Annons
Recension

Sten Eklund - Kullahusets hemlighetMelankolisk och briljant konstnär får en ny chans

Illustration ur ”Kullahusets hemlighet”.
Illustration ur ”Kullahusets hemlighet”. Foto: William Aronowitsch

Utgivningen av ”Kullahusets hemlighet” ger oss en möjlighet att bekanta oss med en oförtjänt bortglömd konstnär

Under strecket
Publicerad

Sten Eklund (1942–2009).

Foto: Privat

Sten Eklund - Kullahusets hemlighet

Författare
Sten Eklund med texter av Torsten Ekbom, Ulf Linde och Lotta Lotass
Genre
Konstbok
Förlag
[Stockholm] : Albert Bonniers Förlag
ISBN
9789100146122

136 s

År 1849 vandrar JMG Paléen, 21, mot norr i syfte att bedriva fältstudier. Han är en ung student, en botaniker i Carl von Linnés efterföljd. Efter att ha passerat vidsträckta barrskogsområden hamnar han på slättlandet, iakttar vad han kallar ”en ö på slätten” och bestämmer sig för att utforska den. Plötsligt befinner han sig i en annan värld.

Av en ren slump har Paléen hamnat i vad han senare kom att kalla Kullahusområdet, omgivet av ett skyddande magnetfält och fyllt av futuristisk teknologi. Det är en plats han mycket noga kan belägga i geografin, men som han senare i livet ändå aldrig kommer att hitta tillbaka till. Han närmar sig det oförklarliga med naturvetarens verktyg och tecknar av de märkliga processer som pågår i ett slutet system placerat i ett landskap, till synes övergivet av människor. Han dokumenterar och rekonstruerar allt han ser i minsta detalj, men misslyckas med att finna meningen med det hela.

Vid sin återkomst till den uppländska lärdomsstaden blir den arme Paléen inte trodd av någon när han försöker berätta om sina fynd. Till slut börjar han själv tvivla på sin upplevelse.

Annons
Annons

Sten Eklund (1942–2009).

Foto: Privat

Uppsalakonstnären Sten Eklund (1942–2009) hade just gått ut Konsthögskolan i Stockholm när han 1971 ställde ut sin svit och sin berättelse om Kullahuset på Galleri Aronowitsch, etablerat 1966 och redan en av Stockholms viktigaste konstscener. I tv-programmet ”Babel” minns William Aronowitsch att den prydlige Sten Eklund klädde sig i tweedkavaj och körde en brittisk sportvagn, en MG – något ytterst ovanligt i Stockholms dåförtiden progressivt lurviga yngre konstkretsar.

Utställningen, som bestod av 53 akvarellerade etsningar, ett antal glasmålningar, några objekt samt en ramberättelse om den fiktive botanikern Paléen, blev en kritikersuccé. Året därpå turnerade den i Riksutställningars regi land och rike runt. Dess gåtfullhet och tankedjup fascinerade tidens tongivande intellektuella. DN:s litteratur- och konstkritiker Torsten Ekbom kom att tänka på såväl författaren Jorge Luis Borges labyrintinska världar som Stanley Kubricks då färska film ”2001”. Och epokens förstekritiker, Marcel Duchamp-uttolkaren Ulf Linde, refererade givetvis till… gissa… Duchamp förstås.

Sten Eklund (1942–2009).
Sten Eklund (1942–2009). Foto: Privat

Sten Eklunds Kullahussvit och de båda herrarnas texter från 1972 återutges nu i en elegant formgiven konstbok tillsammans med ett nytt bidrag av Lotta Lotass. Det senare så späckat med lärda referenser – Tarkovskij, Jules Verne, HP Lovecraft, jordkonst-genrens skapare Robert Smithson och Wittgenstein för att bara nämna några – att Kullahussviten därmed torde vara tolkningsmässigt uttömd.

Annons
Annons

**Lotta Lotass **placerar skickligt in Kullahuset i science fiction-traditionens huvudfåra: skildringen av det främmande, icke-platsen, den försvunna världen, det spegelvända, översinnliga. En plats lika spännande år 1865, då Alice hoppade ned i kaninhålet i Lewis Carrolls berättelse, som 2015 när prinsessan Ida traskar genom det i havet nedsjunkna öde palatset i videospelsutvecklarna Ustwos populära mobilspel ”Monument valley”.

Jag har inga invändningar. Låt för all del Kullahussviten handla om vad som i Wittgensteinsk mening inte kan beskrivas i ord: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”. Även om Sten Eklunds övergripande ramberättelse har drag av studentikos mystifikation var han med sitt intresse för den österrikiske språkfilosofen före sin tid. Det stora Wittgensteinintresset för vad som kunde sägas och inte sägas med språket drabbade inte Sverige förrän på 1980-talet.

Men jag lockas mer av det science fiction-perspektiv som Lotass skisserar än av Wittgenstein-spåret, även om jag inser dess relevans. Och Sten Eklunds bilder har en dragningskraft som talar för sig själv.

**Konstnären fängslades **av 1800-talets naturvetenskapliga planschverk och över hans detaljrika etsningar, vackert reproducerade i den nya boken, vilar en stark retrokänsla. Den uppstår inte enbart på grund av att han kolorerat bilderna för hand. Konstnärens förtjusning över att låta sitt alter ego JMG Paléen med nördig exakthet skapa en alternativ värld är tydligt förnimbar. Här ritas kartor, lika fantasieggande som i Tolkiens ”Sagan om ringen”, här skildras gruvdrift och märkliga odlingar av muterade växter med närmast pojkboksaktig entusiam, visserligen hårt tyglad av den grafiska uttrycksformens torra manér. Och med modellbyggarens noggrannhet skapar Sten Eklund även Paléens naturaliesamlingar, lägger jordklumpar i gammeldags små lådor och förser dem med etiketter som beskriver den märkliga mineralen kullait.

**Det är en intellektuell lek **där Sten Eklund döljer sin passion bakom en distanserad fasad. Konstnärens bilder är ”helt befriade från gestik, med omsorgsfullt utpenslade ytor och utan minsta spår efter handens arbete”, som Björn Springfeldt, före detta chef för Moderna museet, uttryckte det när han invigde en liten bakåtblickande utställning på Galerie Bel Art i Stockholm 2009. Men koloriten avslöjar Sten Eklunds känslomässiga sida: skira pasteller – lika blekgröna eller -gula och lika blygt rosa som någonsin hos samtidskonstnären Jens Fänge.

Med utgivningen av ”Kullahusets hemlighet” ges chansen att bekanta sig med en oförtjänt bortglömd konstnär, poetisk, melankolisk och briljant.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons