Géraldine Schwarz och till höger hennes farföräldrar, faster och far.
Géraldine Schwarz och till höger hennes farföräldrar, faster och far. Foto: Astrid di Crollalanza/Flammarion

Medlöparna Hitler behövde för att begå sina brott

Géraldine Schwarz farföräldrar var varken offer eller bödlar i Nazityskland – de följde bara med strömmen. SvD publicerar första kapitlet ur hennes kommande bok; en uppgörelse med den tystnad som omgärdat medlöparna i såväl Tyskland som övriga Europa.

Uppdaterad
Publicerad

Vara nazist eller inte

Det var inte särskilt förutbestämt att jag skulle intressera mig för nazisterna. Min fars föräldrar hade varken tillhört offren eller bödlarna. De hade inte utmärkt sig med modiga handlingar men hade heller inte syndat i överdrivet nit. De var helt enkelt Mitläufer: medlöpare, människor ”som följer med strömmen”. Deras inställning hade helt enkelt varit densamma som hos majoriteten av det tyska folket: små blundanden och mindre fegheter som sammantagna hade skapat de nödvändiga förutsättningarna för en av de grövsta organiserade statsförbrytelserna som mänskligheten upplevt. Efter nederlaget och många år därefter saknade mina farföräldrar som de flesta tyskar den distans som kunde få dem att inse att utan medlöparnas deltagande, även ett obetydligt deltagande på individnivå, hade Hitler aldrig kunnat begå brott av en sådan omfattning.

Führern själv anade detta och tog regelbundet tempen på sitt folk för att se hur långt han kunde gå, vad som gick an och vad som inte gick an, samtidigt som han dränkte det i nazistisk och antisemitisk propaganda. Den första massiva deportationen av judar i Tyskland vilken skulle fungera som ett test på vad befolkningen kunde godta ägde rum just i det område där mina farföräldrar bodde, landets sydvästra del: i oktober 1940 deporterades över 6 500 judar från Baden, Pfalz och Saar till det franska lägret Gurs norr om Pyrenéerna. För att vänja medborgarna vid en sådan syn hade polisstyrkorna ansträngt sig att hålla skenet uppe, undvikit våld och bokat passagerarvagnar – inte godsvagnar som det blev senare. De ansvariga nazisterna ville ha rent samvete och veta vad folket tålde. De tvekade inte att operera i fullt dagsljus och drev tåg med hundratals judar genom stadens centrum till stationen med tunga väskor, gråtande barn och uttröttade gamlingar, allt inför ögonen på apatiska medborgare som inte förmådde visa någon mänsklighet. Dagen efter meddelade distriktets Gauleiter stolt Berlin att deras område var det första i Tyskland som var judenrein (rensat på judar). Führern måste ha glatt sig åt att bli så väl förstådd av sitt folk: det var moget att ”marschera med”.

Annons

När denna hemliga operation hade gasat 70 000 människor, gav Hitler vika inför den folkliga upprördheten.

En episod, tyvärr en av få, hade visat att befolkningen inte var så maktlös som man ville låta påskina efter kriget. 1941 hade protesterna från katolska och protestantiska medborgare och biskopar lyckats avbryta det utrotningsprogram för personer som var mentalt och fysiskt handikappade, eller ansågs vara det, som Hitler hade beordrat med syftet att rena den ariska rasen från dessa ”värdelösa existenser”. När denna hemliga operation, kallad Aktion T4, nådde sitt maximum och redan hade gasat 70 000 människor i särskilda centra i Tyskland och Österrike, gav Hitler vika inför den folkliga upprördheten och avslutade projektet. Führern hade förstått vilken risk han löpte inför befolkningen med att visa sig alltför öppet grym. Och det var också en av anledningarna till att Tredje riket utvecklade en sådan vansinnig energi på att organisera den extremt invecklade och kostsamma transporten av Europas och Sovjetunionens judar för att utrota dem långt borta från landsmännens blickar, i isolerade läger i Polen.

Annons

Min farmor, till exempel, som inte hade medlemskort, var mer fäst vid Adolf Hitler än min farfar, som var medlem.

Men efter kriget var det ingen eller nästan ingen i Tyskland som ställde frågan vad som skulle ha hänt om majoriteten hade gått, inte med strömmen, utan mot en politik som rätt tidigt hade avslöjat sin avsikt att trampa den mänskliga värdigheten under fötterna som när man krossar en kackerlacka. Att ha gått med strömmen som Opa, min farfar, var så utbrett att det banala hade blivit en förmildrande omständighet för detta onda, även enligt de allierade styrkorna som hade bestämt sig för att avnazifiera Tyskland. Efter sin seger hade amerikaner, fransmän, britter och sovjetryssar delat landet och Berlin i fyra ockupationszoner där de var för sig föresatte sig att utrota de nazistiska elementen i samhället i samarbete med tyska domstolar. De hade fastställt fyra grader av inblandning i de nazistiska brotten av vilka de tre första teoretiskt utgjorde grund för en juridisk process: ”huvudskyldiga” (Hauptschuldige), ”belastade” (Belastete), ”mindre belastade” (Minderbelastete) och medlöpare (Mitläufer). Enligt den officiella definitionen betecknade den sistnämnda kategorin ”den som inte mer än till namnet deltagit i nationalsocialismen”, särskilt ”de medlemmar av Tyska Nationalsocialistiska Arbetarpartiet (NSDAP) (…) som nöjde sig med att betala medlemsavgiften och delta i de obligatoriska mötena (…)”. I ett Tyskland som rymde 69 miljoner invånare inom 1937 års gränser var medlöparna i själva verket många fler än de åtta miljoner medlemmarna av NSDAP. Miljontals andra hade anslutit sig till sidoorganisationer och många andra hade välkomnat nationalsocialismen utan att fördenskull ha gått med i någon nazistisk organisation. Min farmor, till exempel, som inte hade medlemskort, var mer fäst vid Adolf Hitler än min farfar, som var medlem. Men de allierade hade inte tid att fördjupa sig i sådana invecklade saker. De hade redan nog att göra med de anklagade, mer eller mindre betydande, det vill säga hela massan av högre tjänstemän som hade gett brottsliga order i den byråkratiska labyrint som Tredje riket utgjorde, och med alla dem som hade utfört dessa order, ibland med avskyvärt nit.

Annons
Karl Schwarz.
Karl Schwarz.

Enkla medlemmar av nazistpartiet som min farfar kom praktiskt taget ostraffade ur processen. Det enda straffet blev att han berövades kontrollen över sitt lilla företag som sysslade med oljeprodukter, Mineralölgesellschaft Schwarz & Co., som under några år anförtroddes åt en styresman som godkänts av de allierade myndigheterna. Troligen skulle han också ha haft vissa svårigheter att få en befattning som statstjänsteman om han så hade önskat. Hans dotter, min faster Ingrid [en pseudonym/reds anm], tycker sig minnas att han hade dömts att ”krossa sten”, men konstigt nog har min far inget minne av detta; han betvivlar inte att farfar, för det osannolika fall att han ådömdes ett sådant straff, skulle ha ordnat så att han slapp undan en sådan arbetsplikt, ”så slug som han var”. Han minns snarare att hans far aldrig gjorde bättre affärer än under den här perioden då han hade berövats sitt arbete: det visade sig att han var mycket smartare på den svarta börsen än på den lagliga. Pappa minns att det på familjen Schwarz bord alltid fanns vin, kött, ägg och äpplen, produkter som många till och med hade glömt hur de smakade i det Tyskland som låg i ruiner efter kriget. Att minnena är så olika för de båda barnen till Karl Schwarz beror kanske på att dottern var lika fäst vid sin far som sonen var honom avlägsen.

Annons

Av de allierade var det amerikanerna som ansträngde sig överlägset mest för att avnazifiera sin zon.

Man kunde naturligtvis inte sätta de åtta miljonerna medlemmarna av NSDAP i fängelse, först och främst därför att det inte fanns tillräckligt med plats bakom gallren. Ty från och med våren 1945 hade de allierade inlett omfattande arresteringar av tidigare partifunktionärer och medlemmar av SS och satt omkring 300 000 av dem i fängelse. Av de allierade var det amerikanerna som ansträngde sig överlägset mest för att avnazifiera sin zon, åtminstone till en början. Mannheim, där mina farföräldrar bodde, en av de största städerna i Baden-Württemberg, låg i den amerikanska zonen i syd-sydväst, som omfattade norra Baden-Württemberg, Bayern och Hessen, vartill kom sydvästra Berlin och norrut delstaten Bremen, som var värdefull genom sin strategiska belägenhet vid Nordsjön. Amerikanerna hade gott rykte, och faster Ingrid har bevarat en bild av dem som ”alltid leende och vid god hälsa bakom ratten på sina jeepar, vilket utgjorde ett litet muntert och glatt inslag” i den dystra atmosfären i efterkrigstidens Tyskland. Men deras befälhavare, den blivande amerikanske presidenten Dwight D Eisenhower, var inte särskilt optimistisk och uppskattade att det skulle krävas minst femtio år av intensiv omskolning för att utbilda tyskarna i demokratiska principer. Amerikanerna anlitade framför allt medierna – som de kontrollerade – för att göra befolkningen medveten om de brott som hade begåtts under Tredje riket och försöka övertyga den om demokratins lockelser. Men framför allt hade de den titaniska ambitionen att pröva alla tyskar över arton år och granska deras förflutna genom att ge dem formulär med omkring 130 frågor som skulle visa graden av deras delaktighet i regimen och nivån på deras ideologiska indoktrinering. Med byråkratisk stränghet började de rannsaka de miljontals formulär som hopades på deras kontor, allt för att straffa de skyldiga och rensa samhället på de element som var mest impregnerade av nazismen. De avskedade alla tjänstemän som hade anslutit sig till NSDAP före den första maj 1937 och som därmed misstänktes ha gått med av övertygelse. Vid slutet av vintern 1945–1946 hade över 40% av tjänstemännen i den amerikanska zonen fått lämna sina arbeten.

Annons
Tyskar hos avnazifieringskommissionen i Berlin 1946.
Tyskar hos avnazifieringskommissionen i Berlin 1946. Foto: Berliner Verlag/TT

Jag har inte lyckats hitta min farfars frågeformulär från avnazifieringsprocessen, men han måste ha fyllt i ett sådant, det framgår nämligen av ett brev från ockupationsmyndigheterna att de mycket snabbt fick reda på att han hade varit partimedlem. Vid Karl Schwarz död 1970 letade min far överallt bland hans papper efter spår av medlemskort och partimärken, utan framgång. Vid meddelandet om de allierades intåg i Mannheim i mars 1945 måste han liksom många landsmän ha slängt dessa komprometterande bevis i köksspisen liksom även de nazistflaggor som man hade för vana att hänga ut på balkongerna vid festdagar och – vem vet – det porträtt av Führern som han hade hängt på väggen i sitt arbetsrum för att få vara i fred eller som farmor förvarade i en byrålåda av tillgivenhet. Det var förspilld möda, för de lokala ledarna för NSDAP hade lagt benen på ryggen utan att alls bry sig om att förstöra registret över partimedlemmarna i Mannheim, som amerikanerna fann orört vid sin ankomst.

Annons

För att bli medlem i NSDAP krävdes ett dokument som var betydligt svårare att åstadkomma: ett ytterst utförligt och detaljerat arierintyg.

Men Karl hade inte låtit allt försvinna. Bland hans saker hittade min far en ytterst märklig heraldisk teckning: en riddarhjälm mot en bakgrund av växter i svart och guld bakom vilka ett fantasidjur dyker upp, en korsning av get och hjort med horn och röda hovar som har halsen genomborrad av en pil i samma färg. Under står namnet Schwarz med invecklad kalligrafi, årtalet 1612 och följande text: ”Ursprunget till denna borgarfamilj med blomstrande släktlinjer i Schwaben och Franken finns i Rothenburg.” Under nationalsocialismen var det mycket i ropet med genealogi: släktforskningen hade rentav vunnit halvofficiell status i tjänst hos regimen, som hade ett behov av att ge sina luddiga rasteorier en trovärdighet som ingen seriös vetenskap kunde ge dem. Den här teckningen hade enbart dekorativt värde; för att bli medlem i NSDAP krävdes det nämligen ett dokument som var betydligt svårare att åstadkomma: ett ytterst utförligt och detaljerat arierintyg. För att få ett sådant måste man samla in mängder av bevishandlingar som ansågs styrka kandidatens och hans makas ariska härkomst sedan åtminstone 1800. Att Karl Schwarz dessutom, och utan att vara tvungen till det, lät framställa detta heraldiska motiv i bläck och vattenfärger gör mig förbluffad. Farfar var inte någon övertygad nationalsocialist, för det var han alltför förtjust i friheten. ”Han hängde kanske upp bilden i kontoret på sitt företag, och när en nazistisk kund eller tjänsteman gick förbi ställde denne kanske färre frågor och lämnade honom i fred”, sade pappa. På trettiotalet gick det rykten i Tyskland om handlare som misstänktes för att dölja sin judiska härkomst, vilket skapade en atmosfär av paranoia och angiveri så att somliga rentav publicerade annonser i tidningarna där de offentligt förnekade alla band till judenheten. Farfar förstörde sitt arierintyg, men egendomligt nog skonade han sin akvarell och bevarade den till sin död. ”Jag tror att teckningen gladde honom, för den ger en illusion om en lysande härkomst. Och ibland hade min far storhetsdrömmar.” I vissa avseenden var Karl Schwarz en man av sin tid.

Annons
Vid Checkpoint Charlie, gränsövergången mellan den amerikanska och den sovjetiska zonen i Berlin, oktober 1961.
Vid Checkpoint Charlie, gränsövergången mellan den amerikanska och den sovjetiska zonen i Berlin, oktober 1961. Foto: TT

Amerikanerna insåg snabbt vilken omfattande uppgift de hade tagit på sig och beslöt att under egen övervakning engagera den tyska rättsapparaten i avnazifieringsprocessen. Efter granskning av formulären skickades de personer som misstänktes ha varit inblandade till någon av de hundratals tyska domstolarna i den amerikanska zonen. I Mannheim behandlades 202 070 formulär. Av de 8 823 dömda klassades 18 som huvudskyldiga, 275 som belastade, 1 263 som mindre belastade, 7 163 som medlöpare och 122 frikändes. Jag betvivlar att farfar blev hörd. Och eftersom amerikanerna inte hade kunnat hitta tillräckligt många ”rena” tyska domare – så omfattande var juristernas delaktighet i nationalsocialismen – utan såg sig tvungna att rekrytera folk ur det gamla gardet, hade Karl Schwarz hursomhelst inte haft mycket att frukta. Ockupanterna kunde heller inte tillåta sig att vara så benhårda med tanke på det akuta behovet av tysk personal för att tackla alla de problem som samhället ställdes inför: undernäring, bostadskris, brist på kol för uppvärmning … Därtill kom också att amerikanerna började vända uppmärksamheten från de gamla nazisterna och inrikta sig på en ny fiende, Sovjetunionen och kommunistblocket. På den inledande fasens stränghet följde avnazifieringsåtgärder som var rena hastverk och enbart syftade till att klara av saken så fort som möjligt för att kunna påskynda återuppbyggnaden av Västtyskland, som låg vid gränsen till den kommunistiska fiendens territorium.

Annons

Britterna var mycket mindre intresserade än amerikanerna av en avnazifiering byggd på sanktioner.

Britterna var mycket mindre intresserade än amerikanerna av en avnazifiering byggd på sanktioner i sin nordvästra zon, som omfattade Hamburg, Niedersachsen, Nordrhein-Westfalen, Schleswig-Holstein och västra sektorn av Berlin. Framför allt inriktade de sig på omskolning med hjälp av nybildade medier i den egna zonen, radiostationen Nordwestdeutscher Rundfunk och tidningarna Die Zeit och Die Welt. Ibland genomdrevs denna omskolning med järnhand, som när den brittiske befälhavaren i den lilla staden Steinfurt tvingade invånarna att titta på en dokumentärfilm om koncentrationslägrens offer som hade spelats in vid befrielsen. För att komma i kontakt med medborgarna kopierade britterna sin modell av ”klubbar” där tyskar hade tillträde, men sådana blandningar var ovanliga, ty för det mesta levde man i parallella världar. Spårvagnar, affärer och biografer var reserverade för britter och hade skyltar med texten ”Keep out” eller ”No Germans”. Förhållandet mellan lokalbefolkning och ockupant var inte alls lika nära som i den amerikanska zonen, och britterna uppfattades ofta som ett slags koloniala erövrare, framför allt när de konfiskerade lägenheter i städerna, som redan led av mycket svår bostadsbrist på grund av bombningarna. I själva verket hade de inte alltid något val eftersom de själva var kraftigt försvagade ekonomiskt av kriget och hade svårigheter att täcka kostnaderna för ockupationen. De intresserade sig inte för medlöpare och nöjde sig med att avskeda nazister på höga offentliga poster och fånga de största fiskarna. Deras överseende var så omfattande att en del nazister i den amerikanska zonen skyndade sig att ta sig över till deras. Britterna ville framför allt rekonstruera Tysklands ekonomiska makt så snabbt som möjligt, vilket även låg i deras eget intresse. Sålunda visade de sig medgörliga när en anklagad hade tillhört Tredje rikets ekonomiska elit som Günther Quandt.

Annons

Quandt var ingen övertygad nationalsocialist utan en opportunist som hade väntat tills Adolf Hitler kom till makten i januari 1933 innan han började finansiera dennes parti och själv blev medlem. Till detta finansiella samband kom en släktförbindelse, för industrimannens andra hustru Magda Ritschel, som han hade skilt sig från flera år efter sonen Haralds födelse, hade i december 1931 gift sig med den blivande propagandaministern Joseph Goebbels, ett äktenskap där Führern varit bröllopsvittne. Även om Quandt råkade i konflikt med Goebbels om vårdnaden av hans och Magdas son visade sig hans lojalitet gentemot Hitler lönsam, för han samlade på sig en enorm förmögenhet genom att bli en av de största leverantörerna till den nazistiska rustningsindustrin. När det saknades arbetskraft på grund av mobiliseringen till fronten utnyttjade han omkring femtiotusen tvångsarbetare, krigsfångar och koncentrationslägerfångar som ”lånades ut” för en billig penning av Tredje riket.

Amerikanerna aktade sig för att gräva djupare och släppte honom i januari 1948.

Annons

1946 grep amerikanerna Quandt, men han undslapp Nürnbergdomstolen tack vare britterna som ”underlät” att föra över dokument om honom till amerikanerna och drev det så löjeväckande långt att de officiellt klassade honom som medlöpare. Amerikanerna aktade sig för att gräva djupare och släppte honom i januari 1948. Kort efter skyndade sig den brittiska armén att göra affärer med denne specialist på beväpning och ge honom jättestora beställningar. Quandt var nämligen en rar fågel. Han producerade utrustning som hela världen avundades, specialbatterier för undervattenstorpeder och i synnerhet det unika batteriet till det ”magiska vapen” som nazisterna utvecklade under kriget och som väckte deras fienders beundran: V2, den första operativa ballistiska missilen skapad av människor, ursprunget till de interkontinentala missilerna och rymdfärderna. Efter kriget var familjen Quandt, numera bland annat ägare till bilfabriken BMW, under lång tid nedgrävd i ett förnekande av de suspekta ursprungen till sin förmögenhet – ända till 2007, då en dokumentärfilm på teve med titeln Familjen Quandts tystnad tvingade dem att sprida ljus över sitt förflutna.

Annons

Vad beträffar fransmännen, som hade den minsta zonen vilken omfattade Baden-Württemberg, Rheinland-Pfalz, Saar och nordvästra Berlin, insåg också de snabbt fördelarna med att visa överseende gentemot industrimännen, vilka som gengåva blev frikostiga i affärer. Fransmännen hade fått rykte om sig att vara den ockupationsmakt som var minst intresserad av avnazifieringen. Det förhållandet att Frankrike hade samarbetat så nära med Tredje riket och att det i landets administration efter kriget fortfarande fanns mängder med gamla kollaboratörer från Vichy som fruktade att anklagelserna mot nazisterna skulle studsa tillbaka mot dem själva bidrog med säkerhet till det obetydliga antalet inledda rättsfall. De föredrog att anklaga tyskarna kollektivt, utan att göra skillnad på dem i fråga om individuellt ansvar och utan vilja att omskola dem. General de Gaulle, som styrde Frankrike efter kriget, var en av de allierade som hårdast förespråkade en försvagning och permanent delning av Tyskland och krävde ett maximalt skadestånd. Fransmännen hade inbjudits i sista minuten till segrarnas bord trots sitt samarbete med Tredje riket och betedde sig som en verklig ockupationsmakt, konfiskerade lägenheter för att ge husrum åt franska lärare, ingenjörer och funktionärer, utnyttjade tysk arbetskraft och rekvirerade livsmedel i stora mängder samtidigt som många tyskar levde i källare med tomma magar och utan kol att värma sig med. Det förekom rentav serievåldtäkter och plundringar.

Annons

Sovjetryssarna lämnade medlöparna i fred, också därför att de hade sett möjligheten att göra om dem till goda kommunister.

I den sovjetiska zonen, som omfattade de fem delstaterna längst i öster, Thüringen, Sachsen-Anhalt, Sachsen, Brandenburg och Mecklenburg-Vorpommern och östra Berlin, riktades avnazifieringsåtgärderna inte bara mot nazisterna utan också mot de ”oönskade” som man ville göra sig av med, ”arbetarklassens fiender” – junkrarna, storgodsägarna och den ekonomiska eliten – liksom även mot socialdemokrater och andra motståndare till den nya regim som ockupanten försökte inrätta efter Moskvas modell. Sovjetryssarna lämnade medlöparna i fred, också därför att de hade sett möjligheten att göra om dem till goda kommunister. Men de mer belastade nazisterna hade mer att frukta i den zonen än i de andra, ty inför sovjetmakten kunde de ju inte påstå att de hade blivit partimedlemmar på grund av opposition mot bolsjevismen, ett argument som ägde en viss tyngd i väst. Somliga föredrog också att fly från öst, så mycket mer som villkoren för dem som satt fängslade där var vidriga. I gamla koncentrationsläger försmäktade tiotusentals förmodade nazister och ”oönskade”, av vilka åtminstone 12 000 miste livet. Tiotusentals andra deporterades till Sovjetunionen där många dog.

Annons

I mars 1948 hade sovjetmakten redan drivit bort över 520 000 gamla medlemmar av NSDAP från deras offentliga funktioner, särskilt i administrationen och rättsväsendet där det gällde att snabbt byta ut personalen mot kommunister. På mindre än ett år ”utbildades” nya domare och åklagare som stod nära de kommunistiska organisationerna, och det var de som år 1950, på uppdrag av den nyligen grundade Tyska demokratiska republiken (DDR), öppnade en serie summariska processer som kallades Waldheimer Prozesse. På två månader anklagades över 3 400 personer för att ha begått brott, utan vittnen och i regel utan juridiskt försvar, inför dessa oerfarna domare och åklagare som fattade sina beslut på mindre än en halvtimme; domen var fastställd redan i förväg med syfte att uppnå ett maximum av straff utan att skilja mellan medlöpare, belastade och fiender till kommunismen. Över hälften av de anklagade dömdes till mellan femton och tjugofem års fängelse och 24 avrättades. Sedan förklarade DDR avnazifieringen avslutad, ägnade sig åt ett långvarigt förnekande av sitt historiska ansvar för Tredje rikets brott och utpekade Västtyskland som ensam arvtagare till detta mörka förflutna.

Annons

Tyskarna var fientligt inställda till den avnazifieringsprocess som riktade sig mot befolkningen: den uppfattades som en förödmjukelse, en Siegerjustiz, en segrarnas rättskipning i hämndsyfte. Däremot var de – åtminstone direkt efter kriget – i huvudsak positiva till tanken att döma regimens högsta ansvariga.

De åtalades bänk vid Nürnbergrättegången: Hermann Göring, Rudof Hess, Joachim von Ribbentrop, Wilhelm Keitel och Ernst Kaltenbrunner.
De åtalades bänk vid Nürnbergrättegången: Hermann Göring, Rudof Hess, Joachim von Ribbentrop, Wilhelm Keitel och Ernst Kaltenbrunner. Foto: Keystone Archives/TT

I november 1945 öppnades i Nürnberg på amerikanernas initiativ en process mot 24 höga ansvariga från Tredje riket inför en internationell militärtribunal under de fyra allierades myndighet. ”Tanken att behandla kriget och de grymheter som hade begåtts i dess namn, inte längre som politik med andra medel utan som ett brott som politiker och högt rankade militärer kan hållas ansvariga för på samma sätt som för vilka andra brott som helst” var helt ny, analyserar juristen Thomas Darnstädt i sin bok Menschheitsverbrechen vor Gericht 1945. De stora linjerna hade utvecklats högre upp, i Washington, under ledning av domaren Robert H. Jackson. Sovjets representanter, som fruktade att de också skulle anklagas för brott på grund av Röda arméns övergrepp och den nonaggressionspakt som Stalin och Hitler hade ingått 1939, krävde att den internationella rättskipningen i Nürnberg enbart skulle gälla axelmakterna. Domare Jackson vägrade: ”Vi är inte beredda att fastställa normer mot andra som vi inte är beredda att tillämpa på oss själva.” Britterna, som också hade de egna intensiva och förödande bombningarna mot tysk civilbefolkning i åtanke, förhandlade fram en kompromiss: straffnormerna skulle vara giltiga för alla stater, men Nürnbergdomstolen skulle bara kunna behandla nazisternas brott. Över 2 000 personer mobiliserades till att förbereda processen och vittja åtminstone en del av de kilometrar med arkivmaterial som den ultra-byråkratiserade regimen hade lämnat efter sig.

Annons

Ett år efter Nürnbergprocessens öppnande föll domen: tolv åtalade dömdes till avrättning genom hängning.

Ett år efter Nürnbergprocessens öppnande föll domen: tolv åtalade dömdes till avrättning genom hängning, däribland Tredje rikets andreman Hermann Göring, utrikesminister Joachim von Ribbentrop, siste chefen för det mäktiga säkerhetsministeriet RSHA Ernst Kaltenbrunner, chefen för krigsmaktens överkommando Wilhelm Keitel, grundaren av den antisemitiska tidningen Der Stürmer Julius Streicher och den gamle partiideologen och ministern för de ockuperade östterritorierna Alfred Rosenberg; tre dömdes till livstids fängelse, däribland Rudolf Hess, Hitlers förre ställföreträdare, och två andra, Albert Speer, arkitekt och rustningsminister, och Baldur von Schirach, ledare för Hitlerjugend, till tjugo års fängelse. Fyra organisationer – NSDAP, Gestapo, SS och SD (säkerhetstjänsten) – stämplades som ”brottsliga organisationer”. Domarna avvisade åklagarnas begäran att även Wehrmachts generalstab och överkommando (OKW) skulle ingå i denna lista.

Annons

Dessa processer demonstrerade en vilja hos de allierade, framför allt hos amerikanerna, att inte lämna de nazistiska förbrytelserna ostraffade. De gjorde att man kunde upprätta ”en ny världsordning grundad på rätten” enligt Robert Jackson och att man kunde definiera ett brott av ny typ: brott mot mänskligheten. Men på kort sikt fick de inte de avsedda effekterna, varken internationellt eller i Tyskland. Domare Jackson hade framför allt framhävt anklagelsen för ”brott mot freden” och ”sammansvärjning” enligt tanken att ”ett gangstergäng hade tagit kontrollen över staten”. Den infallsvinkeln gynnade uppkomsten av en legend som det skulle ta lång tid att plocka sönder: legenden att de nazistiska våldsövergreppen var följden av en plan som hade utarbetats av en liten grupp brottslingar runt Hitler vilka hade skickat ut order till personer som för det mesta inte visste om att de medverkade i ett mordiskt företag.

Ett annat problem som juristerna underströk under Nürnbergprocessen var att en domstol där segrarna dömer de besegrade tvingar fram en tystnad om de allierades egna krigsbrott: Vichys kollaboration, de massiva amerikansk-brittiska bombningarna mot Tredje rikets östliga delar, Förenta staternas atombomber över Japan.

Annons

Men ett av processens misslyckanden var att man ignorerade det specifika med folkmordet på judarna, det brottet fanns inte då.

Men ett av processens misslyckanden var att man ignorerade det specifika med folkmordet på judarna, det brottet fanns inte då. ”Även inför detta ojämförliga nazistiska brott fanns det kvar ett tabu inom folkrätten: det mot inblandning i en suverän stats ’inre angelägenheter’”, skriver Thomas Darnstädt. Dessutom var det många saker som var dåligt kända strax efter kriget. Protokollet från Wannseekonferensen i januari 1942, där nazistledare preciserade hur den Förintelse som redan hade påbörjats skulle organiseras – det protokollet hade sålunda ännu inte analyserats av experter.

I Nürnbergrättegångens efterföljd organiserade amerikanerna mellan åren 1946 och 1949, nu under egen jurisdiktion, tolv processer på tre år inför militärdomstolar: över 185 personer, läkare, generaler, industrimän, höga funktionärer och ledare av Einsatzgruppen drogs inför rätta. 24 dömdes till döden av vilka 13 avrättades, 20 dömdes till livstids fängelse och 98 till långa straff. Parallellt ledde den amerikanska opinionens upprördhet inför bilderna från koncentrationslägren, som nu började synas i medierna, till att USA inrättade en militärtribunal i koncentrationslägret Dachau för att döma personalen i de sex läger som hade legat i den amerikanska zonen, däribland Dachau och Buchenwald. Över 1 650 anklagade dömdes och 268 av de 426 dödsdömda avrättades.

Annons

I de tre allierade zonerna i väst dömdes sammanlagt nära 10 000 nazister av tyska domstolar och allierade militärdomstolar, därav 806 till döden av vilka en tredjedel avrättades. Siffran tyder på en viss effektivitet, särskilt för amerikanernas del, med tanke på den begränsade tiden. Men många av dem som verkligen hade förtjänat att utestängas från samhället och fängslas för sitt ansvar för Tredje rikets brott lyckades ta sig igenom de alltför lösa maskorna i de allierades nät. För att lyckas med det behövde de bara uppträda som medlöpare genom att förfalska några papper och betala några falska vittnen som frikände dem: det var dessa Persilscheine vilkas äkthet ockupanterna sällan kontrollerade, delvis därför att de höll på att drunkna i den väldiga uppgiften, men också därför att deras motivation började vackla i samband med det kalla kriget.

Tre tyska vetenskapsmän – Heinz Haber, Wernher von Braun och Willy Ley – diskuterar rymddräkter i USA 1955.
Tre tyska vetenskapsmän – Heinz Haber, Wernher von Braun och Willy Ley – diskuterar rymddräkter i USA 1955. Foto: TT
Annons

En av de mest komprometterande sakerna för de allierade var att de utnyttjade sin styrkeposition för att bestjäla tyskarna på teknologisk know-how. Vid 1900-talets början avundades man i hela världen de tyska vetenskapliga prestationerna. Mellan 1900 och 1945 gick 38 nobelpris i naturvetenskap till tyskar. Under samma period fick Frankrike 16, Storbritannien 23 och USA 18. Tredje rikets fall blev ett tillfälle för de sistnämnda länderna att lägga vantarna på ett teknologiskt kunnande som de själva saknade och vars betydelse ökade med tanke på det kalla kriget.

Inom ramen för den amerikanska operationen Paperclip slussades sålunda tusentals vetenskapsmän ut från Tyskland – under diskreta former för att undvika att de som hade samarbetat med naziregimen som Wernher von Braun, den ballistiska missilen V2:s fader, medlem av NSDAP och SS, skulle falla i händerna på den internationella rättvisan. Det var delvis tack vare dessa framstående experter på de kemiska vapnens, rymderövringens och de ballistiska missilernas område som USA fick en sådan teknologisk överlägsenhet under kalla kriget. Även inom andra sektorer stals många innovationer: elektronmikroskop, kosmetiska recept, textilmaskiner, registreringsapparater, insektsmedel, maskiner för pappershanddukar … Storbritannien tvekade inte heller att ta för sig. Den amerikanske historikern John Gimbel har uppskattat att britterna men framför allt amerikanerna på det sättet bestal Tyskland på ett intellektuellt arv till ett värde av 10 miljarder dollar i den tidens penningvärde, det vill säga 100 miljarder dollar i dag.

Annons

Vad Sovjetunionen beträffar satte man år 1946 tusentals tyska experter på tåg tillsammans med deras familjer.

Fransmännen var inte alls inblandade i samma grad. Inte desto mindre drog militär- och flygsektorn nytta av att exploatera dessa värdefulla kunskaper och tog över flera hundra vetenskapsmän till Frankrike, särskilt sådana som hade arbetat med V2-raketen. De deltog i projektet att fullända de första reamotorerna för jaktplan, det första Airbus-planet, de första franska raketerna och den första helikoptern i det blivande företaget Eurocopter, dagens Airbus Helicopter. Deras insatser var också betydande när det gällde att bygga ubåtar, torpeder, radar, granater och stridsvagnsmotorer och gav Frankrike möjlighet att utföra vackra prestationer.

Vad Sovjetunionen beträffar satte man år 1946 tusentals tyska experter på tåg tillsammans med deras familjer och enrollerade dem utan att fråga – bland dem Wernher von Brauns assistent Helmut Gröttrup. De personerna bidrog åtminstone indirekt till att bana väg för uppskjutningen av den sovjetiska Sputnik i oktober 1957, den första konstgjorda satelliten.

Annons

Min far säger ofta att ”Tyskland hade tur som behandlades så milt med tanke på vilka brott som landet hade begått”.

Trots dessa intressekonflikter hade de allierade den förtjänsten att de bland folket lade de första grundvalarna till ett vagt medvetande om förstörelsekapaciteten hos en regim som Tredje riket. Min faster, som var född 1936, sade sålunda en dag till mig att hon redan i sin tidiga ungdom visste att ”nazisterna hade begått brott” och att ”detta nämndes i skolan och till och med i medierna”, där hon hade sett bilder på koncentrationsläger. Jag blev förvånad, för min far, som är född 1943, har alltid talat om en fullständig minnesförlust efter kriget. Sedan insåg jag att Ingrid hade gått i skola vid den tiden då amerikanerna försökte ”omskola” folket i Mannheim, medan avnazifieringsparentesen redan var slut när min far satt i skolbänken.

1949 godkände de västliga ockupanterna att deras tre zoner slogs ihop och bildade den nya Förbundsrepubliken Tyskland (BRD); man gick också med på att denna stat skulle komma i åtnjutande av Marshallplanen, ett låneprogram till de flesta västeuropeiska staterna som ett stöd för återuppbyggnad efter kriget. Min far säger ofta att ”Tyskland hade tur som behandlades så milt med tanke på vilka brott som landet hade begått”. Utan det kalla kriget hade dess öde kanske blivit ett annat. Vid fyrtiotalets slut drog sig de allierade ur det omfattande avnazifieringsprojektet. De saknade perspektiv och kunskaper om naziregimens komplexitet, men framför allt kunde inte främmande makter göra jobbet i tyskarnas ställe. Det ankom på tyskarna själva att ändra mentalitet och ta sig an sin demokratiska bestämmelse. Det fanns skäl att vara pessimistisk.

Géraldine Schwarz

Översättning: Jan Stolpe

Copyright © Géraldine Schwarz och Albert Bonniers Förlag

Karl Schwarz.

Bild 1 av 6

Tyskar hos avnazifieringskommissionen i Berlin 1946.

Foto: Berliner Verlag/TTBild 2 av 6

Vid Checkpoint Charlie, gränsövergången mellan den amerikanska och den sovjetiska zonen i Berlin, oktober 1961.

Foto: TTBild 3 av 6

De åtalades bänk vid Nürnbergrättegången: Hermann Göring, Rudof Hess, Joachim von Ribbentrop, Wilhelm Keitel och Ernst Kaltenbrunner.

Foto: Keystone Archives/TTBild 4 av 6

Tre tyska vetenskapsmän – Heinz Haber, Wernher von Braun och Willy Ley – diskuterar rymddräkter i USA 1955.

Foto: TTBild 5 av 6
Bild 6 av 6