Annons

Medlemskap i Nato är säkrare än svensk-finsk allians

Bo Hugemark, om att en anslutning till Nato innebär ett än större bidrag till stabiliteten i det nordisk-baltiska området.

Under strecket
Publicerad

Nato-högkvarteret i Bryssel.

Foto: Thierry Charlier/CAMERA PRESSBild 1 av 1

Nato-högkvarteret i Bryssel.

Foto: Thierry Charlier/CAMERA PRESSBild 1 av 1
Nato-högkvarteret i Bryssel.
Nato-högkvarteret i Bryssel. Foto: Thierry Charlier/CAMERA PRESS

I regeringens utrikesdeklaration 2019 sägs det att ”Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast”. Och vidare att ”den militära alliansfriheten har tjänat oss väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa”. Samtidigt har dock regeringen öppet övergivit en av de grundsatser som kännetecknat alliansfriheten: att inte i fredstid planera för hjälp utifrån. Som det uttrycktes under det kalla kriget i till exempel 1965 års försvarsutrednings betänkande: 

”Man kan (…) inte bortse från möjligheten att Sverige (…) blir indraget i ett framtida krig (…) Först i denna situation kan den intill detta läge förda neutralitetspolitiken medge att sonderingar om hjälp utifrån påbörjas.”

Vi vet nu att detta inte var sant; det gjordes många förberedelser. Om detta upplystes dock inte svenska folket, och den oryggliga neutralitetspolitiken kunde därmed också användas som ett inrikespolitiskt tillhygge.

Annons
Annons

Idag genomför det svenska försvaret gemensam operativ planläggning med Finland. Ambitionen är ”förmåga att planera och genomföra gemensamma militära operationer i fred, kris och krig”. Det är välkommet. Finland och Sverige har en gemensam säkerhetspolitisk situation – i händelse av krigshandlingar i Norden skulle båda dras in – och ett krigsutbrott kan komma så fort att det då är för sent att då börja planera för ett gemensamt försvar.

Förhoppningsvis kan denna planering minska ryska frestelser för aggressiva aktioner i det nordiska området. Men här föds samtidigt flera följdfrågor.

Hur trovärdigt är det att länderna verkligen är beredda att gå i krig för sin granne? Det är en fråga som väcktes av den dåvarande finske försvarsministern Pekka Havisto i Sveriges radios lördagsintervju intervju den 7 september 2019. Han förordade en formell samverkan med ett avtal om ömsesidig hjälp. Man kunde tolka detta som ett eko från mellankrigstiden, en undran om man kan lita på Sverige.

Under mellankrigstiden togs svenska militära initiativ för samarbete med Finland. Svenska generalstabsofficerare som såg risken av framtida sovjetiska försök att återställa det ryska imperiet, tog personliga kontakter med sina finska kolleger och studerade möjligheterna för att komma finnarna till hjälp vid ett sovjetiskt angrepp. Inom ramen för 1930 års försvarsutredning utarbetades 13 scenarier för den svenska fältarméns överförande och insättande i sydöstra Finland. Men de militära förhoppningarna om att få med detta i försvarsplaneringen infriades inte. 

Annons
Annons

Och när Sovjetunionen kom med sina krav hösten 1939 blev svaret nej på finska propåer om väpnad hjälp. (Sverige avstod dock från att förklara sig neutralt, vilket möjliggjorde frivilliginsatser och hjälp med krigsmateriel.)

Samma öde rönte den planläggning som hade gjorts – i detta fall med politiskt stöd – för gemensam svensk-finsk militarisering av Åland i en krissituation.

Från finländskt håll har hävdats att ett formellt försvarsförbund skulle ha avhållit Sovjetunionen från ett angrepp. Att bedöma hållbarheten i ett sådant kontrafaktiskt påstående är omöjligt, men de historiska minnena kan nog utgöra skäl för finnarna att söka handfasta garantier. 

Nu är försvarssamverkan Sverige-Finland etablerad politiskt och militärt på ett helt annat sätt än under mellankrigstiden, inte minst tack vare försvarsminister Hultqvists trägna arbete. En gemensam operativ planläggning har nu ett fast politiskt stöd. Vad finns det då för skäl för att inte ta steget till en formell allians, förutom att det skulle tvinga fram ett formellt erkännande av att den ”heliga” alliansfriheten uppgivits?

Det enda rimliga substantiella skälet måste vara att man vill behålla handlingsfriheten för lägen då de två länderna upplever olika hot, exempelvis geografiskt begränsade positionsframflyttningar. Men med ett sådant synsätt undergräver man samtidigt den krigsavhållande effekt som försvarssamarbetet bör syfta till. 

Föreställningen om begränsade geografiska framstötar i Östersjöområdet är också föråldrad. Det var den i själva verket redan 1939-40, eftersom den sovjetiska expansionen riktade sig mot Finland och hela Baltikum. Idag är det en accepterad förutsättning för svensk säkerhets- och försvarspolitik att en rysk aggression mot Baltikum och Nato:s reaktion skulle beröra Sverige. 

Annons
Annons

Tankar att Finland skulle kunna stå utanför detta är förflugna. Finskt luftrum skulle behöva användas för västligt flyg, Finland skulle ha en nyckelroll för att hindra ryska sjöstridskrafters utlöpande via Finska viken. Det ger starka motiv för ryska förebyggande angrepp mot Finland i samband med angrepp mot de baltiska staterna.

Behövs det inte då också förberedande operativ samverkan med de baltiska staterna och de Natostater som skulle engageras i deras försvar? Rysk aggression mot Baltikum är ju den mest tänkbara av krigsorsakerna i Östersjön. Svenska militära planerare är sannolikt klart medvetna om hur Nato planerar för de baltiska staternas försvar, men kan inte planera i samverkan med alliansen. 

I den ensidiga svenska solidaritetsförklaringen från 2009 sägs att Sverige skall kunna såväl ge som ta emot militärt stöd. I antologin Till bröders hjälp (KKRvA 2011) lyfte jag fram tre förutsättningar för att förklaringen skulle vara trovärdig: Förband, förberedelser och förankring. Förband är i tillväxt om än långsamt. Förberedelser kan som sagt endast göras delvis i det nordisk-baltiska området. Förankringen är den springande punkten. 

I dagsläget tror en mycket stor del av svenskarna att vi fortfarande är neutrala, och mycket få känner till den av riksdagen antagna solidaritetsförklaringen. Någon stor iver att göra den känd har inte förmärkts från politiskt håll. Inte heller det svensk-finska avtalet har trängt in i medvetandet. Det är därför inte svårt att förutse de isolationistiska reaktioner – underblåsta av ryska trollfabriker och svenska nyttiga idioter – som skulle uppstå i en kris. 

Annons
Annons

Det är risk att Sverige inte skulle reagera så snabbt och resolut i en kris att vi avskräcker Ryssland från att fullfölja sitt hot.

Ett fredstida fördrag med otvetydiga ömsesidiga säkerhetsgarantier skulle göra den stora skillnaden för trovärdigheten av det svensk-finska försvarssamarbetet. Den politiska beslutsprocessen skulle vara avklarad redan innan krisen bröt ut. Allmänheten skulle vara förberedd på att neutralitet inte längre var ett möjligt val och därmed mindre känslig för påverkansoperationer. Den gemensamma svensk-finska operativa planeringen skulle få en än fastare grund att stå på. Frestelsen för Ryssland att spekulera i förvirring, tvekan och split skulle minska och vår krigsavhållande förmåga öka.

Men ett än större bidrag till stabiliteten i det nordisk-baltiska området skulle Sverige-Finland ge genom anslutning till Nato och deltagande i dess operativa planering, och en, i motsats till vår egen solidaritetsförklaring, fördragsfäst ömsesidig säkerhetsgaranti.

Regeringens påstående att den militära alliansfriheten ”bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa” är minst sagt ogenomtänkt. Också regeringen utgår från att Sverige kommer att bli inblandat i händelse av konflikt i vårt närområde. I dagens läge, med ett Ryssland som är berett att använda militärt våld för att utvidga sin intressesfär, krävs för stabilitet och säkerhet tydliga garantier och gemensam försvarsplanering. 

Genom att Sverige står utanför detta minskar den krigsavhållande effekten och ökar risken för ryskt aggressivt agerande. Den militära alliansfrihetens destabiliserande oklarhet framhävdes av ambassadör Tomas Bertelman i utredningen Försvarspolitiskt samarbete – effektivitet, solidaritet, suveränitet (Fö 2013:B) och ytterligare av ambassadör  Krister Bringéus i Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57):

”Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore sannolikt att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig, undanröjs. Krishanteringen – traktatsmässigt underbyggd av artikel 5 – skulle inte behöva improviseras fram, i en period av stark spänning och med snäva tidsmarginaler. Den gemensamma konfliktavhållande förmågan skulle, av allt att döma, därigenom öka.”

BO HUGEMARK är överste, säkerhetspolitisk kommentator och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

Säkerhetsrådet flyttar 31/1 till Frivärld. I det nya formatet är det möjligt att prenumerera på Dagens Säkerhetsråd.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons