Annons

Magnus Eriksson:Med B B King blev bluesen elegant

B B King var en av alla tiders stora bluesartister, som sångare och som en av traditionens främsta förnyare av gitarrtekniken. Länge var han dock också på grund av sin kommersiella framtoning betraktad som en avfälling från den korrekta linjen.

Under strecket
Publicerad
B B King i Stockholm 1980.
B B King i Stockholm 1980. Foto: GUNNAR LUNDMARK

**Vid sin bortgång **hyllades B B King som en av alla tiders största bluesartister. Under några decennier var han dock omstridd. I den europeiska kritiken sågs han länge som en avfälling från den korrekta linjen. Han spelade i smoking, han använde gärna en blåssektion. B B King var också en ohöljd publikfriare. Han avvek därmed från den strikta linje som förkunnats av puristiska kritiker på behörigt avstånd från den afrikansk-amerikanska scenen.

Fast den kritiken accepterade förstås B B Kings tidiga inspelningar, de han gjorde innan hans stil inspirerade unga engelska gitarrsnillen som Eric Clapton, Peter Green, Mick Taylor och Jeff Beck.

Som så många andra bluesartister uppfattades B B King som en sångare med gitarr av sin afrikansk-amerikanska publik. B B King hade också en arketypisk bluesbakgrund. Han växte upp på en plantage i Mississippi. Han plockade bomull, men han avancerade också till traktorförare, innan han lämnade bomullsfälten för musiken. Han inledde den banan på Beale Street i Memphis; initialerna stod för ”Beale Street Boy”. Sin första hit fick B B King 1951 vid 26 års ålder med sin tolkning av en Lowell Fulson-låt.

Annons

På de tidiga inspelningarna slås man av vilken tekniskt skicklig sångare B B King var. Han hade ett större omfång än de flesta bluessångare. Han lade sig också gärna långt upp i registret, vilket avvek från tidens mönsterbildande sångare som Sonny Boy Williamson och Howlin’ Wolf.

I sitt gitarrspel anknöt den unge B B King också mer till andra traditioner än vad andra bluesgitarrister gjorde. Han lyssnade mycket på countryradion i ungdomen och imponerades av hur countrygitarristerna böjde tonen. Men B B King tog också intryck från jazzen. Gitarristen Charlie Christian är en given anknytningspunkt, men även swingerans saxofonister kan höras i B B Kings sjungande gitarrspel med starka vibratoeffekter.

Även om B B King hade en representativ bluesbakgrund var han kritisk mot gängse beskrivningar av denna. Redan 1966 kritiserade han i en intervju bilden av bluesartister som ”illiterate and dirty”. Han tillade: ”The blues had made me a better living than any I had, so this was when I really put my fight on. A few whites gave me the blah-blah about blues singers, but mostly it was Negro people, and that’s why it hurt.”

**Vid den här tiden **betraktades alltså bluesartisterna av den afrikansk-amerikanska publiken som sångare med gitarr, oavsett hur tekniskt drivna och personliga gitarrister de var. Det var först med den brittiska bluesvågen åren runt 1965 som de fullt ut erkändes som instrumentalister. Det vimlar visserligen av anekdoter om hur dåliga de svarta amerikanerna ansåg att de unga engelsmännen var; ”They wanted to play the blues so bad, and they played it so bad”, sade till exempel Sonny Boy Williamson sedan han kompats av Yardbirds på en turné i Storbritannien, men den brittiska bluesvågen gav också en återkopplingseffekt. Hos musiker som Albert King och Freddie King kan vi höra hur det tidigare distinkta entonsspelet gav plats för längre tonflöden och hur de vilade på tonen på ett annat sätt än tidigare. Förändringen var inte lika tydlig hos B B King, men den kan skönjas även hos honom.

Den europeiska blueskritiken ansåg dock att de unga britterna var opersonliga plagiatörer, medan de afrikansk-amerikanska artisterna var autentiska. Kulten av den äkta bluesen har också präglat bluesförståelsen i mer än 60 år. Den bilden formulerades av John och Alan Lomax redan på 30-talet, när de gjorde sina fältinspelningar. De var ovärderliga, men deras idé om blues som en folkmusik, ett äkta uttryck för den afrikansk-amerikanska erfarenheten, har också medfört uteslutningar.

Far och son Lomax förlade bluesens födelseplats till bomullsfälten i Mississippideltat, dock inte det stora deltat utan en bit norrut till det lilla landområdet mellan Mississippi och Yazoo River. Samtida blues från till exempel Texas (Blind Willie Johnson) och Georgia (Blind Willie McTell) faller utanför blickfånget, liksom den blues som utvecklades i Piedmont-regionen, området mellan atlantkusten och Appalacherna från New Jersey ner till Alabama. Den kännetecknas bland annat av ett gitarrspel med rötter i ragtime och den klassiska countryns finger picking-teknik på banjon. Ännu för ett par decennier sedan kallades den stilen för folkblues, där förleden antydde något mindre autentiskt, en icke-önskad påverkan från vit bergsmusik.

Den här typen av uteslutningar från den ”äkta bluesen” är olycklig. Den förvrider bilden av de insatser som unga europeiska entusiaster gjort, liksom värdet av den musik som även skapats av vita amerikanska och kanadensiska bluesmusiker; att den akustiska bluesen fortfarande hålls vid liv beror på vita musiker som Rory Block, Steve James och Bonnie Raitt.

Och den förvrider bilden av B B King. Hans gitarrelegans avvek från den mer råbarkade Chicagoblusen på 40- och 50-talen. Hans inspelningar runt 1970 avfärdades som alltför soulpåverkade, och hela hans framtoning ansågs då som kommersiell.

Fast bluesen har alltid varit en kommersiell musik. Ingen afrikansk-amerikansk bluespionjär var idealist. Frågan är bara hur dessa kommersiella mekanismer skall värderas. Vi kan också fundera på med vilken rätt en europeisk kritik sätter sig till doms över amerikanska bluesmusikers vilja att vidga de musikaliska ramarna.

B B King var inte den enda svarta bluesmusiker som kritiserades bristande renlärighet på 60- och 70-talen. En då ung gitarrist som Luther Allison misstänkliggjordes för att han spelade in flera skivor på en underetikett till Tamla Motown, sedan han debuterat på det mer renodlade bluesbolaget Delmark. Freddie Kings samarbete med Leon Russell på dennes bolag Shelter resulterade i tre av hans bästa skivor (”Getting ready”, ”Texas cannonball” och ”Woman across the river”), men ännu efter mer än 40 år är de inte fullt erkända av den traditionella blueskritiken.

Här kan vi också se skärningspunkten i B B Kings musik, liksom i värderingen av den. Så länge han främst var en angelägenhet för den svarta publiken i USA, accepterades hans tekniska förfining och kommersiella tilltal även av den puristiska kritiken. Men sedan hans musik förändrades av impulser från annan, samtida afrikansk-amerikansk populärmusik och från den brittiska vågen ansågs den utslätad och mindre autentisk.

Problemet ligger naturligtvis i själva idén om det ”äkta” uttrycket, eller i den romantiska idén att musiken har en hudfärg. För B B King var inte heller det senare någonsin ett problem. Han samarbetade lika obesvärat med vita som svarta musiker, med britter likaväl som amerikaner.

Ingen kan heller ifrågasätta uppriktigheten när B B King tillsamman med Buddy Guy, Jeff Beck, Mick Jagger, Warren Haynes, Derek Trucks och många andra spelade ”Sweet home Chicago” i Vita huset för Barack Obama, som också tog en refräng – några rader dessutom i växelsång med B B King.

För egen del ser jag kontinuiteten i B B Kings musik. I allt väsentligt var han trogen den stil han utvecklade på 50-talet och början av 60-talet; förändringarna var inte stilmässigt särskilt genomgripande. Den stora förändringen inträdde i stället de sista decennierna när rösten inte höll för de högre tonerna och fingrarna inte längre rörde sig lika obesvärat över gitarrhalsen, alltså en typ av förändringar som följde av åldern snarare än av musikalisk inriktning.

Då kunde också B B King fira sin 80-årsdag med en skiva som ”B.B. King & Friends”. Bland hans duettpartner märktes Gloria Estefan, Sheryl Crow och Elton John, men också ledande bluesgitarrister som Billy Gibbons och Clapton.

Men det albumet är, trots sina kvaliteter, en udda fågel i B B Kings produktion. Ett sätt att följa honom är genom de många liveskivor han gav ut. De håller genomgående hög klass. Den första är den mest kända: ”Live at the Regal”, inspelad 1964 och utgiven året efter. I en liten grupp med piano, bas, trummor och två tenorsaxar fick B B King till en förtätad och komprimerad uttryckskraft. Skivan har fått emblematisk status, men själv har jag alltid tyckt att ”Blues is King” (1967) och framför allt ”Live at Cook County Jail” (1971) är ännu bättre, inte minst i kraft av det intensivare gitarrspelet och en suverän version av ”The Thrill Is Gone” som 1970 gav B B King hans första stora hit utanför den avgränsade bluesscenen.

1980 kom livedubbeln ”Now Appearing at the Ole Miss”, som kritiken då knappast saknade ord för att uttrycka sin leda inför. Bortsett från en del onyanserade vokala maner i några spår, är det en liveskiva som formligen frustar av vitalitet och nödtorftigt återhållen uttryckskraft.

Till de fina liveskivorna hör också albumen tillsammans med Bobby Bland från 70-talet, där Blands sångteknik med sina tydliga inslag av gospel och ett mjukare jazzidiom gav ett bredare och även mer avslappnat uttryck. Även därefter följde en strid ström av liveskivor, den sista inspelad 2011.

B B King gav totalt ut ett sextiotal skivor. Det säger sig självt att allt inte var lika bra; för egen del klarar jag mig utan hans skivor från de sista tjugo åren – utom den smakfullt tillbakalutade ”Blues on the Bayou” från 1998. Jag söker mig hellre bakåt i hans katalog, förutom de nämnda liveskivorna till de första lp-skivorna ”Singin’ the blues” och ”The blues” från slutet av 50-talet, till ”Blues in my heart” från 1962 och skivor som ”Lucille”, ”Indianola Mississippi seeds” och ”L.A. midnight” från åren kring 1970.

B B King var, för att återknyta till de rättmätiga hyllningarna, en av alla tiders stora bluesartister, både som sångare och som en av traditionens främsta förnyare av gitarrtekniken. Och nu är han borta. The thrill is gone.

Annons
Annons

B B King i Stockholm 1980.

Foto: GUNNAR LUNDMARK Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons