Annons

Melankolisk Vivaldi oroar i klimatkrisens tid

Magnus Fryklund, dirigent, och Fredrik From, soloviolin.
Magnus Fryklund, dirigent, och Fredrik From, soloviolin. Foto: Jan-Olav Wedin

Vivaldis ikoniska svit får nytt liv i klimatkrisens århundrade. SvD:s Sofia Nyblom hör Concerto Copenhagen både oroa och briljera inför ett utsålt konserthus.

Under strecket
Publicerad

Concerto Copenhagen under Magnus Fryklunds ledning. Vid cembalon: Lars Ulrik Mortensen. 

Foto: Jan-Olav Wedin Bild 1 av 1

Concerto Copenhagen under Magnus Fryklunds ledning. Vid cembalon: Lars Ulrik Mortensen. 

Foto: Jan-Olav Wedin Bild 1 av 1

De fyra årstiderna

Genre
Konsert
Medverkande
Lars Ulrik Mortensen, cembalo, Concerto Copenhagen
Var
Konserthuset, Stockholm

Verk: A Vivaldi/ Karl Aage Rasmussen ”De fyra årstiderna”. A Vivaldi: ”La Senna festeggiante”, sinfonia; konsert G-dur, ”Alla rustica”. Dirigent: Magnus Frykland

Venedig är den perfekta metaforen för den mänskliga civilisationens hybris. Kanske var det detta som tonsättaren Antonio Vivaldi intuitivt anade när han komponerade sin svit musikaliska landskapsmålningar, ”De fyra årstiderna”, fyra konserter för soloviolin och ensemble som skildrar både den fysiska och den existentiella utsattheten hos det Atlantis som dallrar som en hägring på lagunen.

Vivaldis ikoniska svit har tack vare hans profetiska intuition fått nytt liv såhär i klimatkrisens århundrade. Flera tonsättare har i likhet med Max Richter återvänt till den slitna klassikern, och nu har även danske kompositören Karl Aage Rasmussen gjort sin tolkning. Arrangemanget är tillägnat danska barockensemblen Concerto Copenhagen, som gästade ett utsålt Konserthuset i helgen.

Concerto Copenhagen under Magnus Fryklunds ledning. Vid cembalon: Lars Ulrik Mortensen. 
Concerto Copenhagen under Magnus Fryklunds ledning. Vid cembalon: Lars Ulrik Mortensen.  Foto: Jan-Olav Wedin
Annons
Annons

I ett raffinerat Vivaldi-program väver den rasande skickliga ensemblen samman Rasmussens omtolkningar av ”De fyra årstiderna” med andra, mindre kända ensembleverk av samme tonsättare. Det perfekta sättet att ge publiken möjligheten att möta Vivaldi i originaltappning sida vid sida med det nutida porträttet. För det är en skev, stundtals polyrytmisk och harmoniskt oberäknelig svit av årstider som dirigenten Magnus Fryklund slussar in oss i. En sorts kubistisk barockmusik, som soloviolinisten Fredrik From får att låta om möjligt ännu mer halsbrytande virtuos – och djupt störande just för att den är igenkännbar. Fraser som överlappar varandra, synkoper som hamnar i otakt, pauser som bryts av utan förberedelse.

Det är obehagligt på samma sätt som detta att njuta av 25 graders värme i oktober numera blivit en skräckupplevelse. Inte lika slickt minimalistisk som Max Richters tappning, och utan den elektroniska stämma tonsättare som Marie Samuelsson och Anna Meredith lägger till för att signalera samtid.

Vivaldis egenartade melankoli, känslan av att sväva mitt i steget ovanför den spröda ishinnan på en mörknande lagun, fördjupas i Rasmussens arrangemang. I mellansatsen till ”Hösten” drar Lars Ulrik Mortensens cembalostämma iväg och löser upp all tillstymmelse till tonalitet. Det är ett spännande ögonblick: vart tar vi vägen nu? Och en obeskrivlig lättnad att i tredje satsen känna sig tonalt hemmastadd igen. En smula, iallafall.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons