Annons

Salome AlexandraMer dockteater än roman när Andersson skriver om Jesus

Lars Andersson (född 1954) har tilldelats bland annat Selma Lagerlöf-priset och Samfundet De Nios stora pris. Hans roman ”Berget” blev 2002 nominerad till Augustpriset.
Lars Andersson (född 1954) har tilldelats bland annat Selma Lagerlöf-priset och Samfundet De Nios stora pris. Hans roman ”Berget” blev 2002 nominerad till Augustpriset. Foto: Kari Lovaas

Avvisad av sin läromästare flyr Jesus Egypten för Jerusalem, skaffar sig egna lärjungar och vinner drottningen Salome Alexandras tycke… Det hade kunnat bli en magisk berättelse från biblisk tid, men kör fast i brist på flöde och rytm.

Under strecket
Publicerad

Salome Alexandra

Författare
Lars Andersson
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonnier
ISBN
9789100173746

157 sidor

Förlagets information om Lars Anderssons bok ”Salome Alexandra” beskriver en ”förtätad kortroman” med ”en överraskande förskjutning av den historiska ramen”. Jag brukar inte läsa vare sig baksidestexterna eller vad som står på insidesflikarna innan jag läser själva boken: ofta inte efteråt heller. När jag slår igen ”Salome Alexandra” kastar jag ändå en blick på hur den här boken lanseras.

I berättelsens centrum står en mytisk figur – Jesus – och den historiska förskjutning som förlaget utlovar innebär en viss förändring i tid och rum: här finner vi en Jesus verksam före sin egen tid, omkring 80 före Kristus, och som till en början tillbringar sina dagar som lärjunge åt såväl en rabbin som en möbelmakare i Egypten. Avvisad av sin egen läromästare flyr Jesus Egypten för Jerusalem, skaffar sig egna lärjungar och vinner drottningen Salome Alexandras tycke. Ett rykte sprids – vill Jesus gott eller ont? – och hot om avrättning närmar sig. Drottningen klär ut sig till en av folket och ger sig ut för att söka dem som kan vittna till Jesus fördel.

Annons
Annons

En historisk förskjutning som låter Jesus möta andra historiska personer, definitivt, men en förtätad kortroman? Till en början är jag entusiastisk. Här finns ett koncist och nästan arkaiskt språk som radar upp, räknar och lägger en dag, en årstid till en annan. Ett Alexandria målas upp som en sjudande, halvfantastisk värld.

Men någonstans här stannar det. Mattan som just rullades ut inför läsarens fötter dras undan, anden i lampan försvinner för att bara några enstaka gånger skymta med sin magiska kraft. Varför?

Ja, kanske är det för att det i den här romanen överlag finns mer ”telling” än ”showing”, även om det inte råder någon tvekan om att författaren kan gestalta. Instoppade adjektiv och adverb istället för beskrivningar tjänar här förmodligen syftet att påtala berättelsens mytiska och sagolika värld. Författaren själv skriver i slutet av boken att texten är tänkt som en del av en ”kungasaga” och i tillägg till detta är den dessutom försedd med bilder av konstnären Dan Lekberg. Det sammanhang som romanen rör sig i får allt som oftast en reducerande effekt och kan upplevas som att texten vill skynda vidare på bekostnad av flöde och rytm.

Kanske finns det lite för många abrupta övergångar som kommer sig av för mycket tilltro till avfärdens och ankomstens förmåga att föra en text framåt. Enkla meningar av slaget ”Nu gick de” kan ge en antydan om ett absolut språk som påminner om både Bibelns och sagans sätt att förmedla på, vilket jag tror är vad författaren vill nå fram till, men det kan också urholka textens möjliga klangrum.

Annons
Annons

I slutändan framstår ”Salome Alexandra” som en teatergarderob – ord, attiraljer och sammanhang upphängda i väntan på att berättandets förtrollning ska framträda.

Efter ett tag är det nära att läsaren börjar fundera över vart vi egentligen ska gå, och varför? Försummad blir den förtätning som skulle ha uppstått i en text som inte går vidare förrän varje ton och nyans är på plats: många av de motiv som hämtas från sagans värld – som förvandlingen drottningen genomgår när hon på nätterna går ut i staden förklädd – blir för allmänna för att kunna göra intryck när specifika och konkreta detaljer uteblir.

Romanen lyckas inte riktigt bringa liv i de gestalter som den introducerar: det blir mer dockteater över dem än romanfigurer. Berättarrösten förhåller sig distanserat till de karaktärer den beskriver – kanske för att markera avståndet mellan då och nu, den tid som skildras och den tid som boken skrivs i, men förtjänsten med detta grepp i den här texten förblir oklar – och använder heller inte de möjligheter som ryms i det
tredjepersonsperspektiv som den här texten försöker nyttja: romanens magi att iklä sig en romanfigurs hemlighetsfulla värld; att verkligen leva detta liv.

I slutändan framstår ”Salome Alexandra” som en teatergarderob – ord, attiraljer och sammanhang upphängda i väntan på att berättandets förtrollning ska framträda.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons