Annons

Per Gudmundson:Max Martin har fel kön!

Max Martin när han mottog regeringens musikexportpris i våras.
Max Martin när han mottog regeringens musikexportpris i våras. Foto: Martina Huber/Regeringskansliet
Under strecket
Publicerad

I veckan klättrade The Weeknd-singeln "Can't Feel My Face" upp på Billboards förstaplats, vilket innebar att låtskrivaren Max Martin, eller Martin Sandberg som han egentligen heter, fick sin tjugoförsta amerikanska listetta i karriären.

Lite perspektiv: Max Martin överträffas enbart av Paul McCartney (32) och John Lennon (26).

Max Martin är kanske den störste i svensk popmusikhistoria. Men han är inte ensam. Bakom ”Can't Feel My Face” står också Peter Svensson, känd från The Cardigans, och Malmös stora DJ och producent Ali Payami. Bland andra exporter på senare år kan nämnas Swedish House Mafia och Avicii.

Vad beror det svenska musikundret på? I Sveriges Radios dokumentär ”Arvet efter Cheiron – en oändlig historia” pekar Max Martin på den kommunala musikskolan. Inget ont om kommunala musiksatsningar, men teorin får svårt att förklara fenomen som Jenny Lind, Jussi Björling och Lars Gullin.

Kanske ska man heller inte underskatta entreprenörerna. Var vore vi utan Hagströms gitarrer eller Propellerheads musikprogramvara?

Annons
Annons

I reda pengar är musikexporten inte enormt stor. Sverige exporterade musik för 1,2 miljarder kronor 2013, enligt Export Music Sweden.

För varumärket Sverige kan dock värdet svårligen skattas. Tänk bara på Abba, som fortfarande, tre decennier efter splittringen, genererar goodwill och turism.

Förr var glädjedödarna oroade för rocksångarnas höftrörelser. I dag går de direkt på könet. För dem är exportstatistiken antagligen sorglig läsning. Här är det nämligen befogat att använda ordet upphovsmän, med betoning på slutledet.

Robyns framgångar har förstås haft stor betydelse, inte minst som inspiration, men när man tittar i hennes imponerande katalog ser man att viss ära också bör tillkomma låtskrivare som nämnde Max Martin, Klas Åhlund eller Andreas Kleerup. Det svenska musikundret är tungt mansdominerat.

Såväl branschorganisationer, statliga myndigheter som privata aktörer utgår därför allt oftare från ett förment jämställdhetsperspektiv. Kulturrådets turnéstöd utdelas på könsmässig grund, somliga musikfestivaler väljer bort artister på grund av kön, Sveriges kompositörer och textförfattare i SKAP vill skriva om musikhistorien på könsbasis, och så vidare.

Vissa gynnas mer än andra av utvecklingen. Eftersom Sverige är ett litet land sker detta dessutom på ett smetigt sätt.

När SKAP reviderar historien, för att exempelvis lyfta fram Robyn, anlitas Lina Thomsgård, känd från Rättviseförmedlingen. Att ordföranden för SKAP har nära familjeband till Robyn, och att Thomsgård länge varit Robyns pr-agent och ”högra hand” förväntas uppenbarligen inte sticka i medlemmarnas ögon, trots att arrangemanget andas mer nepotism än feminism.

Bilden av det jämställda Sverige är värdefull på många sätt, och självklart går det att sälja svensk musik även med den utgångspunkten. Förhoppningsvis kan detta leda till att vi i framtiden lär oss att bättre ta vara på kvinnors potential. Tove Lo gör nu en fin karriär utomlands, på eget låtmaterial, som skänker hopp.

Men man kan inte låta bli att undra vad som skulle hända om den övriga exportindustrin började tänka likadant. Om SKF inte skulle bjudas in till mässor för att uppfinnaren av det flerradiga självreglerande radialkullagret, Sven Wingquist, hade fel kön? Om Volvo skulle tona ner sin trygga profil för att Nils Bohlin, som introducerade trepunktssäkerhetsbältet, var man?

Nej, just det. Men i musikbranschen tror man tydligen att det är en lysande exportstrategi.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons