Annons

Med genusprofessorns mejl börjar skvallret: ”Gå inte”

Fredrik Svenaeus är filosofiprofessor vid Södertörns högskola.
Fredrik Svenaeus är filosofiprofessor vid Södertörns högskola. Foto: Lars Pehrson

KULTURDEBATT | Fredrik Svenaeus är kritisk till queer­teorin och ska föreläsa på ett institut i Berlin. Men plötsligt går skvallret – en svensk professor i genus­vetenskap har mejlat föreståndaren för institutionen, och ryktet sprider sig att det inte är lämpligt att gå på föreläsningen. ”Det verkar handla om ett slags beröringsskräck”, skriver Fredrik Svenaeus.

Under strecket
Publicerad

Svenaeus bok ”Det naturliga: en kritik av queerteorin, transhumanismen och det digitala livet”.

Foto: Gidlunds förlagBild 1 av 1

För drygt en månad sedan var jag i Tyskland för att presentera min bok ”Det naturliga: en kritik av queerteorin, transhumanismen och det digitala livet” på Humboldt-Universität zu Berlin.

Nordeuropainstitutet där bedriver forskning och utbildning om de skandinaviska ländernas historia, språk och kultur och har en tradition av att bjuda in forskare och författare för att presentera sina nya tankar och alster för en tysk publik. Institutet har 600 studenter och en lång rad lärare och forskare, bland annat en svensk gästprofessur till Dag Hammarskjölds minne.

Jag gladde mig åt att få komma till storstaden och dryfta mina tankar om förhållandet mellan kroppens natur och mänsklig identitet.

Över hotellfrukosten får jag reda på anledningen.

På kvällen när jag landat i Berlin får jag genom min värd Håkan Forsell, innehavaren av nämnda gästprofessur, reda på att något är på tok. Föreståndaren för Nordeuropainstitutet, hans chef, verkar nervös över min föreläsning och det skvallras i korridorerna om att det inte är lämpligt att gå på den. Forsell vet inte varför men ska nästa morgon, som också är föreläsningsdagen, träffa henne för att diskutera saken.

Annons
Annons

Över hotellfrukosten får jag reda på anledningen. En professor i genusvetenskap vid ett svenskt universitet har mejlat till föreståndaren eftersom hen är ”lite bekymrad” över att jag bjudits in.

Min bok sägs inte handla om vetenskap, ”utan uttrycker tyckande" som, enligt professorn, ”bland annat består i att avfärda queerteori (utan att vara insatt i fältet) utifrån meningen att kön inte alls kan ses som en social konstruktion”. Professorn menar att jag skulle påstå att: ”det ’naturliga’ ju är att vi människor faktiskt känner oss som kvinnor och män och begär varandra heterosexuellt utifrån denna naturligt upplevda känsla”.

Alla som har läst boken, eller det utdrag ur den som publicerades i SvD i somras, vet att detta är nonsens. Min avsikt är tvärtom att visa på det naturliga i att vara såväl trans-, homo- som heterosexuell och försöka urskilja såväl de biologiska som kulturella krafter som styr vår könsidentitet och vem vi attraheras av. Samtidigt kritiserar jag en teoribildning som vuxit sig stark i Sverige, den normkritiska queerteorin, och det verkar vara här skon klämmer för professorn.

Forskning som rör utsatta grupper i samhället, som hbtq-personer, har blivit allt mer politiserad.

Jag blev naturligtvis ledsen över detta försök att smutskasta mig, men framförallt oroad över vart det akademiska samtalsklimatet är på väg i Sverige, och i förlängningen på de institut där svensk forskning presenteras utomlands. Nämnda incident är ett spegelvänt exempel på den strategi som SD-politikern Steven Jörsäter tog till för att försöka stoppa författaren Moa-Lina Olbers Croall från att föreläsa om hbtq-frågor på Täby bibliotek nyligen.

Annons
Annons

Svenaeus bok ”Det naturliga: en kritik av queerteorin, transhumanismen och det digitala livet”.

Foto: Gidlunds förlagBild 1 av 1

Jag är rädd att professorn i genusvetenskap inte är ensam om att se sitt akademiska värv som ett politiskt projekt där det ingår i uppdraget att inte bara propagera för normbrytande verksamhet, utan också att försöka tysta dem som vill föra en diskussion om det empiriska och filosofiska underlaget för deras normkritiska teser.

Forskning som rör utsatta grupper i samhället, som hbtq-personer, har blivit allt mer politiserad. Det viktiga blir då inte om de undersökningar och argument som framförs av forskare har empiriska belägg eller håller ihop, det viktiga blir istället om de är korrekta utifrån en moralisk synvinkel.

Mest politiskt korrekta anses de teorier vara som utgår från ett strukturellt förtryck av de utsatta grupperna och som bejakar normbrytande beteenden. Queerteorin är ett sådant projekt, som inte särskilt många forskare, journalister eller politiker i grunden förstår sig på, eftersom husgudarna Judith Butler och Sara Ahmed är svårtillgängliga tänkare, men som de inte desto mindre sympatiserar med eftersom teorin uppfattas som moraliskt god.

Svenaeus bok ”Det naturliga: en kritik av queerteorin, transhumanismen och det digitala livet”.
Svenaeus bok ”Det naturliga: en kritik av queerteorin, transhumanismen och det digitala livet”. Foto: Gidlunds förlag

Jag är i min bok mycket noga med att inte koppla min kritik av queerteorins huvudteser – att könsidentitet och sexualitet bara är sociala konstruktioner – till någon form av kritik av en queer livsstil. Det är varje individs rättighet att iscensätta sig själv som kvinna, man eller något bortom eller däremellan, precis som det är varje vuxen individs rättighet att ha sexuella relationer med varje annan vuxen individ som samtycker till det. Men att vi som samhälle måste stå upp för homo- och transsexuellas rättigheter innebär inte att vi bör avstå från att granska teoribildningar inom genusvetenskapen som blivit på modet och sprider sig snabbt inom akademin och kulturlivet.

Vi måste kunna skilja teorierna från praktiken och queerteoretiker måste kunna förklara sig och bemöta intellektuell kritik på ett hederligt sätt.

Sedan min bok lämnade tryckeriet har jag genom incidenter som den i Berlin och samtal med kollegor fått klart för mig att problemet inte är att de argument som jag för fram om människans natur skulle sakna vetenskapligt underlag eller filosofisk grund. Problemet är att boken upplevs som moraliskt tvivelaktig eftersom jag är kritisk mot teorier som placerats in i ”det goda lägret” med argumentet att de är politiskt progressiva.

Det verkar alltså inte bara handla om en ovilja att skärskåda sina egna teorier i den relativt lilla grupp som sysselsätter sig med queer, utan också om ett slags beröringsskräck i en betydligt större grupp som är rädda för att stöta sig med aktivisterna.

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” som det står skrivet över ingången till den svenska åsiktskorridoren. Sökandet efter sanningen är inte på tapeten.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons