Ian Buruma.
Ian Buruma. Foto: Pontus Höök

Metoo-texten förändrade allt – han fick gå direkt

Ian Buruma publicerade en text av en metoo-anklagad man och fick sparken från ett av tidskriftsvärldens mest prestigefyllda jobb. SvD:s Malin Ekman möter honom i New York för ett samtal om cancel-kultur, Svenska Akademien och tidningsredaktörer som inte vågar ta risker.

Uppdaterad
Publicerad

NEW YORK Harlem gnistrar i eftermiddagssolen. Husen är lägre här, avenyerna verkar bredare. Ljuset blänker i asfalten och rönnbärsträden som sticker upp i den. Två motorcyklar kör ikapp längs Malcolm X Boulevard. Dånet från dem klingar av i periferin. En man med krökt rygg och snälla ögon kommer fram och frågar om 50 cent.

Det är mitten av oktober, en av de första höstdagarna som fordrar ytterkläder.

Harlem är lika livligt men mer ostört och mindre ängsligt än stadsdelarna downtown. En lämplig bas för en intellektuell.

En essä av Jian Ghomeshi blev droppen – Ian Bruma förlorade direkt jobbet som chefredaktör för ”The New York Review of Books.
En essä av Jian Ghomeshi blev droppen – Ian Bruma förlorade direkt jobbet som chefredaktör för ”The New York Review of Books. Foto: Pontus Höök

Ian Buruma dyker upp fem minuter före avtalad tid i tweedkeps och lila scarf under brun skinnjacka. Vi ses på Settepani, en enkel italiensk restaurang med uteservering intill 120:e gatan. Buruma bor runt hörnet.

Livet har återgått till hur det såg ut före händelsen han numera främst förknippas med. Han skriver tusen ord varje morgon. Rutinen tar honom runt tre timmar. Sedan läser han tidningar och klassik litteratur. Vissa dagar undervisar han på Bard College norrut i delstaten New York.

Han lägger tweedkepsen på bordet och spejar mot gatan.

– Det är inte så mycket du kan göra åt vad folk tycker. Det värsta för mig personligen vore att bli bitter. Du måste bara fortsätta, säger han.

Ian Buruma var 65 år när han erbjöds jobbet som chefredaktör för The New York Review of Books men upplevde en ungdomlig eufori. En känsla av att livet förändrats till det bättre. Han gjorde sig visioner för den prestigetunga kulturtidskriften som han skrivit för sedan 1985. Den skulle bli mindre inåtblickande och mer kosmopolitisk. Konstbevakningen skulle stärkas. Yngre förmågor rekryteras.

Annons

Det blev inte som han föreställt sig.

Jag tror att tidskriftens ägare fick panik.

I september förra året gjorde han sorti efter bara tolv månader på posten. Ett nummer på temat ”The Fall of Men” blev även hans fall. I en av essäerna hade den kanadensiska medieprofilen Jian Ghomeshi reflekterat över sin resa från känd radiopratare till ökänd kvinnoofredare under rubriken ”hälsning från en hashtag”.

Essän och beslutet att publicera den ledde till omedelbar kritik.

Varken anklagelsernas omfång eller karaktär hade redovisats i detalj. Fler än tjugo kvinnor hade anklagat Ghomeshi för sexuellt utnyttjande och sexuella trakasserier. De vittnade om slag, bett, stryptag och glåpord under sexakter. Ghomeshi hade friats i domstol men ett av fallen som många intresserade sig för hade avgjorts utanför rättssalen. Ghomeshi tvingades till offentlig avbön efter en förlikning med en kollega som anklagat honom för sexuellt övergrepp.

Jian Ghomeshi och hans advokat utanför domstolen i Toronto. Till höger: Omslaget till numret av New York Review of Books i vilket Ghomeshis essä publicerades.
Jian Ghomeshi och hans advokat utanför domstolen i Toronto. Till höger: Omslaget till numret av New York Review of Books i vilket Ghomeshis essä publicerades. Foto: Frank Gunn/TT
Annons

Publiceringen i New York Review of Books tolkades som ett relativiserande av övergreppen han anklagas för. Ett ställningstagande för Ghomeshi snarare än för hans rätt att uttala sig.

I en intervju med nätmagasinet Slate förklarade Buruma att han ansåg att poängen med essän var att ge röst åt en man som schavotterats i offentligheten. Att som omväxling skildra metoo ur den anklagades perspektiv. Kritikerna uppfattade det som att Buruma negligerade anklagelserna och var tondöv inför tidens strömningar.

I Europa är nederländaren känd som en liberal röst i kulturoffentligheten. En upphöjd och prisad intellektuell omtalad för sina fackböcker om Asien och essäer om högerextremism och radikal islamism.

Det var ironiskt att just Buruma, den resonerande rösten i mitten, skulle bli symbol för en generation av huvudsakligen män som inte anses förstå sig på samtidens yttringar och kraften i dem.

– Det är märkligt. Det skulle aldrig ha hänt för tio år sedan. Det är en väldigt uppjagad atmosfär och, för att vara ärlig, så tror jag att tidskriftens ägare fick panik. Jag har inte någon annan förklaring.

Annons

Ägaren hade stöttat mig ända till sista stund. Till dagen före jag lämnade.

Enligt Ian Buruma smittades annonsörerna av kritiken i sociala medier och hotade att dra sig ur. Universitetsförlagen, som annonserade i magasinet, oroade sig för reaktionerna på campus.

– Det var mycket panik och ägaren tyckte att den skulle hanteras genom att låta mig gå. Jag blev väldigt överraskad. Det var inte mitt beslut. Ägaren hade stöttat mig ända till sista stund. Till dagen innan jag fick sluta. Jag tror att han kände sig uppskrämd.
Rea S. Hederman, ägaren till New York Review of Books, förnekar att Ian Buruma fick sparken på grund av oroliga annonsörer, och betonar att den överväldigande majoriteten av tidningens intäkter kommer från prenumeranter, vilket har gett tidningen frihet att trycka precis vad den vill. I ett mejl till SvD skriver Rea:

”The Review har hursomhelst en hög standard när det gäller redaktörskap, som Ian inte levde upp till. Artikeln i fråga hade många faktafel som hade kunnat rättas till om han inte hade lyft artikeln ur den ordinarie redaktörsprocessen. Endast en redaktör gavs tillfälle att gå igenom artikeln före publicering.”

Annons

Ian Buruma förnekar att publiceringen inte gick rätt till. Han säger att två andra redaktörer var involverade från början och att ytterligare två redaktörer granskade essän före publicering. Buruma nämner ett möte där alla magasinets redaktörer närvarade, och lägger till att Rea S. Hederman själv hade läst texten.

Jian Ghomeshi-essän var en vattendelare på redaktionen. Det var skillnad på att låta en akademiker reflektera över metoo:s slagsidor och att låta en potentiell kvinnomisshandlare göra det.

Ian Buruma i sina hemkvarter i Harlem.
Ian Buruma i sina hemkvarter i Harlem. Foto: Pontus Höök

Enligt Buruma började det med kritikern Laura Kipnis recension av tv-kommentatorn Gretchen Carlsons bok ”Be fierce. Stop harassment and take your power back” i vilken Carlson anklagar den nu avlidne Fox-direktören Roger Ailes för sexuellt utnyttjande.

Annons

– I recensionen skrev hon att män självklart måste förändra sina beteenden men att även kvinnor har ett ansvar. Det var att gå för långt, tyckte vissa redaktörer som ville stryka passagen.

Jian Ghomeshi-essän var en del av en överordnad meningsstrid kring vilka röster som skulle representeras i tidskriften.

– Det var inte första gången som vi hade olika åsikter. Men det var aldrig gräl, det var aldrig någon som skrek. Olikheterna var generationsberoende. De som var över 40 år hade andra perspektiv än de under 40 år.

På vilket sätt?

– Som du vet så är det så i USA att alla ämnen som har att göra med ras och kön snabbt orsakar problem. Det är känsliga ämnen. Folk under 40 år var mer benägna att censurera en text om de inte höll med om argumentationen i den, medan min attityd var att vi behöver en mångfald av åsikter som vi inte nödvändigtvis håller med om.

Det är en klassisk intellektuell inställning.

– Ja. Men det är en inställning som för tillfället är allmänt utmanad. Min generation som växte upp på 60- och 70-talet beundrade saker som var lite provocerande, ibland till och med skandalösa. Den generation som är under 40 år i dag är mer intresserad av att kämpa för social rättvisa och jämlikhet och anser att det som inte passar in i det sättet att tänka ska censureras.

Annons

När jag blev redaktör tyckte jag att vi skulle bli mer demokratiska. De unga redaktörerna fick mycket större inflytande än de någonsin haft tidigare.

Det är så han beskriver konfliktlinjen. Som en klyfta mellan de över och under 40 år. En generationsbunden syn på yttrandefrihet och vem som ska ha rätt att utöva den i vilket forum.

En ny chefredaktör innebar också en chans att omstöpa tidskriften.

Ian Burumas företrädare, tidningens grundare Robert B Silvers, drev den efter eget huvud från 1963 fram till sin död 2017. ”Den gamla skolan där redaktörer är diktatorer”, med efterträdarens ord.

– Så när jag blev redaktör tyckte jag att vi skulle bli mer demokratiska. Vi hade redaktionsmöten där vi diskuterade artiklar. De unga redaktörerna fick mycket större inflytande än de någonsin haft tidigare.

Ian Burumas företrädare Robert B Silvers. Grundaren Silvers var redaktör för The New York Review of Books i 54 år.
Ian Burumas företrädare Robert B Silvers. Grundaren Silvers var redaktör för The New York Review of Books i 54 år. Foto: TT
Annons

Silvers var redaktör i 54 år. Burumas enda år som redaktör är en parentes i jämförelse. Ett avbrott i en tradition.

Ian Buruma beställer mint-te och citerar Alexis de Tocqueville, den franske historikern och aristokraten som skrev ”Om demokratin i Amerika”.

– När du tänker på det så är det inte överraskande. Det är så det ofta är. Tocqueville sade att revolutioner kommer från höjda förväntningar. De kommer inte under förtryck utan när förtrycket är undanröjt. När folk tänker att nu blir det bättre men det är inte bra nog. Det är då det blir revolution.

På liknande sätt inträffade metoo i en tid av relativ jämställdhet mellan kvinnor och män. I Vita huset regerade en president som predikat primitiva övergrepp som raggningsmetod, ”grab them by the pussy”, men utanför erövrade kvinnor det slags frihet och inflytande som förr varit ett manligt privilegium. Runt om i världen styrdes redaktioner, regeringar, banker och företag av kvinnor. Jämställdhet mellan könen stod högt på agendan.

Till och med i Harvey Weinsteins filmbolag befordrades kvinnor till ledande befattningar.

Annons

Metoo är också en ungdomsrevolt och i den ingår att revoltera mot folk som är associerade med en äldre generation, i det här fallet särskilt av män.

Det återstod dock att berätta om framgångarnas dolda pris, om de sexuella trakasserier som kvinnors karriärer kantats av, samt de normer och tysta överrenskommelser som dittills hindrat dem från att berätta.

Ian Buruma sympatiserar med metoo-rörelsen, säger han, men protesterar mot idén om att dess enda syfte skulle ha varit att exponera ojämlikhet mellan kvinnor och män.

– Det är absolut nödvändigt att behandla varandra jämlikt. Men metoo är också en ungdomsrevolt och i den ingår att revoltera mot folk som är associerade med en äldre generation, i det här fallet män. Den här sortens rörelser handlar inte bara om principer utan också om makt. Det finns ett starkt politiskt element. Jag motsätter mig inte principerna men det handlar inte bara om principer.

New York Review of Books hörde till de magasin som hade betydligt fler män än kvinnor bland sina skribenter och Ian Buruma kritiserades för att inte göra tillräckligt för att åtgärda obalansen. Han skruvar lite på sig när jag för saken på tal.

Annons

– Det var bara inte så lätt att förändra det fort. Det var inte så att jag föredrog män eller att jag inte letade efter kvinnor, det var bara inte så lätt. Jag tror att det delvis beror på att de duktiga kvinnorna är otroligt efterfrågade och tenderar att ha mindre tid, medan det finns ett större utbud av män som inte nödvändigtvis är lika bra.

Metoo-rörelsen utsatte nyhetsmedierna för en prövning. Avvägningen mellan att tilltala en progressiv publik och att leva upp till journalistikens objektiva ideal. Att spegla samhället snarare än att driva det i en given riktning. Trycket i de sociala medierna var stort. Gräsrötterna uppmanade tidningarna att följa de sociala mediernas exempel och publicera namnen på de kända män som anklagades för övergrepp. Allt annat ansågs vara detsamma som att ”skydda gärningsmännen”.

I Sverige frångick flera tidningar de pressetiska riktlinjer som dittills tillämpats. Som att vara försiktig med namnpubliceringar. Flera nationella nyhetsmedier klandrades senare av Pressens opinionsnämnd.

Annons

I efterdyningarna kom debatten att handla om pressetiska övertramp, förtalsmål, godtyckliga uthängningar och journalister som blivit aktivister.

Jodi Kantor och Megan Twohey, journalister på New York Times. Duon har skrivit den uppmärksammade boken ”She said” om arbetet som ledde till avslöjandet om filmmogulen Harvey Weinsteins sexövergrepp.
Jodi Kantor och Megan Twohey, journalister på New York Times. Duon har skrivit den uppmärksammade boken ”She said” om arbetet som ledde till avslöjandet om filmmogulen Harvey Weinsteins sexövergrepp. Foto: Evan Agostini/AP

Den amerikanska kontexten ser delvis annorlunda ut. Efterspelet har till stor del handlat om fördjupningar av de avslöjanden som gjordes. Flera böcker har getts ut. I ”She said” berättar The New York Times-journalisterna Jodi Kantor och Megan Twohey exempelvis om arbetet som ledde fram till avslöjandet om hur Harvey Weinstein utnyttjade kvinnor i beroendeställning och sedan köpte deras tystnad.

Det finns särskilda platser där de unga redaktörerna blivit väldigt kategoriska.

I januari inleds rättegången mot honom i New York.

Det som skrivs fokuserar mestadels på ursprungsberättelsen: mäns övergrepp på kvinnor och kulturen som gjorde dem möjliga. Det är ovanligare att läsa om berättelser som komplicerar eller kompletterar bilden. Jian Ghomeshi-essän tillhör de texter som sticker ut.

Annons

I samband med kontroversen säger sig Ian Buruma ha förlorat fler uppdrag.

– Andra magasin, som har samma problem med unga redaktörer som befäster sin auktoritet gentemot en äldre generation, kan jag inte längre skriva för, trots att jag skrivit för dem under många år. På något sätt var det det mer chockerande för mig än att förlora jobbet. Idén om att du är ”persona non grata”. Men det gäller inte alla.

Du ska inte vara aktivist utan intellektuell vilket innebär att tänka i banor som inte alltid är bekväma.

Ian Buruma har ett författarliv och ett internationellt kontaktnät att falla tillbaka på. Han är 67 år – medelålders för att vara en intellektuell – och behöver inte bygga upp sin karriär från grunden. Men han är orolig för att unga redaktörer tvingas kompromissa med sin självständighet för att säkra sina professionella liv.

– Redaktörer måste vara villiga att ta risker. De måste ta risken att publicera något som kan förolämpa människor eller utmana dem. Men jag har hört redaktörer säga att det finns saker som de inte längre skulle publicera för att de fruktar trubbel.

Annons
Ian Buruma på Settepani, en italiensk restaurang vid 120:e gatan i New York. Författaren är född och uppvuxen i Haag i Holland.
Ian Buruma på Settepani, en italiensk restaurang vid 120:e gatan i New York. Författaren är född och uppvuxen i Haag i Holland. Foto: Pontus Höök

Vi talar om att offentligheten är en plattform som förpliktigar. Om att drivkraften som skribent måste vara större än att bekräftas av flocken. Detsamma gäller magasin, menar Ian Buruma. En kulturtidskrifts existensberättigande handlar inte om att vara tvärsäker utan om att stöta och blöta idéer.

– Ett intellektuellt magasin ska inte handla om att försvara politiska perspektiv. Ett intellektuellt magasin ska få människor att tänka och det förutsätter att man publicerar olika perspektiv, även de som du inte håller med om. Så länge de är intressanta och får dig att tänka så fyller de syftet. Jag tror inte på att ha en tydlig politisk ståndpunkt i varenda fråga och sedan försvara den. Då blir du aktivist. Du ska inte vara aktivist utan intellektuell vilket innebär att tänka i banor som inte alltid är bekväma. Det kan även vara en intressant övning att utmana dina egna principer. Det handlar inte om att bekräfta det som läsarna redan tycker.

Annons

Mot bakgrund av ovan nämnda princip tackade Ian Buruma nej när konservativa tidningar och magasin hörde av sig efter att han tvingats lämna New York Review of Books.

– Jag fick förfrågningar från högertidningar, som The Spectator i England, som jag avböjde. Då hamnar du åter där att du skriver vad läsarna redan håller med om. För mig handlar det om att utmana läsarna. Du gör inte det genom att bekräfta redan etablerade positioner.

Vi kommer in på Peter Handke, 2019 års Nobelpristagare i litteratur.

Utnämningen väckte anstöt. Handke är misstänksam mot mediabilden av Jugoslavienkriget. Författaren säger sig vilja nyansera bilden av serberna som ondsinta. Samtidigt menar många att han har relativiserat folkmordet i Srebrenica, och hävdar att han ifrågasatt om det kan kallas för ett folkmord.

Peter Handke. Ian Buruma kritiserar Svenska Akademiens beslut att ge 2019 års Nobelpris till den österrikiske författaren.
Peter Handke. Ian Buruma kritiserar Svenska Akademiens beslut att ge 2019 års Nobelpris till den österrikiske författaren. Foto: Francois Mori/TT
Annons

Handke är känd för att ha hållit tal på Slobodan Miloševićs begravning. Den förre presidenten stod åtalad för folkmord och brott mot mänskligheten när han avled av en hjärtinfarkt i häktet vid krigsförbrytartribunalen i Haag. Rättegången lades ned efter dödsfallet. Handke försvarar sig med att talet var en kärlekshandling till Jugoslavien. Att han for till den före detta serbiske statschefens begravning ”för att symboliskt begrava Jugoslavien” och att ”inte ett enda ord av det jag skrivit om Jugoslavien kan fördömas”.

Andra betraktar det som ett legitimerande av den folkmordsåtalade ledaren.

Nobelpriset är ett politiskt pris. Det har aldrig handlat om bara litteratur. Jag tycker att folk som säger det har fel.

Det väckte förvåning att Svenska Akademien, som skakats av den sexövergreppsskandal som Dagens Nyheters bokaktuella Matilda Gustavsson avslöjade hösten 2017, gav priset till Handke.

Debatten i Europa har handlat om huruvida Handkes förmodade sympatier borde ha präglat Nobelprisbedömningen. Det ena lägret anser att litteraturen ska bedömas självständigt, det andra att en bedömning alltid i någon mening är politisk.

Annons

Det är inte svårt att föreställa sig Ian Buruma i det första lägret, men det vore att missta sig.

– Nobelpriset är ett politiskt pris. Det ska delas ut på grund av litterära meriter och främjandet av mänsklighetens idéer eller liknande. Det har aldrig handlat om bara litteratur. Jag tycker att folk som säger det har fel.

I Alfred Nobels testamente står att litteraturpriset ska gå till en författare som producerat ”det utmärktaste i idealisk rigtning”.

– Jag tycker naturligtvis att Handke är en viktig författare men jag var väldigt överraskad över att de gav det till honom. Han passar onekligen inte in i den kategorin. Någon som försvarat en ledare som gjort sig skyldig till massmord framstår som en udda person att ge Nobelpriset till, även om han är en bra författare. Så det är överraskande.

Efter att haft en skandal om våldtäkt och sedan göra det här?

Svenska Akademien har försvarat sig med att Handke visserligen fällt provocerande uttalanden men framhåller att det saknas bevis för att han hyllat blodspillan. Ian Buruma anser att det åtminstone är ställt utom allt tvivel att Handke försvarat Milošević, inte minst genom att tala på hans begravning.

Annons

– Det är inte försvarbart.

Varför tror du att de gav priset till honom?

– Jag vet inte. Det kan handla om att de alltid anklagats för att vara politiskt korrekta och ville visa att de inte är det. Å andra sidan: efter att haft en skandal om våldtäkt och sedan göra det här? Jag vet inte. Varför tror du?

Jag tror att de ville visa på integritet och självständighet. Och de ansåg sig ha uppnått balans genom att ge Olga Tokarczuk 2018 års pris.

– Men de har redan visat den integriteten genom att ge det till Mario Vargas Llosa och V.S. Naipaul.

Har prisets anseende internationellt falnat?

– Ja, det tycker jag. Jag tror att det redan har förlorat en del av sin prestige. Det tas inte längre lika seriöst som för tjugo år sedan. Jag tror att om deras intention var att återupprätta förtroendet efter skandalen så har de inte lyckats. De har förmodligen gjort det värre.

Ian Buruma ser personliga paralleller till Handke-debaclet.

– En vän till mig sa att vi lever i en konstig tid när folk fördöms för åsikter om kvinnor och ras men du kan få Nobelpriset efter att ha försvarat en massmördare. Med andra ord: jag förlorade mitt jobb som redaktör för ett liberalt magasin för att ha publicerat en artikel av en man som anklagades för sexuellt utnyttjande medan en författare får Nobelpriset efter att ha försvarat en man som var skyldig till massmord. Det är något konstigt med det.

Annons

Det är en fråga om nyanser, inte om att publicera eller inte.

Ian Buruma framstår som stukad och tålmodig på samma gång. Som om han betraktade sitt öde utifrån och har förlikat sig med det. Kanske för att han ser sig som ett offer för tidsandan, ”the zeitgeist”, snarare än för egna tillkortakommanden. Han skulle ha publicerat Ghomeshi-texten i dag också, möjligen med ett par reservationer.

– Jag hade kanske presenterat den annorlunda och frågat skribenten om han kunde fundera mer över olika aspekter i hans förflutna. Jag hade kanske redigerat den något annorlunda, men jag skulle absolut ha publicerat den.

– En del av kritiken låg i att det inte var tydligt vad han anklagas för och det skulle jag ha redovisat tydligt. Men det är en fråga om nyanser, inte om att publicera eller inte.

Burumas öde är inget isolerat fenomen. ”Cancel culture”, som det talas om i USA, innebär att avvikande röster på olika sätt elimineras. Den tidigare presidenten Barack Obama har varnat för utvecklingen.

”Det finns en tendens att bästa sättet att förändra är att vara så dömande som möjligt mot andra människor”, sade han under ett seminarium i Chicago nyligen.

Annons

”Elimineringskulturen” är utbredd i universitetsvärlden. Juridikprofessorn Ronald S Sullivan var känd som den första svarta dekanen i elituniversitetet Harvards historia. Men när det blev känt att han ingick i Harvey Weinsteins försvarsteam tvingades han lämna uppdraget. Efter protester från studenter, lärare och personal som kände sig ”otrygga” valde ledningen att inte förnya kontraktet. I The New York Times beskrev Sullivan hur han mötte budskapet ”Down with Sullivan” sprayat på en husvägg när han tog sin nioåriga son till skolan. Professorn förklarade för sonen att försvarandet av kontroversiella klienter är en viktig princip i ett rättsstat.

Ian Buruma menar att universitetsledningen borde ha förklarat samma sak för studenterna.

– Det som universitetet borde ha gjort är att förklara för studenterna att i ett land som har rättssäkerhet så har även den värst kriminella rätten att försvaras. Du kan inte anklaga en advokat för att försvara någon, det betyder inte att advokaten håller med den anklagade. Att försvara någon är att se till att den personen får en rättvis prövning. Jag tycker att universitetet betedde sig dåraktigt.
Tänkare som Buruma tävlar nu om att prångla ut sina teorier om hur liberala demokratier så fort kunnat hamna i en ideologisk återvändsgränd. Boken som Ian Buruma skriver tusen ord om dagen på handlar om den angloamerikanska samhällsordningen, med avstamp i den värld som etablerades efter andra världskriget och final i epoken Trump och brexit.

Annons

– Den handlar om en värld som vi idealiserade när jag var ung för att den hade befriats, och om hur den håller på att ta slut.

Hur blev det såhär?

– USA har sett sig själv som en försvarare av frihet över hela världen och involverade sig i väldigt dåraktiga krig som Vietnam och Irak och Storbritannien spelade aldrig rollen i Europa som de borde. De vann kriget och ansåg sig därmed vara bättre än andra europeiska länder. På något sätt är båda länderna offer för sin egen framgång.

Ian Buruma skulle ha publicerat den kontroversiella essän av Jian Ghomeshi även i dag.
Ian Buruma skulle ha publicerat den kontroversiella essän av Jian Ghomeshi även i dag. Foto: Pontus Höök

Nyligen hävdade Frankrikes president Emmanuel Macron att Europa står på randen av ett stup. Det går inte längre att lita på att USA försvarar sina allierade i Nato. Om Europa inte betraktar sig som en egen geopolitisk stormakt kommer man att förlora kontrollen över sitt eget öde, sade han i Economist.

30-årsjubileet av Berlinmurens fall följdes av bistra kolumner om grusade illusioner.

– Den stora faran är att den liberala demokratin kommer att bli väldigt allvarligt skadad och institutionerna som bär upp den är ganska sköra. När folk förlorar tilliten till sina egna demokratiska institutioner så lämnar det dörren öppen för auktoritär politik. Det är min största fruktan.

Ian Buruma ställer ner sin tekopp på bordet och pausar, som för att understryka allvaret i det han ska säga.

– Du kan inte ha en demokrati utan en stark press. Högern har lyckats med att göra en majoritet djupt misstrogen mot medierna. När presidenter och premiärministrar kallar oberoende aktörer för ”folkets fiende” och förrädare så kan du inte ha en liberal demokrati.

En essä av Jian Ghomeshi blev droppen – Ian Bruma förlorade direkt jobbet som chefredaktör för ”The New York Review of Books.

Foto: Pontus Höök Bild 1 av 8

Jian Ghomeshi och hans advokat utanför domstolen i Toronto. Till höger: Omslaget till numret av New York Review of Books i vilket Ghomeshis essä publicerades.

Foto: Frank Gunn/TT Bild 2 av 8

Ian Buruma i sina hemkvarter i Harlem.

Foto: Pontus Höök Bild 3 av 8

Ian Burumas företrädare Robert B Silvers. Grundaren Silvers var redaktör för The New York Review of Books i 54 år.

Foto: TT Bild 4 av 8

Jodi Kantor och Megan Twohey, journalister på New York Times. Duon har skrivit den uppmärksammade boken ”She said” om arbetet som ledde till avslöjandet om filmmogulen Harvey Weinsteins sexövergrepp.

Foto: Evan Agostini/AP Bild 5 av 8

Ian Buruma på Settepani, en italiensk restaurang vid 120:e gatan i New York. Författaren är född och uppvuxen i Haag i Holland.

Foto: Pontus Höök Bild 6 av 8

Peter Handke. Ian Buruma kritiserar Svenska Akademiens beslut att ge 2019 års Nobelpris till den österrikiske författaren.

Foto: Francois Mori/TT Bild 7 av 8

Ian Buruma skulle ha publicerat den kontroversiella essän av Jian Ghomeshi även i dag.

Foto: Pontus Höök Bild 8 av 8