Annons

"Mina dikter kändes obehagliga"

”Vi bryr oss alldeles för lite om poesi. Vi borde undervisa i att skriva poesi i skolorna. För att förändra världen måste man förändra mentaliteten från grunden. Fast i den här världen vet jag inte vad som skulle kunna fungera. Den går åt pipan på alla möjliga håll”, säger Ann Jäderlund.
”Vi bryr oss alldeles för lite om poesi. Vi borde undervisa i att skriva poesi i skolorna. För att förändra världen måste man förändra mentaliteten från grunden. Fast i den här världen vet jag inte vad som skulle kunna fungera. Den går åt pipan på alla möjliga håll”, säger Ann Jäderlund. Foto: Linus Sundahl-Djerf

Hon är en av våra största poeter. Ändå övervägde Ann Jäderlund att inte ens ge ut sin senaste diktsamling, ”Djupa kärlek ingen”. Och hon är fortfarande missbelåten med att ha fått en debatt uppkallad efter sig.

Under strecket
Publicerad
Foto: Linus Sundahl-DjerfBild 1 av 1

När ”Djupa kärlek ingen” skulle ges ut i våras befarade Ann Jäderlund det värsta. Allt kändes hemskt.

Men det inträffade ingen katastrof. När hon fick den tryckta diktsamlingen i handen gillade hon den plötsligt väldigt mycket.

Recensenterna blev – som vanligt – upprymda och imponerade. SvD:s Karin Nykvist skrev: ”Här finns en sorg som är så djup att den är ful. Här finns en skör och ömtålig livsglädje och en kärlek till det undflyende och plötsliga vackra.”

– Det är kanske den mest förlösande bok jag har gett ut, säger Ann Jäderlund när vi ses på Mosebacke, med utsikt över hela Stockholm, Skeppsholmen och karusellerna på Gröna Lund.

Det känns självklart att hon har föreslagit att vi ska träffas ute. Inte enbart för att hon vill ha en lugn plats, utan för att naturen är så närvarande i hennes lyrik.

Fast egentligen borde vi mötas i skogen, det är där hennes dikter ofta utspelar sig. Det är dessutom där, i familjens hus i skogen i Västmanland, hon tycker bäst om att vara.

– När jag är i naturen tänker jag på icke-naturen. Framför allt på politiska saker. I stan blir jag stressad för att det är så många människor och relationer, säger hon med en långsam, låg röst som nästan överröstas av en klass i babysalsarytmik i andra änden av restaurangens terrass.

Annons
Annons

Ann Jäderlunds rytmiska poesi har sedan debuten med ”Vimpelstaden” 1985 präglats av en nära, romantisk relation till naturen och med ett tydligt jag. Ett ord starkt sammankopplat med henne är ”sinnligt”. Hon skriver kroppsligt, erotiskt och känslosamt och närgånget, klaustrofobiskt och vackert, och fick tidigt en position som förnyare av den svenska lyriken.

Hennes andra diktsamling ”Som en gång varit äng”, som gavs ut 1988, hamnade i skottgluggen för den ännu ofta omnämnda Jäderlunddebatten. Åsa Beckman, numera biträdande kulturchef på Dagens Nyheter, upprördes över mottagandet och satte igång en hetsig diskussion om synen på begriplighet i samtida poesi och om manlig och kvinnlig litteraturkritik.

Ann Jäderlund beskriver den tiden som chockerande. Hon pekar på mitt anteckningsblock, ler samtidigt.

– Skriv att jag tycker illa om att de kallade den för Jäderlunddebatten. Den hade inte med mig att göra.

Men hade du också nytta av den?

– Jo, medialt, jag blev känd. Jag fick stipendier, men samtidigt tror jag att den gjorde många rädda att kritisera mig.

Hennes uppburna ställning hjälpte inte när hon höll på med ”Djupa kärlek ingen”. Trots undertiteln ”Dikter 1992-2015” rymmer den inte hennes samlade verk utan dikter som inte fick komma med i de sex böcker som hon gav ut under de åren. Hon tvekade länge om hon skulle ge ut den.

– Många av dikterna kändes obehagliga för mig.

På vilket sätt?

– Det vill jag inte säga, säger hon med ett ursäktande skratt.

Hon fortsätter ändå, förklarar att det är dikter som rör självdestruktivitet, narcissism och depressivitet och att hon har tänkt på att depressivitet och destruktivitet kan få näring av narcissism*.*

Annons
Annons

Osäkerheten handlar nog om att det är ett slags värld som bara uppstår inom mig när jag skriver och som jag själv blir drabbad av i stunden.

Det är som om jag har läst mina egna dagböcker och undersökt hur jag har förhållit mig under hela mitt liv. Jag fick se vad som hände om jag stod för det. Det är väl därför jag inte velat ha med de här dikterna tidigare. Fast också för att jag tyckte att en hel del var dåliga.

Du har varit nöjdare med andra dikter?

– Nej, jag är inte nöjd med de som är bra heller. Osäkerheten handlar nog om att det är ett slags värld som bara uppstår inom mig när jag skriver och som jag själv blir drabbad av i stunden. Men jag kan aldrig veta hur det förhåller sig till yttervärlden.

Hur mycket tänker du på yttervärlden?

Far too much. Det gör väl alla? Mitt inne i skrivandet kan jag känna mig som i en skyddad zon, det är då kreativiteten kan flöda. Efteråt kommer tvivlen. Men att inte ge ut det man skriver är ju meningslöst, även om det är otäckt. Fast en oerhörd upplevelse också, när människor blir berörda. Att någon blir berörd är viktigast. Intellektuella resonemang kring dikterna – även positiva – kan kännas främmande för mig.

På tal om att beröra tycker Ann Jäderlund att det är negativt att jaget så länge varit tabubelagt inom den språkmaterialistiska poesin. Det kan bidra till att man inte anknyter till poesin.

– Jag förbjöd mig under flera år att skriva annat än i jag-form. Jag uppfattade det som kolonialistiskt om jag skrev ”du”. Jag vet ju inte vad du tänker, då har jag tillskrivit dig något.

Det blev en motståndshandling att skriva ”jag”?

Annons
Annons
Foto: Linus Sundahl-DjerfBild 1 av 1

– Ja, jag har alltid dragits till att framhärda inför mig själv. Jag dras mot det lite löjliga och det måste vara osäkert på något sätt. I ”Djupa kärlek ingen” handlade det dessutom om att våga bryta mot tendensen som funnits hos både mig och andra poeter att alla böcker ska vara så enhetliga, med ett tematiskt system. För 50 år sedan skrev poeterna bara några dikter och satte upp dem på olika sidor.

Ann Jäderlund började skriva dikter tidigt, i tonåren, influerad av poeter som Karin Boye, Esaias Tegnér och Pär Lagerkvist. Skrivandet såg likadant ut då som nu.

– Jag tänker inte ut vad jag ska skriva utan det uppstår saker inom mig. Orden komponeras och blir något som inte funnits tidigare och som berör mig.

När skriver du som bäst?

– Ensam. Bara vetskapen om att min familj kan komma in stör mig.

Du har sagt att du vill förändra, tänker du att du är en politisk poet?

– Jag skriver utifrån min politiska uppfattning, på något sätt måste det väl speglas. Men när man pratar om politisk dikt vill man ju ha något annat.

Hon släpper ut det svarta håret ur sin knut, sätter snabbt upp det igen, suckar över världsläget. Hon är frustrerad över att hon själv inte deltar praktiskt i något hjälparbete, men känner sig pessimistisk.

– Om jag ger pengar till en tiggare, varför tar jag inte i stället hem den personen för att bo hos mig? Var ska jag sätta gränsen?

Nu har Ann Jäderlund varit poet i över 30 år. Under måsarnas tjut säger hon att hon kan överraskas av att det är det hon sysslat med.

Har du lyckats förändra något med din poesi?

– Nej. Men jag har alltid haft en sådan ambition, att det sätt jag skriver på ska innebära en förändring. Det är förstås en illusion, men det är en drivkraft jag hoppas ska bestå.

Foto: Linus Sundahl-Djerf
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons