Annons

Mike Winnerstig: Krigsspelen visar Sveriges verkliga ansikte

Det finns en anledning till att Sverige tränar krig mot Ryssland mer än någonsin tidigare. Mike Winnerstig förklarar varför.

Under strecket
Publicerad

Forskaren Mike Winnerstig kritiserar den svenska anti-natopolitiken, här med Natomotståndets galjonsfigur Moskvaambassadören Sven Hirdman.

Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet Bild 1 av 1

Forskaren Mike Winnerstig kritiserar den svenska anti-natopolitiken, här med Natomotståndets galjonsfigur Moskvaambassadören Sven Hirdman.

Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet Bild 1 av 1
Forskaren Mike Winnerstig kritiserar den svenska anti-natopolitiken, här med Natomotståndets galjonsfigur Moskvaambassadören Sven Hirdman.
Forskaren Mike Winnerstig kritiserar den svenska anti-natopolitiken, här med Natomotståndets galjonsfigur Moskvaambassadören Sven Hirdman. Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet

En traditionell uppfattning är att Sverige kan välja om vi vill bli indragna i krig eller inte. Detta används ofta som ett argument mot ett svenskt Natomedlemskap: självklart, menar Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida, ”vore svenskt Natomedlemskap gynnsamt för de baltiska staterna och USA, Sverige ligger ju mellan Natos huvudstyrkor och östra Östersjön. Men vårt överordnade mål måste vara att hålla Sverige utanför krig och bidra till avspänning i närområdet.”

Ett av problemen med denna isolationistiska inställning är att den allt av döma inte är korrekt i termer av hur Sverige numera agerar i de krigsspel avseende Östersjöområdet som nu utgör en veritabel tillväxtindustri. En av de första studierna som pekade på den centrala roll som Sverige och Finland spelar för Östersjösäkerheten – främst i fråga om Natos möjligheter att stå emot en rysk militär attack mot de baltiska staterna – kom från den ansedda tankesmedjan Rand sent 2015. Här konstaterade Rands forskare att de bägge nordiska, icke-allierade länderna både hade blivit alltmer centrala för Natos försvarsplanering.

Annons
Annons

Samma tankesmedja genomförde också på amerikanska arméns uppdrag en serie krigsspel på temat ”försvaret av Baltikum”. Förutom slutsatsen att Natos markförband inte räckte till för att försvara de baltiska länderna, spelade Rand-analytikerna med att två och en halv amerikanska F15-divisioner, en division F22 (vilket är USA:s idag modernaste stridsflygplan) och en norsk F16-division skulle baseras i Sverige. Detta skulle i så fall ha utgjort närmare 90 stridsflygplan, mer än vad hela det svenska flygvapnet idag kan sätta upp. I dokumentationen framgick tydligt att Rand i dialog med det svenska försvarsdepartementet fått svenskt spelmässigt godkännande för denna basering.

I en annan amerikansk tankesmedja, Center for a New American Security (CNAS), spelades tidigare i år ett liknandekonfliktscenario nu med svenska befattningshavare på mellanhög tjänstemannanivå närvarande.

Det blev ett liknande utfall som i Rand-spelet – Natos markförband räcker inte till för att försvara Baltikum men svensk medverkan är central och nödvändig för att klara luftkriget. En kommentar, fälld av en svensk eller finländsk företrädare, under spelets gång förtjänar att nämnas: ”Vi kommer att vara där för [Nato] och vi hoppas att [Nato] kommer att vara där för oss”. Att svensk och finländsk säkerhetspolitik idag främst bygger på förhoppningar har kanske aldrig uttryckts tydligare än så.

Men CNAS-analytikerna konstaterade också att de svenska och finländska företrädarna i spelet gjorde allt för att militärt bekämpa den ryska aggressionen. En central slutrekommendation var att USA och Sverige borde öva mer för att tillsammans försvara Gotland.

Annons
Annons

Under Natos stora krishanteringsövning i mars, CMX 16, deltog Sverige aktivt på Natos sida för att bekämpa rysk aggression i Östersjöområdet.

I maj publicerade Atlantic Council, välkänd tankesmedja i Washington, DC, en ny analys avseende Östersjöområdet. Studien noterade att både Sveriges anslutning till EU:s Lissabonfördrag – med dess artikel 42.7 om gemensamt försvar – och det kommande värdlandsavtalet med Nato gav goda grunder för Saceur, den högste militäre Natochefen, att förhandla om Natobasering i Sverige i händelse av en konflikt i Östersjöområdet.

Samma månad publicerade den ansedda estniska tankesmedjan ICDS enstudie som också betonar att Sveriges EU-medlemskap (genom artikel 42:7) förbinder oss att agera för de baltiska ländernas försvar.

Studien rekommenderade att Nato och Sverige redan i fredstid förhandlar om överflygningsrättigheter, basering av flyg på svenska flygbaser, utvecklar värdlandsstödet och att Nato genomför viss försvarsplanering för både Sverige och Finland.

Inga officiella svenska protester har hörts av avseende dessa studier. Den slutsats vi kan dra av detta är att Sverige redan idag förbereder sig på att bli i högsta grad indraget i alla tänkbara konflikter i Östersjöområdet - och att allt detta nogsamt noterats av Moskva.

Det säger sig självt att Sveriges icke-medlemskap i Nato endast är ett hinder i denna process: vi arbetar hårt på att bli en del av fiendesidan i Rysslands ögon men har inte några garantier för att vi får någon hjälp av våra vänner i väst.

Suboptimal skulle man kunna kalla denna politik, om man vore snäll.

MIKE WINNERSTIG är fil dr i statsvetenskap och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien. Hans förra artikel handlade om ryska attacker mot Sverige.

Redaktionens lästips! Kreml har ett övertag i cyberkrigföringen, enligt en studie från Henry Jackson Society.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons