Annons
Recension

Dagbok 1909–1944Mellan jagkult och självtvivel

Jean Sibelius 1927.
Jean Sibelius 1927.
Under strecket
Publicerad

Dagbok 1909–1944

Författare
Sibelius, Jean
Genre
Övrig

Förlag: AtlantisÖvrigt: Kommentarer: Fabian Dahlström | 555 s.

”Denna dagbok bör förbli fullständigt okänd för alla andra än mig och Aino – möjligen någon annan!”

Så skriver Jean Sibelius den 13 september 1911. Aino är tonsättarens hustru, och i den här ”någon annan” kanske Sibelius trots allt föreställer sig en eftervärldens lojala sibelian.

Trots allt, som sagt, ty denna Dagbok 1909– 1944, utgiven av professor emeritus och musikern Fabian Dahlström, saknar litterära ambitioner och utmärker sig inte heller litterärt.

Framförallt är det en vackert utformad och grundligt sammanställd textkritisk bok som lämpar sig att slå i lite på måfå. Och för den som funderat på biografiskt orienterade Sibeliusstudier eller bara är nyfiken på människan Sibelius – och vill ha ett komplement till Erik Tawastjernas megabiografi – är den givetvis svår att undvara.

Notapparaten består ett eget litet lexikon över samtida kulturpersonligheter och händelser i Finland och stora Europa, verkförteckningen med hänvisning till datum och Dahlströms prolog är likaså värdefulla. Men förvänta er alltså inte någon rafflande läsning.

Annons
Annons

När Sibelius inleder sin dagbok på gården Ainola i byn Järvenpää några mil norr om Helsingfors närmar han sig de 40 och är en etablerad kompositör. Från 1897 uppbär han ett statsstipendium, men med både en familj och ett hus som växer förslår dessa slantar inte långt, varför en hel del i dagböckerna rör sig om ekonomiska bekymmer.

Därutöver upptas sidorna av notiser om familj, umgänge, väderlek, promenader. Dagboken är till omfånget störst i början av 1910-talet, för att sedan avta; exempelvis består 1915 av cirka 11 000 ord medan 1920 innehåller endast 3 400. Mellan 1935 och 1943 är det så gott som tyst.

Anteckningarna är kortfattade, för att inte säga andfådda, så att också läsaren blir andfådd, liksom i brist på språkligt syre. Också när det gäller arbetet med musiken, där man möjligen väntat sig åtminstone sporadiskt tankebroderi, är Sibelius tämligen knapphändig: ”Smidde på stycken till op 77.”

Till dagboksstilen (eller vad man ska kalla den) hör en stor mängd citat eller bara enstaka ord på franska, tyska, latin, finska, ryska.

Dessutom har författaren, åtminstone under dagbokens första år, ett underligt och irriterande sätt att bruka citationstecken: ”Sökt rum med Paul, den ‘uppofrande‘ själen.” Det är som om Sibelius, rädd för vissa ords innebörd, sköt dem ifrån sig.

Sibelius var, att döma av dagboken, en man med intensiva lynnessvängningar: ena stunden tror han illa om folk, nästa ögonblick skäms han över sina farhågor; en dag betraktar han sig som ett geni (”Skall en så stor konst som min gå under?”), nästa klandrar han sitt högmod och önskar att det blev ett slut på allt, åtminstone så att den älskade Aino slapp lida mer.

Annons
Annons

Man får ibland intryck av en nästan tvångsmässigt redovisad samexistens av det härliga och det ömkliga, det storslagna och det futtiga – lite som i hans egen musik: ”Hösten, med poesi af flyttande tranor och diarrhé!”

Ett ständigt återkommande tema i dagboken är vad recensenterna anser – och då bör man minnas att vissa recensenter under denna tid hade en enorm makt att förgöra eller upphöja. Sibelius följer således kritiken som en hök, och ser sig ideligen förfördelad (”Studerat de närmaste tidernas tidningar och finner att ‘tonen‘ här hemma är emot mig.”).

Han ger ofta uttryck för missunnsamhet gentemot andras framgångar, men kan också visa stor generositet, särskilt mot yngre kollegor, och till och med mena sig sörja ”öfver att ej i större grad kunna intressera mig för andra komponisters konst”. Det är något även läsaren sörjer.

Dagboken tycks framförallt ha varit en plats där Sibelius utan att störas kunde anhopa sin indignation över smått och stort till dess att den vändes i en sorts jävlaranamma.

”Rätt så, härlige Ego, rätt så”, lyder en typisk uppmaning – att följa hjärtat och sträva på, oavsett hur vindarna blåser. Ordhägnet var ett slags soptipp och uppladdningscentral; den större kampen förlade han till tonernas värld.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons