Perfect Guide

Mina barn får inte bli sängrökande rockpoeter

Jag ser en dokumentär om Henrik Berggren, den mytomspunna frontfiguren i det mytomspunna indiebandet Broder Daniel. Det är inte fel att säga att Henrik är en trasig människa, mentalt och fysiskt. Hela hans vuxna liv är ett pärlband (troligen fel ordval) av depressioner, alkohol, droger och säng-rökande med neddragna gardiner. Som om det inte räckte har 42-årige Henrik dessutom drabbats av kroniskt trötthetssyndrom, vilket innebär att han måste ligga i sängen och sova hela dagarna. Det verkar på det hela taget vara ett, ursäkta uttrycket, skitliv. Dålig livskvalitet rakt igenom. Jag kan inte slita blicken från skärmen. Han är samtidigt fullständigt magisk, hypnotisk och underbar. Dessutom har han ju skrivit en hel del bra låtar. En tanke poppar upp: undra vad hans föräldrar tänker? Tanken efter den tanken: min egen son får aldrig bli indierockstjärna med rinnande kajal, slokhatt och kroniskt trötthetssyndrom.

Annons

Människor hyllar gärna halv- och helgalna genier. Fritänkare som går sig egen väg, gör sin grej, går mot strömmen, som inte är som andra, utmanare som är fria i tanke och handling och som rör sig utanför trygghetszonen. Just trygghetszonen, ”the comfort zone”, har det motigt just nu. Där vill man tydligen inte vara, åtminstone inte om storverk ska uträttas. Det verkar alla på Instagram vara rörande överens om. Trots denna unisona skräck för trygghetszonen är det få som lämnar den i det verkliga livet. Tvärtom tycker jag att alla mina bekanta krampaktigt håller sig så nära mitten av trygghetszonen som möjligt. Allt mina vänner tycks vilja är att passa in och att deras barn ska göra samma sak. Att se ut som andra, tänka och tycka som andra, utbilda sig som andra, skaffa ett jobb och en partner som andra (som möjligtvis kan vara något snyggare eller något rikare än andra).

Alla mina bekanta håller sig krampaktigt så nära mitten av trygghetszonen som möjligt.

Detta krampaktiga grepp mitt i trygghetszonen gäller även mitt eget liv och mina egna barn. Allt jag vill är att de ska anpassa sig och passa in. Inte bli några kreativa fritänkare med radikala idéer som går sin egen väg. Det verkar bara struligt – och vad ska andra människor egentligen säga?

Nej, det skulle vara väldigt skönt om sonen i framtiden vill syssla med något inom finans och intressera sig för sport, gärna fotboll. Just denna kombination verkar vara den mest hållbara för ett liv helt utan friktion, långt bort från Henrik Berggrens ihåliga ekonomi och neddragna persienner. Det blir heller inga jobbiga följdfrågor på ett sådant yrkesval och fritidsintresse, vilket inte kan sägas om han väljer en bana som rockpoet. Nej, en grabb bland andra som passar in varsomhelst. Ett lätt liv utan för mycket ifrågasättande.

Samtidigt – nästan alla människor som jag tycker om, som har något vettigt att säga, som har empati och det som brukar kallas djup, har alla gått igenom svårigheter, eller till och med tragedier. Det verkar också snarare vara regel än undantag att verkligt framgångsrika människor tidigt möter motstånd på ett eller annat sätt. Odjuret som de sedan, resten av livet, kämpar mot och som driver dem framåt.

De sämsta förutsättningarna för framgång verkar vara en trygg medelklassmiljö. Vill du höja insatsen för dina barn måste deras liv vara lite stökigt och bökigt. Då kan de bli nya Mark Zuckerberg, men risken finns också de slutar som sängrökande poet med kroniskt trötthetssyndrom – helt utan de framgångar som Henrik Berggren trots allt har haft. Jag tycker att det är en hög insats med allt för dåliga odds för mina barns framtid. Jag fortsätter att ge dem bästa möjliga förutsättningar för att jobba på bank och spela korpfotboll. I mitten av trygghetszonen.

Till Toppen