Annons

Mellisen var drömmen om ett annat Sverige

Idag är det fyrtio år sedan mellanölet plockades ner från mataffärernas hyllor. Det var en dryck som skapade såväl gemenskap som moralpanik och som innehöll drömmen om ett annat land. Men hur kunde en ­ölburk hamna i ­centrum för den politiska diskussionen?

Under strecket
Publicerad

En ung man köper mellanöl sista försäljningsdagen 1977.

Foto: Kent Östlund/TTBild 1 av 2

Öltält vid Wessels i Malmö vid mellanölspremiären 1965.

Foto: IBLBild 2 av 2

En ung man köper mellanöl sista försäljningsdagen 1977.

Foto: Kent Östlund/TTBild 1 av 1
En ung man köper mellanöl sista försäljningsdagen 1977.
En ung man köper mellanöl sista försäljningsdagen 1977. Foto: Kent Östlund/TT

Mellisen, eller öl klass IIB, plockades ner från de svenska livsmedelsbutikernas hyllor den 1 juli 1977, idag för exakt fyrtio år sedan. Mellanölet var starkare än dagens folköl och hade en alkohol­volymstyrka på 4,5 procent. Mellan 1965 och 1977 såldes det i vanliga mataffärer och på grund av tillgängligheten ökade ölkonsumtionen bland unga ­lavinartat. Moralpanik bröt ut. Mellanölet blev en symbol för ungdomarnas förakt för föräldrarnas vanor och normer. ”Det har blivit något symboliskt över det”, förklarar föreståndaren vid Hammarby ungdomsgård, Bo ­Wessberg, i en intervju 1970 från rapportboken ”Mellanöl: ett ungdomsproblem”, om svenska ungdomars alkohol­vanor. I samtida debatt, på film och teatern, i litteratur och konst, kryllade det av mellanölsburkar. Tonåringen som med en mellanölsburk i handen hängde utanför ­tunnelbanestationen utan någonstans att ta vägen blev en samtida urban kliché.

Annons
Annons

Det är ovanligt att ett så trivialt föremål laddas med så mycket mening på så kort tid. Vad var det egentligen som hände i svensk kultur, på ungdomsgårdar och i mat­butiker under perioden 1965–1977? Hur hamnade en ­ölburk i centrum av politiska diskussioner och revolter? Det faktum att mellanölets livscykel löpte ­parallellt med flera omvälvande förändringar av det svenska samhället har säkert bidragit till dess status. ­Perioden förknippas med ungdomsuppror. Plötsligt klädde sig tonåringarna radikalt annorlunda än den äldre ­generationen. De var politiskt aktiva, lyssnade på märklig musik och experimenterade med nya droger. Dessutom växte många av dem upp i en helt ny typ av urbana områden, i höghusförorter. 1965 är också året då miljon­programmet lanseras.

Miljonprogrammet innebar att en miljon lägenheter och småhus skulle färdigställas under loppet av tio år. De nya bostäderna skulle representera ett modernt och funktionellt välfärdsland. Idéerna bakom projektet var storslagna. Nya bostäder skulle skapa nya människor. Klassklyftor och främlingsfientlighet skulle övervinnas. ­Vardagslivet skulle bli enklare och uppväxtmiljöer tryggare. Många människor fick det också bättre. De nya bostäderna var ljusa och funktionella. Det fanns dagis, skolor och tvättstugor för stressade mödrar. Det fanns gott om parkeringsplatser för fäderna och smidiga bil­vägar in till staden.

Men man glömde två saker: de unga och de utan arbete. När Bredäng – en av de första stadsdelarna inom miljonprogrammets ramar – började byggas tänkte man att stadsdelen framför allt skulle se snygg ut från fönstret på en bil eller ett flygplan. Det vill säga enbart för de invånare som var tillräckligt gamla för att köra bil eller tillräckligt rika för att flyga. Med andra ord fämst för vuxna. Misstron mot höghusförortens förmåga att uppfostra unga växte och mellanölet blev en tacksam projektionsyta för en mängd ungdomsrelaterade problem. Misshandel, våldtäkter, stölder och droger sattes i samband med öldrickande.

Annons
Annons

Alkoholmissbruket skylldes i sin tur på stadsmiljöns bristande förmåga att sysselsätta tonåringar. I häftet ”Om mellanöl” (1973), utgivet av Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, står det till exempel att ”om ungdomen fick fler möjligheter till intressanta hobbies på sin fritid skulle man inte samlas enbart för att dricka ­mellanöl”. Eller som punkbandet Ebba Grön från Stockholms­förorten Rågsved formulerade det i låten ”We’re only in it for the drugs” 1978: ”Det finns inget att göra i den här trista förorten, det finns ingenting här för oss. Nä, ursäkta jag överdrev litegrann, vi kan ju knarka, supa och slåss.”

En faktor som bidrog till att mellanölet blev en symbol för ett samtida ungdomsuppror var reklamen. Marknadsföringen av den nya skatteklassen var riktad mot tonåringar. Ett tydligt exempel utgörs av reklamkampanjen för ölet Three Towns mellanklass. Under sloganen ”Three Towns är skönt” avbildades avslappnade ungdomar i manchesterkläder som drack öl och lyssnade på LP-­skivor. Så här beskrevs reklamen i boken ”Mellanöl­: ett ungdoms­problem” (1970): ”I psykedelisk färgprakt har ölproducenterna fyllt affischtavlor och annonssidor med förförisk reklam. Sköna ungdomar har sträckt ut sig i roddbåtar, med sommargröna vassruggar i bakgrunden, och ölburkarna inom bekvämt räckhåll framför sig. På trevliga partyn har flickor och pojkar ömt lutat sina huvuden mot varandra med ölglasen i händerna.”

Mellanölet ingick i en idealbild av sommar, fest och kärlek. Bilderna av velourklädda tonåringar i gröngräset ter sig minst sagt oskyldiga idag men då associerades de till samtida subkulturers revolt mot folkhemmet. Reklamens ungdomar sitter direkt på marken eller i knät på varandra. Känslan av intimitet är stark. Bilderna måste ha stått i bjärt kontrast till 1950-talets kärnfamiljskoncentrerade och könsstereotypa marknadsföring.

Annons
Annons

Öltält vid Wessels i Malmö vid mellanölspremiären 1965.

Foto: IBLBild 1 av 1

Mellanölsreklamen förklarar dock knappast moralpaniken. Det som beskrivs i citatet ovan befinner sig långt ifrån de berättelser och bilder av redlöst berusade tonåringar som spreds på annat håll. Parallellt med att Three Towns förknippas med psykedelisk musik och nytt mode framställs det i andra sammanhang som en inkörsport till grövre missbruk samt en orsak till kriminalitet och gatuvåld. En poliskommissarie från Midsommar­kransens polisstation menar, i en intervju från 1970, att det ett tag var ”en ren sport i ölgängen att ge sig på åldringar”. ”I en utredning som jag hade”, fortsätter han, ”knuffade de omkull en gammal man i samband med att en massa folk passerade en tunnelbanespärr. Gänget jublade över att de fällt en gamling. De var väldigt förtjusta över det.”

I tidens ungdomsskildringar dyker samma motiv upp gång på gång. Romaner som skildrar mellanölsdrickande förortsungdomar på glid blev under 1970-talet nästan till en egen genre. I böcker med titlar som ”Leva häftigt”, ”’Fixa nåt... Vaddå?” och ”Klass IIB” beskrivs mellanölet som en inkörsport till brännvin, hasch och amfetamin. I de två sistnämnda misshandlar berusade tonåringar oskyldiga pensionärer.

Öltält vid Wessels i Malmö vid mellanölspremiären 1965.
Öltält vid Wessels i Malmö vid mellanölspremiären 1965. Foto: IBL

Också i Stefan Jarls och Jan Lindqvists dokumentär ”Dom kallar oss mods” (1968), om socialt marginaliserade Stockholmsungdomar, dricks det mellis i nästintill varenda scen. Filmen inleds med att huvudpersonerna Kenta och Stoffe hänger runt utanför tunnelbaneuppgången vid Sergels torg i centrala Stockholm. De förolämpar förbipasserande vuxna och kallar dem för ”Svenssons”. Sedan klättrar de i sällskap med några andra ungdomar över ­staketet ut mot vattnet bredvid stadshuset. Med sig har de stora papperskassar fyllda med öl. De sätter sig vid vattnet, på den lilla gräsplätten framför den ståtliga byggnaden, och dricker. Tre av killarna går bort till kanten och kastar ett par tomflaskor rätt mot utsikten över Södermalm. Revolten och ölet gestaltas som två sidor av ­samma mynt.

Annons
Annons

Öldrickandet är ur det perspektivet inte enbart negativt. Det är en källa till gemenskap och, för tonåringar som Kenta och Stoffe, också starkt identitets­skapande. I teater- och rockgruppen ­Nationalteaterns pjäs ”Livet är en fest” (1972) gestaltas mellanölsruset som delvis positivt. Pjäsen skildrar en generationskonflikt och spelades bland annat på ungdomsgårdar. Fem män sitter på scenen och dricker, till vänster två medelålders arbetare i ett välordnat kök och till höger tre tonårskillar i ett källarförråd. Scenerna växlar mellan grupperna. Scenografin bestod av en skärm mot vilken bilder av höghus projiceras. När pojkarna blir fulla började de drömma, först om tjejer och filmhjältar men sedan allt mer om samhället och hur det skulle ­kunna vara. Publiken fick se höghusen bytas ut mot ett framtidsland utan arbetslöshet, stress eller bilar. I en ­dåtida recension i Göteborgs-Tidningen beskriver Göran Zachrisson pjäsen som ”ett vetekorn som kan gro gott i många huvuden” och menar att vi måste ”få sådana här bilder som pekar framåt”.

Intressant i detta sammanhang är att det faktiskt är mellanölet som föder drömmarna. Kanske är det också där som svaret på frågan om mellisens ikonstatus finns. I skildringar likt Nationalteaterns eller Jarls och Lindqvists förändrar öldrickandet relationen mellan tonårskropp och omgivande stadsmiljö i grunden. Det ändrar den nya generationens förhållande till miljonprogrammet, till Sverige och till föräldragenerationen. Höghusen byts ut mot utopiska framtidsbilder. Hemlösa Kenta och Stoffe tar bokstavligen plats mitt i huvudstaden. Flaskorna de kastar mot Södermalms siluett kommer inte från en position i marginalen utan från stadshusets trädgård. Debatten kring mellanöl, miljonprogram och ungdomskultur har placerat dem där, i centrum av kultur och politik.

Annons
Annons

1970 infördes ett förbud mot ölreklam riktad till ungdomar och 1972 höjdes utskänkningsåldern till 18 år både i affär och på krogen. Skadan var emellertid redan skedd. 1976 röstade riksdagen för att mellisburkarna skulle sluta säljas i mataffärer. Svenskarnas nyvunna kärlek till öl levde dock kvar. Mellanölsburken har lämnat djupa spår i svensk historia. Den är fortfarande fylld med mening, känslor, politik och numer även nostalgi. På internetforumet Flashback menar signaturen ”Dr Svenne” att den 1 juli 1977 var ”startskottet för Sveriges undergång”. Han berättar: ”Många drack gravöl då – fruktansvärt. Hörde om ­någon stackare som hamstrat mellanöl – men burkarna frös sönder på vintern i garaget, Många tårar fälldes då, sen dess har det gått utför...”

Liknande förändringar av utbud sker ständigt utan att för den skull utpekas som början till undergången. Det är fortfarande ”något symboliskt” över mellanölet. Kanske ter det sig än som sinnebilden för den dröm om ett annat land som Nationalteaterns ungdomar hade.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons