Annons

Tänka på det hemska fullt ut minskar oron

Oron för att barnen ska bli påkörda har förvandlats till tvångstankar. Skriv ner dem, så blir de enklare att ifrågasätta, råder SvD:s psykolog Jenny Jägerfeld.

Publicerad
Även om du skulle gardera dig maximalt så är barnen ändå inte helt säkra, skriver SvD:s psykolog Jenny Jägerfeld i sitt svar till signaturen Monika.
Även om du skulle gardera dig maximalt så är barnen ändå inte helt säkra, skriver SvD:s psykolog Jenny Jägerfeld i sitt svar till signaturen Monika. Foto: Jon Olav Nesvold/TT och SvD

Läsarbrev: Sedan ett år bor vi i ett nytt hus. Vi trivs bra, men vägen där vi bor är betydligt mer trafikerad än vi trodde, och just där vi bor är det skymd sikt. Detta har gjort att jag börjat stressa över säkerheten för våra barn.

Oron går i vågor, men i helgen nådde den lite av en topp när två bekanta, vid olika tillfällen, kom förbi med sina barn och båda utbrast ”Herregud, som de kör här!”.

Jag inser att det låter trivialt, men jag har fått en sådan ångest och tänker på detta dagligen. Jag får tvångstankar att mina barn blir påkörda, och har ibland svårt att somna.

Annons

Min man ser på det hela rationellt, och hänvisar till statistik. Han kan inte relatera till min ångest, och detta har skapat en frustration mellan oss.

Han älskar vårt hus och tar det personligt när jag säger att jag inte vet om vi kan bo kvar. Jag romantiserar om andra gator där det inte finns samma trafik. Jag försöker vara konstruktiv genom att sätta upp blomlådor och skyltar, men jag blir nästan mer stressad av tanken på allt som måste göras eftersom jag känner mig ensam i arbetet.

Snälla, hjälp mig hitta sätt att kontrollera min ångest. Jag vill inte flytta, jag vill vara lugn och harmonisk när jag kommer hem och jag vill inte att min oro ska påverka min familj och mina relationer.

/Monika

Det finns delar av livet som det inte går att kontrollera och det måste du hitta ett sätt att leva med.

Jenny Jägerfeld: Hej! Vad jobbigt det låter att du känner dig så stressad och orolig för trafiken och för att dina barn ska bli påkörda att det påverkar din familj och dina relationer.

Det är givetvis helt begripligt att man som förälder vill skydda sina barn från trafik. Alla människor oroar sig för olika saker, och att oroa sig för sina barn är snarare regel än undantag, men det låter som om din oro och stress har kommit att ta lite väl mycket tid och energi i anspråk.

Nu vet jag ju inte hur det ser ut med trafiken där ni bor. Kanske är det så att det är en galet trafikerad väg. Kanske är det också så att i stort sett alla som hälsar på reagerar på detta – samt att alla andra barnfamiljer i området har flyttat därifrån av det skälet. Men hade det varit så hade du förmodligen tagit upp det i ditt brev. Det du så insiktsfullt beskriver handlar snarare om din egen ångest, och att det är den du vill lära dig hantera.

Du skriver inte hur gamla dina barn är och hur mycket de rör sig själva i området. Handlar det om en tvååring som riskerar att springa rakt ut i vägen, har du en tioåring som cyklar hem själv från skolan eller en tonåring som kan tänkas gå hem i mörkret på kvällarna?

Jag tänker att det förstås är bra att göra det du kan för att skydda barnen – inom en rimlig gräns. Om du har en impulsiv tvååring så kanske det är lämpligt att sätta upp en grind. Om du har en tioåring som cyklar hem själv så är det viktigt att hen har hjälm på sig, kan vissa trafikregler och blir drillad i att se sig för.

Men, även om du skulle gardera dig maximalt genom att exempelvis inte låta barnen närma sig vägen, aldrig gå hem till kompisar själva, eller ens gå utanför huset så är de ändå inte säkra. Taket kan fortfarande ramla in. Det finns delar av livet som det inte går att kontrollera och det måste du hitta ett sätt att leva med.

Även om du skulle gardera dig maximalt genom att inte låta barnen närma sig vägen, aldrig gå hem till kompisar själva, eller ens gå utanför huset så är de ändå inte säkra.

Orostankar, framför allt om de är tvångsmässiga, har en tendens att loopa i hjärnan på ett ostrukturerat sätt, utan att de leder någon vart.

Ett bra sätt att gripa sig an dem kan vara att skriva ner dem. Då blir de mer tydliga, och du kan enklare undersöka och ifrågasätta dem.

En poäng med att göra på det här viset är också att du tvingas tänka tanken på att dina barn skulle råka ut för en trafikolycka fullt ut.

Det kanske låter som en konstig och morbid idé, men eftersom tvångstankar gällande fruktansvärda händelser just är så fruktansvärda är risken att vi ofta börjar tänka tanken, men sedan snabbt skjuter den ifrån oss för att den är så obehaglig.

Det är förstås väldigt begripligt, vem vill tänka på att ens barn skulle kunna råka ut för en olycka? Men det är viktigt att minnas att själva tanken skiljer sig åt från den faktiska händelsen. Och när du undviker eller trycker undan tanken, så leder det dels till att obehagskänslan kring tanken ökar och dels till att den återkommer oftare. Precis på samma sätt som det är omöjligt att inte tänka på en rosa elefant om jag säger: Tänk INTE på en rosa elefant!

Det är omöjligt att inte tänka på en rosa elefant om jag säger: Tänk INTE på en rosa elefant!

När du får en sådan obehaglig tanke behöver du i stället försöka ha kvar den i huvudet. Visst kommer ångesten att öka inledningsvis, men faktum är att den sedan minskar. Kroppen orkar inte ha stark ångest för länge.

När du uppmärksammar dig själv på att du tänker: ”Barnen kommer att springa ut på gatan och bli överkörda och dö”, så kan du säga till dig själv:

”Okej, här kommer min ångesttanke igen. Sannolikheten att det kommer att hända efter att jag stängt grinden, satt upp skyltar som uppmanar bilisterna att köra långsamt och lärt barnen att se sig för är väldigt liten.

Sannolikheten att mitt barn kommer att vara arg på mig som vuxen för att hen aldrig fick leka ute på tomten eller gå hem till en vän själv är däremot ganska hög. Liksom sannolikheten för att min man ska blir trött på att hantera min stress och ångest.”

Om detta inte hjälper och tvångstankarna och ångesten inte ger med sig tycker jag att du ska söka hjälp.

I kognitiv beteendeterapi (KBT) lär man sig att hitta ett sätt att stå ut med oro och ångest, genom att exponera sig för den. På så vis får man nya erfarenheter av att det som man tror ska hända faktiskt inte händer.

Annons
Annons
Annons

Även om du skulle gardera dig maximalt så är barnen ändå inte helt säkra, skriver SvD:s psykolog Jenny Jägerfeld i sitt svar till signaturen Monika.

Foto: Jon Olav Nesvold/TT och SvD Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons