Annons

Maria Ludvigsson:Medborgarnas makt är borgerlighetens uppdrag

Någon sätter barnbidrag på sparkontot, andra skulle behöva betydligt mer.
Någon sätter barnbidrag på sparkontot, andra skulle behöva betydligt mer. Foto: Fredrik Sandberg / TT
Under strecket
Publicerad

Den ena familjen lägger undan varje månads barnbidrag på ett sparkonto. Den andra familjen måste låna för att allt ska gå runt. Detta trots en omfattande socialstat där transfereringssystemet förväntas omfördela överflöd till dem som lever på marginalen. Men det fungerar inte. Det svenska välfärdsbygget är inte tryggt för dem som bäst behöver det.

Den demografiska utmaningen har framför allt den glädjande innebörden att vi lever allt längre och blir allt friskare, men den betyder också att allt färre ska försörja allt fler. Det senare har varit bekymmersamt en längre tid. Men utöver pensionsreformen från 1994 verkar inga större reformidéer ha nått något av partiernas många politikutvecklingsgrupper. Det är först i samband med den ökade invandringen som det börjar mumlas om välfärdsordningens begränsningar.

Förutom att flyktingsituationen fått djupt borgerliga debattörer och politiker att överraskande envist klamra sig fast vid socialstaten – ”ska vi verkligen montera ned välfärden?” som det brukar heta från vänster – tjänar den som ett verklighetstest. Vi kan – som vanligt – välja att anpassa människorna efter systemen. Alternativet är att anpassa och reformera vi de gamla systemen efter människorna, så som vi ser ut och lever i dag.

Annons
Annons

Men den politiska debatten är renons på reformförslag för hur de gamla ordningarna kan framtidsanpassas. Tag exempelvis budgetdebatten härförleden. Nyhetskanalerna fylldes av spekulationer om hur och om budgeten skulle gå igenom riksdagen. Alla analyser och tankemöda ägnades de intrikata frågorna om det politiska spelet. Formen var allt, innehållet kom ohjälpligt i skymundan.

Det är inte mediernas fel. Politikerna ägnar sig också mer åt spel än innehåll. I en tid när ett robust politiskt ledarskap är mer behövligt än på många decennier, är det som om man inte vågar eller förmår.

Under 1990-talet, innan Nya moderaterna-projektet tog form, pågick ett levande och lovande idéarbete i partiet. Inte i form av dagens politikutvecklingsgrupper, som har drag av ”alla i partiet ska få vara med och tycka-grupparbete”. I stället engagerades personer utanför partierna, och arbetet syftade till att hitta de stora dragen. Det resulterade i idéskriften Land för hoppfulla (1997).

Där presenterades förslag om hur välfärdsstaten kunde utvecklas och anpassas för framtida utmaningar. Man talade om generationsklyftan och om den stora statens menande inverkan på medborgarnas egenmakt, på företagsamhet, och om konsekvenserna med den kostsamma, svällande offentliga sektorn.

Nyligen presenterade nationalekonomerna Stefan Fölster och Robert Gidehag förslag om så kallade välfärdskonton (DN 17/5). Det är en alternativ form till våra socialförsäkringar och idén fanns redan i nämnda Land för hoppfulla. Nu har den, tack vare Fölster och Gidehag, åter aktualiserats.

Annons
Annons

”I den enklaste tillämpningen skulle a-kassan kompletteras med ett eget konto där en del av skatten bokförs. Ju längre en person har arbetat utan att vara arbetslös, desto högre blir saldot på det personliga A-kontot. Vid arbetslöshet får den som har ett tillgodohavande på A-kontot dra på det, motsvarande en hygglig a-kasseersättning. När pengarna är slut på kontot utgår bara grundersättning motsvarande den som finns i dag för dem som inte kvalificerat sig. Finns tillgodohavande kvar på kontot vid pensionen blir de ett tillskott till pensionen.”

Nej, alla abrovinklar och praktikaliteter som följer av en ny ordning i välfärdsstaten är förstås inte utredda, och i ett samhällsklimat där det är enklare att skjuta ner detaljer istället för att enas om principer, kommer många att avfärda tanken – för att det mest bekvämt.

Borgerlighetens partier har nu, utifrån denna kastade handske, ett gyllene tillfälle att göra sig själva relevanta igen, genom att ta ledartröjan i den diskussion som de flesta vet behövs.

Fölster/Gidehag pekar på de uppenbara bristningar i systemet som givit sig till känna, i form av kostnadsexplosioner och följande åtstramningar. Sådana effekter som utifrån vad vi vet nu, inte lär minska i antal eller omfattning framöver.

Och om inte allianspartierna avser reformera för social rörlighet, egenmakt och självständiga medborgare – vem ska då göra det?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons