Annons

”Min 9-åriga dotter vill äga och kontrollera mig”

Det är nödvändigt att utmana er dotter, svarar Jenny Jägerfeld.
Det är nödvändigt att utmana er dotter, svarar Jenny Jägerfeld. Foto: Colourbox och SvD

Pappan ses som ett hot. Outtröttligt försöker dottern minimera den uppmärksamhet hennes mamma ägnar andra. ”Det låter som att fixeringen går utöver det vanliga”, svarar psykolog Jenny Jägerfeld.

Under strecket
Publicerad

Fråga: Jag och min man har fyra barn från tidigare relationer, från övre tonåren till unga vuxna. Vi har också en gemensam dotter på 9 år. Så långt jag kan minnas har det funnits en krävande symbios mellan mig och vår dotter. I långa perioder har hon, mycket demonstrativt, stängt ute sin pappa och gjort mig till vad som ibland känns som ensamstående förälder.

Vår dotter har många fantastiska och fina egenskaper. Hon är intelligentare än de flesta jämnåriga, hon har ett utvecklat sinne för ansvar och rättvisa, värnar om djur och mindre barn, etcetera. Men hon tycks, medvetet eller omedvetet, drivas av ett starkt begär att tillbringa all sin tid med mig och även kontrollera mig. Outtröttligt försöker hon minimera den tid, energi och utrymme jag ger andra människor. Det verkar som att hon ser sin pappa som det största hotet mot sin äganderätt om mig.

Åren går. Ibland sker det små förändringar, men mönstren går djupt och i det stora hela är beteendet detsamma som när hon var mycket liten. Det här påverkar min mans och min relation, då vi i princip har en ständig närvaro av vår 9-åriga dotter (som även vägrar att sova borta, oavsett var).

Annons
Annons

Vad skulle du råda oss till för att vi ska kunna utveckla både vår vuxenrelation och vår dotter i en mer positiv och sund riktning?

/Mamma Mia

Det låter dock som din dotters fixering vid dig går utöver det vanliga.

Jenny Jägerfeld: Jag förstår att det måste vara oerhört frustrerande att er dotter så tydligt föredrar dig och stänger ute sin pappa. Det är mycket vanligt att barn under en kortare eller längre period föredrar den ena föräldern, framför allt när de är yngre. Det kan handla om att barnet har tillbringat mer tid med den ena föräldern och därför känner sig tryggare eller att den föredragna föräldern bättre matchar barnets behov för tillfället.

Även om man vet detta kan det kännas väldigt svårt. Den bortvalda föräldern kan känna sig sårad och oduglig och den föredragna föräldern kan – precis som du beskriver – känna sig kvävd och kontrollerad.

Det låter dock som din dotters fixering vid dig går utöver det vanliga.

Finns det något som gör att du kan förstå hennes beteende? Har hon haft skäl för att oroa sig för att du kan ”försvinna”, mentalt eller konkret? Har du varit sjuk, stressad, eller borta mycket i ditt jobb? Eller har hennes pappa varit otillgänglig på något vis som har gjort att hon inte har kunnat knyta an till honom?

Jag tycker att det låter som att er dotter har fått alldeles för stort mandat att styra hur saker går till i er familj. I ditt brev beskriver du det på ett vis som att det är hon som äger problemet. Hon är kontrollerande, hon drivs av ett stort begär att äga dig, hon försöker minimera din tid med andra. Jag förstår att det är utmattande, men det är samtidigt viktigt att komma ihåg att hennes beteende inte har uppstått i ett vakuum.

Annons
Annons

Givetvis är det bra att vara lyhörd, men det är också nödvändigt att utmana hennes idéer om att det bara är du som duger. Ni måste skilja ut det hon behöver och det hon vill. Ni gör henne och er själva en otjänst genom att gå med på hennes krav.

Jag tror att ni behöver reflektera över er dynamik som föräldrar. Vem är den tillåtande och vem sätter gränser? Vem gör de roliga sakerna och vem gör de nödvändiga? Finns det anledning att förändra de rollerna?

Fråga inte efter hennes preferens. Säg: ”Nu ska pappa göra läxan med dig.” Eller så kan han säga: ”Jag kommer att ta med dig till doktorn.”

Det är viktigt att din man inte drar sig undan även om han känner sig sårad.

Du kan också göra dig själv tillfälligt frånvarande. Det kommer att bli lättare för din man komma närmare er dotter om du inte är där. Gör ett ärende, ta en promenad eller träffa en vän. Om hon bryter ihop eller protesterar, så är det så. Det är inget trauma att vara hemma med sin pappa om han är en god, närvarande förälder.

Att ha egentid med var och en av föräldrarna är bra för alla barn, men särskilt viktigt när ett barn föredrar en förälder. Din man kan introducera roliga aktiviteter som bara de gör tillsammans och när du väl är med din dotter kan du se till att ägna tiden bara åt henne, tid då hon vet att hon inte måste tävla om din uppmärksamhet med någon annan.

Det är viktigt att din man inte drar sig undan även om han känner sig sårad. Han kan lyssna på hennes känslor utan att låta dem styra. ”Jo, jag vet att du hellre vill att mamma ska lägga dig, men nu är det jag som gör det.” Även om hon vrålar i protest är det viktigt att du inte går in och tar över trots att det kanske känns enklast i stunden. Då diskvalificerar du din mans insats och visar dels att er dotter får som hon vill bara hon protesterar tillräckligt högt, och dels att du inte litar på att hennes pappa klarar av det.

Om din man visar att han kan hantera din dotters avvisande på en lugnt och icke-kränkt vis så blir han genom sin emotionella mognad en modell för hur man kan hantera känslor. Det gör att er dotter kan känna att han är en trygg, säker person som inte är rädd för hennes reaktioner även om hon är ilsken eller besviken. Genom detta visar ni också att ni har gränser och självrespekt. Du behöver också markera tydligt mot dottern att ”nu pratar jag med pappa, du får vänta”, eller ”jo, men nu vill jag krama din pappa, för jag älskar honom”.

För att orka med och vårda er parrelation tänker jag att det vore bra om ni kunde planera egen tid tillsammans. Kanske kan något av de äldre syskonen vara hemma och ta hand om dottern någon kväll eller över natten? Förbered i så fall dottern på att det kommer att ske, men presentera det som en färdig plan, låt det inte bli en förhandling.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons