Annons

Gunilla Jensen:Med Cullbergbaletten fick dansen vingar

När Cullbergbaletten idag inleder sitt 50-årsfirande finns det mycket som det internationellt inflytelserika danskompaniet kan vara stolt över. Inte minst har både Birgit Cullberg och Mats Ek förvaltat och förnyat det berättande dansdramat och visat på vikten av en danskonst som följer med sin tid.

Under strecket
Publicerad

Birgit Cullberg instruerar sina dansare i ”Den elaka drottningen”, 1973.

Foto: Ragnhild HaarstadBild 1 av 2

Daniel Sjökvist och Mats Ek repeterar Orfeus roll i ”Eurydike är död” för 50-årsjubilerande Cullbergbaletten.

Foto: Urban JörénBild 2 av 2

Birgit Cullberg instruerar sina dansare i ”Den elaka drottningen”, 1973.

Foto: Ragnhild HaarstadBild 1 av 1
Birgit Cullberg instruerar sina dansare i ”Den elaka drottningen”, 1973.
Birgit Cullberg instruerar sina dansare i ”Den elaka drottningen”, 1973. Foto: Ragnhild Haarstad

Det fanns en tid när Cullbergbaletten var en av Sveriges största exportvaror inom ­kultursektorn. Det var en storhetstid då det turnerande kompaniet rymde grundaren Birgit Cullberg och hennes son Mats Ek. Själva namnet blev ett väl etablerat ­varumärke som lockar danspublik än idag då ensemblen firar 50 år på scenen. Men nu kopplar den stora publiken inte automatiskt namnet till upphovskvinnan. Hennes baletter är sedan länge borta från repertoaren, vilket ­också gäller Mats Eks alster. Förankring och förnyelse har alltid varit kompaniets nyckelord. Jubileet är en välkommen anledning att sätta strålkastarljuset på Birgit Cullberg och hennes genomgripande gärning för den moderna dansen, i Sverige och världen.

Annons
Annons

Men Cullbergbalettens historia är i lika hög grad framgångssagan om Mats Ek. Förra året kunde han fira 40 år som koreograf, med en flödande produktivitet bakom sig. Mor och son är giganter i världsklass i danshistorien, inte minst som berömda fanbärare för den berättande dansen – också i perioder då det narrativa fått stå tillbaka för en mer abstrakt struktur; linjer som löper parallellt och går tillbaka till 50-talet då Birgit Cullberg med sin adaption av Strindbergs ”Fröken Julie” omsatte ”dialogens skarpa knivkastning” till kontrastrika rörelsemönster: klassiska balettsteg och tåspets kontra expressiv, jordnära fridans. Med ”Månrenen” – en samisk variant på sagan om Svansjön – blev Cullberg i ett slag berömd och efterfrågad i hela världen. Baletten vid Stockholmsoperan hade tackat nej till projektet. På Den Kongelige Ballet i Köpenhamn begrep man bättre.

Samtidigt rönte ”dansens Picasso” Birgit Åkesson ­uppseende med sina mytiska baletter som odlade en mer stiliserad, lyrisk form där kroppen skapar sitt eget rum. Stämningar och tillstånd, mer än berättelser, i skulpturalt skön koreografi. Åkesson sökte dansens rötter, Cullberg fann sitt material i litteraturhistorien. Det moderna dansdramat och den abstrakta fridansen utvecklades sida vid sida, de konkurrerade men berikade också danskonsten. Under 60-talet ökade trycket på förnyelse i operahuset vid Gustav Adolfs torg och Cullbergbalettens tillkomst 1967 var ett direkt resultat av det växande intresset för samtidsdansen.

Det är få danskompanier förunnat att välsignas med två världskoreografer som verkar samtidigt och med naturligt tronskifte. Mats Ek tog vägen över teatern till dansen och har fortsatt odla ett växelbruk mellan konstarterna, vilket genererar vitala, förnyande crossover-koncept. Han bär med sig en påtaglig språkglädje som inte bara är kroppslig utan också verbal. På teatern fick han övning i textanalys, personinstruktion och att skapa rumslig dynamik. I sena tonåren tog han, tillsammans med storebror Niklas, danslektioner.

Annons
Annons

Bröderna Ek visade sällsynt talang på området. Niklas utvecklades snabbt till en stjärndansare i Cullberg­baletten och andra kompanier. Mats Ek anställdes som dansare i moderns ensemble 1973 och gjorde tre år senare sensationell debut som koreograf med ”Kalfaktorn”, fritt efter Georg Büchners pjäs. Därpå följde i rask takt hans egna dansdramer ”Sankt Göran och draken” och ”Soweto”. Han axlade själv rollen som drakdödare – en förtida Donald Trump, svulstig och självgod, i en parodisk nidbild av ”hjälten” som stöter på patrull. Ana Laguna fick sitt genombrott i rollen som naturälskande prinsessa i förbund med den eldfängda draken. Det var en berättelse som talade direkt till en ung, politiskt medveten generation, och mer skulle följa. I en svit berättande dansverk – inspirerade av scenpjäser eller de stora klassiska hel­aftonsbaletterna – steg temat förtryckare och förtryckta fram med en slagkraft som fick starkt gensvar av en ­växande, entusiastisk publik som rycktes med i berättelserna och identifierade sig med de utsatta. Komplexa relationer mellan barn och föräldrar var ett annat starkt tema som berörde många åskådare.

Ett nytt temperament och ett nytt kroppsspråk steg in på scenen, som talade direkt till oss som var i samma ­generation som upphovsmannen. Vi var redan hängivna Cullberg-fans och sög girigt i oss denna nya, drastiska stil med starka rollfigurer. Cullbergbaletten kännetecknades redan från början av hög kvalitet. Repertoaren låg i framkant, Mats Ek mötte internationella kollegor som gäst­spelade i kompaniet och skulle komma att bli de nya, ­stora koreograferna. Ett ovärderligt nätverk för en ung rörelsediktare.

Annons
Annons

Daniel Sjökvist och Mats Ek repeterar Orfeus roll i ”Eurydike är död” för 50-årsjubilerande Cullbergbaletten.

Foto: Urban JörénBild 1 av 1

Den mångkulturella ensemblen höll hög nivå och den unge Mats Ek fick tillgång till de förnämliga artisterna. Han fick förmånen att skapa direkt för deras egenskaper och fysionomier – och de i sin tur rörde sig alltmer hemtamt i hans specifika språkdräkt; blev hans förtrogna uttolkare.

På 60-talet kom det explosiva intresset för jazzdansen till Sverige och banade väg för 70-talets dansboom. Balett­akademiens lektioner i jazzdans blev omåttligt populära. De stora gästspelen från USA stannade inte längre i Köpenhamn utan reste vidare till Göteborg och Stockholm. Det var efterlängtade möten med nya strömningar. Dansens hus var ännu inte påtänkt.

Snart delade mamma Birgit chefskapet med sin son. De knöt klokt till sig starka balettmästare och kreativiteten var på topp. 1985 tog Mats ensam över ledningen. Efter genombrottet med ”Bernardas hus” skapade han sina egensinniga omtolkningar av klassiska baletter för sin ­ensemble.

Daniel Sjökvist och Mats Ek repeterar Orfeus roll i ”Eurydike är död” för 50-årsjubilerande Cullbergbaletten.
Daniel Sjökvist och Mats Ek repeterar Orfeus roll i ”Eurydike är död” för 50-årsjubilerande Cullbergbaletten. Foto: Urban Jörén

Mats Eks koreografier väcker tankar och känslor, ut­manar med djärva grepp. Han förhåller sig fritt till innehållet i klassikerna, plockar isär dem och sätter åter ihop dem, i överraskande mönster. Grundhistorien finns där, liksom ursprungsmusiken. Arketypiska sagor om kärlek och svek, svartsjuka, hat och hämnd. Men strukturen är hans egen. Prinsen i ”Svansjön” söker sin identitet och förälskar sig i en androgyn svan som sätter hans kärlek på prov. Törnrosa är en narkoman på villovägar som föder ett svart barn till sin vite prins. När Giselles hjärta brister, kommer hon i den ”vita akten” till ett mentalsjukhus som är ett slags dödsrike, men hon undkommer.

Annons
Annons

Det finns alltid en öppning, en möjlighet till förnyelse. Tar man bort det förväntade uppstår nya ingångar till välkända berättelser. Lösningar att anamma eller förkasta. Dialogen är igång.

Nu är hans egna versioner moderna klassiker.

I Mats Eks baletter finns det gott om bord och dörrar. Han laddar sin rekvisita med olika betydelser. Aluminiumblanka bord med krumma ben blir föremål att ta spjärn mot eller söka skydd bakom, i ett ständigt pågående relationsspel. En dörr kan betyda ett hinder – men också en öppning till något nytt som väcker nyfikenhet.

Pendlingen mellan det episka och det poetiskt abstrakta, ofta med surrealistiska inslag, har gett Mats Ek en unik bredd och en personlig musikdramaturgisk metodik. Han menar att dramatisk koreografi även kan vara ­abstrakt. Vardagliga rörelser, som att ”slaska med foten” eller skaka på händerna, är också koreografi. En raritet i hans digra verklista, som legerar det dramatiska och ­abstrakta, är ”På Norrbotten”. En folkloristisk dansdikt full av värme, humor och vemod. Utan egentlig handling tecknar Ek några levnadsöden i en kultur där drömmen om paradiset hålls vid liv med himlasprång och jord­bunden strävan. Uppsättningen stod på Cullbergbalettens repertoar sju år i rad och skulle absolut tåla en nypremiär.

Mats Ek har blivit föremål för retrospektiva program. Idag skulle en genomlysning av hans konstnärskap vara en krävande urvalsprocess, inte minst för att tillgången på dansare som klarar svårighetsgraden måste odlas långsiktigt. En befintlig minnesbank är förstås de pris­belönta tv-versionerna från SVT, som bekräftar koreografens syn på tv-mediet som vittne och kreatör.

Annons
Annons

Mats Ek lämnade Cullbergbaletten 1993 för en fortsatt karriär på egen hand, som ”köpman i baletter”, som han själv har uttryckt det. Friheten har medfört en nytändning, en obruten kreativitet i nya banor. Hans avgång ledde till en omorientering för Cullbergbaletten. Cheferna har växlat, banden till Ek har skiftat i styrka.

De kvinnliga koreograferna har varit få genom åren. Någon ny Birgit Cullberg tycks inte vara i sikte. Eks adepter Johan Inger och Alexander Ekman är idag, liksom mentorn, världskoreografer som lämnat moderkompaniet. Det är nio år sedan Cullbergbaletten hade en huskoreograf och den renodlade dansdramatiken har kommit mer i skymundan.

Men det finns tecken på en renässans för dansdramat. Bland annat med den outslitliga ”Svansjön” som gemensam nämnare. Eks revolutionerande tappning från 80-­talet har varit en inspirationskälla för svenska koreografer som stöpt om sagan till streetdance och vatten­balett. Och, helt nyligen, till en dragkamp mellan konsten och livet, med kärleken som insats.

Cullbergbaletten har överlevt omorganisationer och besparingar inom Riksteatern i ett halvt sekel. Cramér­baletten bildades samtidigt inom Riksteatern men den gick i graven redan 1986. För Cullbergbaletten har det ­funnits mer eller mindre kloka förslag till ombildning, till exempel en sammanslagning med Kungliga Baletten.

Det fanns en tid då Cullbergbaletten hade en omfattande repertoar och ensam kunde fylla Dansens hus på årliga vårfestivaler, kväll efter kväll. Idag intas den positionen av breakdansens ledande kreatörer.

Tiderna förändras och danskonsten med den. Jubilaren står inför ett vägval – möjligheterna är många och ut­maningarna stora. Cullbergbaletten har en stor publik. Och en historia att hämta kraft och inspiration ur.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons