Annons

Ervin Rosenberg:Miljömedveten varning från en aningslösare tid

Romain Gary (1914–1980). ”Himlens rötter” filmatiserades av John Huston 1958.
Romain Gary (1914–1980). ”Himlens rötter” filmatiserades av John Huston 1958. Foto: TT

Kampen för den miljö som är gemensam för allt levande på jorden handlar samtidigt om att värna människans värdighet. Romain Garys ekologiskt engagerade 50-talsroman ”Himlens rötter” ter sig som skriven för våra dagar.

Under strecket
Publicerad

Förlaget Gallimard gav ut Romain Garys roman ”Les racines du ciel” i oktober 1956. Samma år vann boken Goncourtpriset. Den svenska översättningen (”Himlens rötter”) kunde läsas redan 1957. I år uppnådde Gary den största ära som en fransk författare kan visas: hans böcker återfinns numera i den ansedda Bibliothèque de la Pléiade. I förteckningen över namnen på författare som utgivits där står Gary mellan Federico García Lorca och Charles de Gaulle.

Vad är det märkliga med ”Himlens rötter”? Frågan avser inte romanens litterära meriter, som det länge har varit chic att bestrida. Numera ifrågasätter knappast någon storheten i Garys romankonst. Det intressanta är ”Himlens rötter” som tidsdokument. Hur ter sig bokens ämne i ljuset av den stegrade oron hos vår tids människor för planetens överlevnad? 

I förordet till den till viss del omarbetade andra utgåvan (1980) av ”Les racines du ciel” medger Gary att han, då han skrev boken i början av 50-talet, inte var i stånd att bedöma ”vare sig omfattningen av den ödeläggelse som man var i färd med att vålla eller vidden av faran”. I samma förord berättar han att han en dag 1956 satt i ett sällskap där någon uttalade ordet ekologi. Det visade sig att bara fyra av de tjugo närvarande kände till det. Växthusgaser, global uppvärmning orsakad av människan och katastrofal klimatförändring som följd ägnades på den tiden knappast någon större uppmärksamhet. Andra frågor höll människors hjärna i sitt grepp.

Annons
Annons

Tron på det ohejdbara (och av de allra flesta hett önskade) framsteget var fullt levande ännu, trots att första världskriget tycktes ha gett den ett avgörande slag, och det skedde fyrtio år tidigare. De ytterst få som under de första decennierna av 1900-talet oroade sig för vad ”materialism” skulle kunna föra med sig av ödesdigra konsekvenser var mestadels kritiker, ofta bakåtsträvande kritiker, av den ”moderna världen”. Varningar från framstegstankens och den moderna världens vedersakares sida saknades inte men stämplades som reaktionärt prat. 

”Himlens rötter” kräver respekt för allt levande. Likväl hemsöks ingen av romanfigurerna av tankar på planetens undergång.

I sitt verk ”La crise du monde moderne” förebådade traditionalisten René Guénon så tidigt som 1927 civilisationens undergång till följd av människans manipulation av naturen. Efter Hiroshima och den sovjetiska atombomben levde mänskligheten i fruktan för världens undergång till följd av ett nukleärt krig. De som trodde på eller i varje fall låtsades tro på det linjära framåtskridandet och dess oproblematiska framtid lät sig icke desto mindre lockas av förkunnare av ideologier för vilka bekymmer för människans omgivning kom sist av alla, i den mån de över huvud taget existerade. Dessa företrädare för ideologier, kapitalistiska eller socialistiska, strävade efter seger och herravälde över allt. Uttrycken rovdrift med resurser, sinande tillgångar, förgiftning av livsmiljön lyste med sin frånvaro.

I det avseendet var Garys bok ett undantag. ”Himlens rötter” kräver respekt för allt levande. Likväl hemsöks ingen av romanfigurerna av tankar på planetens undergång.

Annons
Annons

Till synes handlar romanen om en mans (eller en liten skara människors) kamp för att skydda Afrikas elefanter från utrotning. Handlingen är förlagd till dåvarande Franska Ekvatorialafrika (mestadels till Tchad) i början av 1950-talet. Emellertid visar det sig snart att det är fråga om mer: en kamp för den miljö som är gemensam för allt levande på jorden. Och indirekt om att värna människans värdighet.

Vilka är dessa människor som ger sig in på detta företag? Det är i första hand fransmannen Morel. Han hade kämpat på den republikanska sidan i spanska inbördeskriget. Under andra världskriget hade han suttit som krigsfånge i Tyskland. I lägret, i stunder då hopplösheten fått honom och hans kamrater i sitt järngrepp, hände det att de föreställde sig, ja, de såg framför sig stora elefanthjordar: ”hundrade och åter hundrade praktfulla djur som ingenting kan hindra, inga murar och ingen taggtråd, som jagar fram över stora vidder”. Det blev deras räddning. Efter befrielsen hamnade Morel i Afrika. Nu, när han ser tjockhudingarna dödas i massor vill han rädda dem från att utrotas.

Bland hans följeslagare finns den av livet hårt prövade unga tyskan Minna med erfarenheter från det nazistiska nederlagets och efterkrigstidens Berlin; den före detta amerikanske majoren Forsythe, som i nordkoreanskt fångläger tvingats bekänna att han deltagit i USA:s ”bakteriologiska krigföring” och därför, vid hemkomsten, blivit utstött från det amerikanska samhället; där finns också den gamle danske naturforskaren Peer Qvist som ägnat ett långt liv åt allehanda försök att skydda utrotningshotade arter. Han hade till och med suttit i fängelse för sina ”samhällsfarliga” handlingar. 

Annons
Annons

Till dem sällar sig så en handfull unga afrikaner. De leds av nationalisten Waïtari, en vid franska universitet skolad afrikansk politiker, före detta deputerad i nationalförsamlingen som blivit nationalist. Han vill befria Afrikas folk från kolonialismen och på välkänt stalinistiskt manér modernisera kontinenten. Han ansluter sig till Morel för att utnyttja dennes populära kamp för elefanterna i sina egna syften och sedan röja honom ur vägen och låta honom framstå som en kämpe för Afrikas befrielse.

Många ser Morel som en galning och en misantrop. Det är en vrångbild: han är varken den ena eller den andra, ingen blåögd eller lättmanövrerad idealist, tvärtom är han klarsynt, men klarsynen lamslår honom inte. Han är vad en av romanfigurerna kallar en esperado. Varken oförståelse, likgiltighet, fientlighet, till intet förpliktande internationella konferenser, resolutioner och tomma löften, cynism, ja, inte ens kompletta misslyckanden lyckas avskräcka Morel. Men han ”hade för länge sedan förlorat sina illusioner om vad som väntade Afrika” – ett rov för våldsdyrkande revolutionärer av alltför välkänt slag, som tar stöd än av den ena stormakten än den andra: kolonialmakter, Sovjetunionen, islam.

Han vet att 1950-talets männi­skor världen runt inte är beredda att gå ut på gatan för att kräva av regeringarna att respektera naturen.

Morel ställer sig inte främmande för viljan att förbättra de fattigas villkor. Samtidigt som han med petitioner (som ingen vill skriva på) och sedan med straffexpeditioner skrider till handling mot jägare som berikat sig på försäljning av elfenben, vet han att elefanter dödas också av afrikanerna själva. Gary låter Morel säga: ”Skulle man rädda elefanterna, gällde det alltså i första hand att höja levnadsstandarden i Afrika, det främsta villkoret för varje allvarligt menad kampanj till naturens fromma.”

Annons
Annons

Erfarenheterna från spanska inbördeskriget, från världskrigets folkmord och tiden i fånglägret har övertygat Morel om att mänsklighetens syn på livet och dess värden måste förändras. Insikten om att ett alltigenom utilitaristiskt sätt att leva ofelbart leder till allas fördärv delas av allt fler. 

Laurençot, en av kolonialstyrets män, förstår Morel. I en rådslagning med andra tjänstemän i kolonialförvaltningen säger han att det måste finnas gränser för männi­skans expansion: ”Det är absolut nödvändigt att männi­skorna lyckas bevara annat än sådant som tjänar till att göra skosulor eller symaskiner av, att de lämnar en marginal, en reserv dit de ibland kan dra sig tillbaka. Bara då kan man tala om civilisation. En civilisation som är ensidigt inriktad på nytta löper alltid linan ut, det vill säga utmynnar i tvångsarbetsläger.”

Morel är således varken naiv eller lättlurad. Han vet att 1950-talets männi­skor världen runt inte är beredda att gå ut på gatan för att kräva av regeringarna att respektera naturen. Men för honom är det inget skäl att ge upp, att misströsta. Han vet också att ”om människorna inte kunde maka på sig något”, om de till den grad saknade generositet, om de inte gick med på att belamra sig med elefanterna, ja då skulle själva friheten bli otidsenlig och ”människan själv till sist bli en onödig lyx”. Allt detta skulle förr eller senare stå klart för envar, det är Morel övertygad om.

Uttrycket ”en mänsklig marginal” återkommer mycket ofta i ”Himlens rötter”.

Hans och hans anhängares kamp slutar förstås inte bra. Vid Kurusjön får de uppleva en veritabel slakt på elefanter som Waïtari och hans män anställer för att genom försäljningar av de skjutna djurens betar finansiera sin revolutionära kamp. De förföljs av de koloniala myndigheternas trupper och blir till slut infångade. Bara Morel själv undkommer, ty den unge afrikan som Waïtari gett i uppdrag att inte låta Morel hamna i myndigheternas händer vägrar att döda honom. Läsaren förstår att inget kommer att rubba Morels beslutsamhet att fortsätta sin kamp.

Annons
Annons

Uttrycket ”en mänsklig marginal” återkommer mycket ofta i ”Himlens rötter”. Att ”maka på sig något”, ”lämna en marginal”, ett utrymme där andra varelser träd och djur försäkras en plats att leva på.

Tzimtzum är ett begrepp inom den judiska mystiken, knutet till Isaac Luria som levde och verkade på 1500-talet. Före tidens början, lär den kabbalistiska föreställningen om tzimtzum, uppfyllde Gud allt. Bara Gud fanns, ingenting annat. För att en värld skulle kunna uppstå och existera var det oundvikligt att Gud drog sig tillbaka, begränsade sig, lämnade ett utrymme fritt för annat än sig själv. 

En profan variant av tzimtzum skulle innebära att ett utrymme avträddes av människan åt andra levande varelser, att detta utrymme inte gjordes mindre genom ständig expansion av människans verksamhet. Att avstå från ett restlöst herravälde över allt och lämna ett utrymme åt andra än människan själv innebär en reträtt, en begränsning, en frivillig minskning av anspråken, en inskränkning av regnum hominis är ett offer. Detta offer har med tiden blivit oundvikligt, ty nu handlar det inte längre om enstaka djurarters utan om människans överlevnad.

Romain Gary föreställer sig ett samtal i ett fängelse där Fridtjof Nansen besöker Peer Qvist och säger till honom: ”Käre vän, de säger att du är misantrop, men du är yngre än jag, och du kommer säkert att leva tillräckligt länge för att en dag kunna ta del i kampen för ett annat släkte som hotas alltmer för varje dag – vårt eget …”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons