1972 och idag. Foto: Thunder Kick Photos/Everett Collection/IBL

Tillsammans med Jeff Tweedy ger Mavis Staples en till lika delar upplyftande och deprimerande inblick i ett USA som svajar under Trump.

Under strecket
Publicerad

If all I was was black

Artist
Mavis Staples
Genre
Soul
Musikbolag
Anti/Playground
År
2017

Betyg: 4 av 6

Den 1 december 1955 var dagen då den svarta, amerikanska kvinnan Rosa Parks blev såväl arresterad som världsberömd när hon vägrade ge upp sin sittplats i bussen åt en vit person. Den bussbojkott som sedan följde i Montgomery, Alabama, höll i sig under nästan ett år, och i november 1956 beslutade en federal domstol att delstatens bussar skulle vara icke-segregerade.

Samma år släppte familjebandet The Staple Singers den suggestiva gospelsingeln ”Uncloudy day”, och en 16 år gammal Mavis Staples presenterade sig för omvärlden. Hennes röst var så djup och vis att många hade svårt att tro på hennes ålder.

Under åren som följde kom The Staple Singers att bli något av medborgarrättsrörelsens egna band. Och det har gått 60 år denna turbulenta tid, men placera 50-talets ”Uncloudy day” i en spellista bredvid 2017 års ”Peaceful dream” och övergången däremellan är knappt märkbar.

”If all I was was black” är det tredje albumet som Mavis Staples har spelat in tillsammans med mjukrockaren Jeff Tweedy från Wilco, ett samarbete som tog sin början redan 2010 med ”You are not alone”. Det som framför allt skiljer detta album från dess föregångare är att låtarna är specialskrivna hit, medan de tidigare album var mer coverbaserade. Liksom tidigare har Tweedy försökt rikta ljuset mot 78-åriga Mavis Staples och hennes röst, men på spår som den bluesdrivna ”Try harder” låter det ändå som att han står och viftar febrilt med armarna för att höras och synas bakom Staples ständigt lika mäktiga stämma.

Annons
Annons

Alltsedan The Staple Singers svängde in på 60-talets ”Freedom highway” så har Mavis ständigt återvänt till politiken, i det lilla och det stora. ”If all I was was black” är här en till lika delar upplyftande och deprimerande inblick i ett splittrat USA som svajar under Trump. På ”We go high” lånar hon lite av retoriken från Michelle Obama när hon sjunger "when they tell their lies, spread around rumours, I know they're still human, and they need my love".

Förmodligen är det hennes starka rötter i kyrkan som gör att textraderna ändå känns hoppfulla, för förutom i den mörkaste av gospel sjunger hon sådant som ”come and share my peaceful dream”. Det är samtidigt ett eko från det 60-tal där hon turnerade runt och sjöng medan Martin Luther King talade, men också en skrämmande påminnelse om att historien har en förmåga att upprepa sig. För vad skiljer egentligen de arga, vita män som marscherar med facklor i Charlottesville från 60-talets lynchmobbar i Ku Klux Klan? Ett vitt lakan över huvudet, om du frågar Mavis Staples.

Musiken som bildar fond till hennes predikningar är kanske inte den musikaliska spjutspets som Jamie XX gav Gil Scott-Heron på hans sista album, men det känns tryggt och helt i enlighet med Staples-familjens positiva traditioner när hon i titelspåret sjunger "If all I was was black, don't you want to know me more than that?".

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons