Annons

Med tåg genom Vietnam

Glöm flyg och buss – Vietnam upplevs bäst på räls. Visst tar det tid, men det är det värt. Följ med på en resa från nord till syd.

Under strecket
Respress
Publicerad

Även om flygtrafiken tagit över mycket av marknaden är tåget fortfarande ett populärt alternativ i Vietnam. Särskilt på korta sträckor.

Foto: AXEL MUNTHE-KAAS HÆRLAND/RESPRESSBild 1 av 2

I den vackra provinsen Phong-Nha blir invånarna allt mer vana vid att få besök av turister.

Foto: AXEL MUNTHE-KAAS HÆRLAND/RESPRESSBild 2 av 2

Även om flygtrafiken tagit över mycket av marknaden är tåget fortfarande ett populärt alternativ i Vietnam. Särskilt på korta sträckor.

Foto: AXEL MUNTHE-KAAS HÆRLAND/RESPRESSBild 1 av 2

I den vackra provinsen Phong-Nha blir invånarna allt mer vana vid att få besök av turister.

Foto: AXEL MUNTHE-KAAS HÆRLAND/RESPRESSBild 2 av 2
1/2

Även om flygtrafiken tagit över mycket av marknaden är tåget fortfarande ett populärt alternativ i Vietnam. Särskilt på korta sträckor.

Foto: AXEL MUNTHE-KAAS HÆRLAND/RESPRESS
2/2

I den vackra provinsen Phong-Nha blir invånarna allt mer vana vid att få besök av turister.

Foto: AXEL MUNTHE-KAAS HÆRLAND/RESPRESS

**Kvällen innan jag **satte mig på The Reunification express – den 1 700 kilometer långa tåglinjen från Hanoi till Hi Chi Minh City – träffade jag min vietnamesiska vän över en skål soppa på en restaurang i Hanois gamla kvarter.

– Varför tar du inte flyget? Det kostar ungefär detsamma nu för tiden, sa han.

Han hade en poäng. I takt med att flygtrafiken växer, sjunker priserna. För första gången sedan öppnandet av ”Indokinas ryggrad” år 1936 har tågresandet i Vietnam blivit gammeldags. Varför tillbringa ett och ett halvt dygn på ett tåg när du kan ta dig genom hela landet mellan frukost och lunch?

– Jag gillar tåg, svarade jag. Tåg har en personlighet.

**Planer på ett höghastighetståg **mellan nord och syd har cirkulerat i vietnamesisk politik sedan 2007. Men exakt när gammalt måste ge vika för nytt kommer an på finansiering och teknologi, men det råder ingen tvekan om att dagens lok, de dammiga vagnarna och den lata resan längs Vietnams mäktiga kustlinje snart är historia.

Morgonen efter soppmiddagen i den gamla stadsdelen tar jag farväl av Hanoi. Tåget lämnar perrong 4, skakar av sig regnet och rullar sina första skrangliga meter genom slitna stadsdelar och vidare söderut mot Ho Chi Ming City. Strax efter avgång kommer en leende vietnamesisk man med en säckvävssäck full av ölburkar in i kupén. Mitt första resesällskap.

Annons
Annons

**– Välkommen, säger han **och sträcker ut handen. Vill du ha en?

 Jag nickar och tackar, och ser honom sedan gå vidare neråt i korridoren där en grupp italienska pensionärer tar emot honom med hejarrop och dunkar i ryggen. När han kommer tillbaka till min kupé och sätter sig med en djup suck är säcken tom.

**– Det är mycket att hålla **reda på, men jag älskar mitt jobb, säger han.

Nguyen Hunh lärde sig engelska genom att titta på filmer och prata med turister vid Hanois sevärdheter. Han blev så småningom så duktig på språket att han fick jobb som reseledare och tillbringar nu två veckor i månaden med att guida turistgrupper från nord till syd på Reunificaton express.

**– Turisterna älskar tåget **eftersom det är en äkta vietnamesisk upplevelse. Det är billigt, behagligt och det ger dig möjlighet att få se det bästa av vad vi har att erbjuda.

Efter Hanois inte alltför upplyftande förstäder glider tåget långsamt över i ett platt landskap med smaragdgröna risodlingar, vattenbufflar och jordnötsfält.

**Jag hade blivit förvarnad **om hur sövande långsam ”expressen” skulle vara, men det är först när jag ser vinkande barn springa lika fort som tåget bredvid rälsen, som jag inser hur sakta det faktiskt går – och varför allt fler vietnameser väljer att resa med flyg genom landet. Men för tyske Florian Schachek var tåget ett självklart val.

– Jag kom hit för att se Vietnam. Då är det ingen poäng att sitta 10 000 meter över marken, säger han och tar ett bloss på den elektriska cigaretten.

**Vi träffas i tågets **sista vagn där passagerare från alla tre klasser trängs över varma och prisvärda måltider. Restaurangvagnen har sin säregna och slitna charm med flagnande möbler, flottiga gardiner och full insikt i köket där kedjerökande kockar håller balansen och häller upp soppa från ångande grytor.

Annons
Annons

Det bästa med att resa tåg i Vietnam är man får merparten av landet serverat på ett silverfat. Från storslagna nationalparker till turistvänliga småbyar: Reunification express ger dig enkelt tillgång till allt. Och medan turistresor i resten av världen kan vara en mardröm av förvirrande nätverk och kryptiska anslutningar, är valen här lätta att klara av. Antingen reser man norrut eller söderut.

**Hittills har jag rest i **behagliga och rymliga första klass, men sista delen av resan tillbringar jag i den billigaste sovvagnen, där turister är en klar minoritet. Kupén består av sex stenhårda sängar som hänger från väggen i gnisslande kättingar. Efter en första glimt av medpassagerarna – en kvinna med barn, två fnissande tonåringar och ett äldre par – tar jag för givet att det ska bli en osocial resa mot Ho Chi Minh City.

Men ännu en gång får jag erfara vilken fantastisk arena tåget är när det gäller att få nya vänner. I brist på ett gemensamt språk konverserar vi med leenden och gester. En påse chips, ett dåligt utfört trolleritrick för de minsta och en bild på en släkting som är allt som behövs för att snacket ska komma igång.

**Tåget rullar till slut **in på stationen i Ho Chi Ming City. Ryggen är mörbultad och världen känns suddig efter bara tre timmars sömn, men jag lämnar ändå tåget med en melankolisk känsla.

För även om framtida generationer vietnameser och turister kommer att kunna resa genom landet på en förmiddag i ljudlösa höghastighetståg som aldrig gör sönder eller blir försenade, så kommer något värdefullt att förloras. Resan blir bara ett transportmedel.

Axel Munthe-Kaas Hærland/Respress

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons