Perfect Guide

Me too-kampanjen är viktig men snart behövs besinning

Marcus Dunberg funderar över hur #metoo-lavinen kommer att påverka hans sexårige son.

Redan vid fem års ålder gjorde min son sig skyldig till sexuellt ofredande då han tog barnvakten på brösten och drog upp hennes kjol. Ingen har lärt honom detta. Han har inte sett detta beteende hos sina föräldrar eller andra och sedan tagit efter. Det bara fanns inom honom.

Annons

Jag tog ett allvarligt snack och förklarade varför coola killar inte tar tjejer på brösten hur som helst. Arg kunde jag ju knappast bli – för exakt vad skulle jag bli arg på? Han slutade så småningom, men är alltjämt väldigt nyfiken på nakna tjejer.

Femåringens aningslösa tafsande väckte motstridiga känslor i mig. Plötsligt mindes jag min egen kliande sexualitet från samma ålder. Så diffus och abstrakt, omöjlig att sätta ord på eller överhuvudtaget förstå. Kropp och hjärna på helt olika våglängd. De sexuella känslorna bara fanns där, som en vibration från ett ostämt och okänt instrument. Eller något.

Min fru och jag gjorde ingen stor sak av detta, men jag funderade mycket över händelsen. Jag måste erkänna att jag delvis såg hans beteende som ett sundhetstecken. Ett bevis på att kroppen och hormonsystemet fungerar. Sedan nästa känsla: lätt oro. Så många besvärliga situationer dessa hormoner kommer försätta honom i under uppväxten. Inte minst i tonåren när känslorna och impulserna kan bli helt okontrollerbara. Jag tror att alla som har varit tonårspojkar eller har söner känner igen detta. Det är möjligt att flickor känner och agerar likadant, jag låter det vara osagt.

Jag kom att tänka på denna, över ett år gamla händelse, i samband med #metoo-lavinen. Som många andra blev jag inte det minsta förvånad över allt som bubblade upp till ytan. Det är som är förvånande är att det inte har kommit upp tidigare. Jag är den förste att medge att det finns ett stort problem i den flåsiga grabbigheten. Kulturen som frodas, från skolgårdar och omklädningsrum till lumpen och arbetsplatser. En kultur som många känner att de måste vara en del av för att bli accepterade. Jag välkomnar en attitydförändring, så att min son kan växa upp och känna att han inte måste vara en del av det där förkastliga och tröttsamma flåset.

Men å andra sidan. Jag ser hur #metoo-lavinen rasar fram över hela världen. Ingen särskiljning görs mellan att lägga handen på någons ben och våldtäkt och strukturellt förtryck av kvinnor. Manligheten är i kris. Politikerna tävlar om vem som kan fördöma handlingarna med störst avsmak. Avgångar krävs. Nya lagar ska stiftas.

Mitt i denna lavin kan jag inte låta bli att tänka på min femårige son som står där förvirrad och skamsen för att han tagit barnvakten på brösten. Ska han också fängslas? Kanske kommer socialtjänsten och ringer på dörren. Det är som sagt bra att detta kommer upp till ytan, det tror jag de allra flesta känner, men det är också bra med lite besinning.

Och om vi ska vara helt ärliga: sonen kommer med största sannolikhet att göra sig skyldig till något liknande igen. Han har tolv långa skolår framför sig. Någon gång kommer det att bli fel i närmandet till det motsatta könet. Det är oundvikligt och då hoppas jag inte att moralpaniklarmet går. De allra flesta pojkar växer trots allt upp och blir män som älskar och respekterar kvinnor. Vilket känns bra, eftersom jag även har en dotter.

Till Toppen