Annons
Recension

Korsade klingor. Om fäktningens och duellerandets historiaMer än att dra blankt för hedern

Under strecket
Publicerad

Korsade klingor. Om fäktningens och duellerandets historia

Författare
Henning Österberg
Genre
Sakprosa
Förlag
Atlantis

250 s.

Det var långt före samtalsterapeuternas och relationscoachernas tid. Ett förfluget ord eller ironisk kommentar var allt som behövdes för att sätta blodet i svallning och få svärdshanden att greppa efter hjaltet. I ärans namn måste saken omgående avgöras – i duell – och få sin lösning efter första blodrispan eller när en av duellanterna stupade.

I fäktkonstens månghundraåriga historia är duellen den centrala tilldragelse kring vilket allt ytterst kretsar. Och det är om duellen och dess moraliska bevekelsegrund, grundläggande regler och tillvägagångssätt samt metafysiska betydelse som renässansens alla fäktböcker handlar. Skälet till den blomstrande genren var att hedersrelaterat duellerande från renässansens och framåt kommit att bli en högst påtaglig realitet i varje adelsmans liv.

Duellerandet var under sin klassiska epok en verksamhet som alltså hörde hemma inom adeln. Av adelsmännen själva uppfattades den som en rättighet; om inte direkt given av Gud så genom odiskutabel, uråldrig sedvana. Insikten om detta förhållande torde ha haft en utomordentligt stor betydelse i varje adelsmans liv – från uppfostran till tankesätt och, inte minst, handlingsmönster.

Annons
Annons

Värjan kan ses som ett attribut i adelsmannens klädnad, men det var en förpliktigande persedel. Även om duellrättigheten snart nog kom att förnekas och motarbetas aktivt av kyrka och stat utgjorde den en självklarhet för adeln. Fast det var en självklarhet med ett Janusansikte. Med rätten att utmana på duell med dödlig utgång följde också plikten att alltid besvara en utmaning. Det måste ha varit lätt att hamna i svårartade dilemman. Och den stolta sedvänjan gjorde mer än en adelsman till situationens fånge.

I boken ”Korsade klingor. Om fäktningens och duellerandets historia” erbjuder Henning Österberg en synnerligen läsvärd genomgång av fäktkonstens utveckling i Europa och Sverige. Den första boken på svenska i ämnet, Didrik von Poraths ”Palæstra Svecana eller Den Adelige Fächtare-Konsten” utkom redan 1693 och det har onekligen runnit mycket vatten under broarna sedan dess. Inte minst är fäktning numera en etablerad idrottsgren.

Henning Österberg var tidigare landslagsman på värja och har flera förtroendeuppdrag inom svensk fäktning och som internationell domare. Men Österberg när glädjande nog även ett stort intresse för fäktningens kulturhistoriska rötter och utifrån sin insatthet i den europeiska fäktkonstlitteraturen delar han frikostigt med sig av sina läsefrukter.

Till skillnad från åtskilligt av det som skrivits om fäktning tar sig Österberg an uppgiften med frejdigt humör och med glimten i ögat. Framställningen varvas av nedslag i för fäktkonsten avgörande skeenden samtidigt som författaren driver berättelsen framåt med festliga, sorgliga och tragikomiska exempel från fäktandets långtifrån alltid underbara värld.

Annons
Annons

Bortsett från idrottsliga och gymnastiska aspekter på ämnet skiljer Österberg som brukligt är på juridiska respektive hedersgrundade dueller av vilka författaren främst är intresserad av de senare. Boktiteln till trots handlar det alltså väsentligen om duellering.

Med hedersduell avses den typ av fäktning som uppkom under renässansen som ett slags nytändning av medeltidens riddardueller. Försöken att förstå hur den kom att få en sådan utbredning och betydelse, först i Syd- och Centraleuropa och snart nog även i Sverige, hör till bokens starkaste sidor. Och det är i sammanhanget intressant att notera hur väl författaren lyckas framställa duellerandets komplexa mening och funktion utifrån samtida anekdoter och berättelser.

En viktig aspekt av duellerandet var att den inte enbart bör ses som en uppgörelse om förlorad heder eller ära. I somliga sammanhang handlade det även om uppror mot kungamakten. Man kan också se duellerandet i ett civilisationsperspektiv, som ett alternativ till de blodsfejder och vendettor i vars inneboende logik låg att ständigt generera nya offer. Med en duell kunde tvistemålet avgöras en gång för alla.

Som Henning Österberg flera gånger påpekar innebar adelsmännens vurm för dueller en direkt utmaning mot kungamaktens rättskipnings- och våldsmonopol. Även kyrkan kom tidigt att inta en negativ hållning till duellering eftersom den ansågs som blasfemisk och uppstudsig mot den allsmäktiges domsrätt. Sanktionerna var starka från såväl kyrkans som den världsliga maktens håll, vilket måhända minskade ivern något – men framför allt flyttade duellerna från det offentliga rummet till mer avlägset belägna parker och ängar.

Annons
Annons

Och det var inte mycket som behövdes för att klingorna skulle korsas, vilket följande klassiska duellutmaning med paradoxal tydlighet visar: ”Min herre, menar Ni att jag ljuger när jag säger att Ni har förolämpat mig?”

En av Henning Österbergs poänger är att han ser en skillnad mellan svenska och sydeuropeiska dueller. I Sverige var den framför allt en metod att nyttja vid gräl. I Frankrike och Italien var det istället påstående om lögn eller ärekränkning som var skälet till att man drog blankt.

Olikheten mellan Sverige och katolska länder i frågan om duellering handlar förmodligen i stor utsträckning om att, som historikerprofessorn Eva Österberg påpekat, rättsläget var annorlunda här med löften om ekonomisk kompensation som fungerande instrument vid konfliktlösning.

En mer djupgående förklaring handlar om mentalitetsskillnader; i katolska länder fanns en stark föreställning om att en skymf enbart kan tvättas i blod. Den svenska adeln var dock, påpekar Österberg, mindre angelägen om att spilla blod än att ge motståndaren ett rejält kok stryk. Vilket, fortsätter Österberg, är skälet till att fäktmästern Didrik von Porath i sin klassiska fäktbok även beskriver allehanda brottarknep, krokben och livtag.

Med moderniseringen lösgjorde sig duellkonsten från sina klassmässiga bojor och spreds i vidare kretsar. Franska migranter förde med sig duelleringen till USA där den snabbt fick fäste.

Med filmindustrins framväxt långt senare lyftes duellering fram som något närmast självklart i amerikansk självförståelse. Fast det är en annan historia.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons