Annons

Lisa Irenius:Ministerns hår spelar roll – oavsett vad man tycker

Stil och utseende har betydelse i politiken, vare sig man vill det eller ej. I fallet Amanda Lind tycks den omdiskuterade frisyren ha blivit en framgång, och medfört stor synlighet samt långt mer stöd än kritik.

Under strecket
Publicerad

Den nya regeringen, med bland andra kulturministern Amanda Lind, presenteras.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1
Efter reklamen visas:
Mellan raderna VARFÖR SÅGAS KULTURMINISTERN?

Det har skrivits mycket om åsikterna om kulturministerns frisyr, oftast med sensmoralen att det är fel att ha åsikter om den.

”För mig är åsikter om statsrådens hår själva definitionen av irrelevant.” Så avslutade DN:s ledarskribent Erik Helmerson en artikel om, ja, åsikter om statsrådets hår (och SR:s inslag om detta).

Johan Norberg har i en kolumn i Aftonbladet riktat skarp kritik mot föreställningen att kulturministerns frisyr skulle vara ”kulturell appropriering” (några personer har hävdat det) – det vill säga tanken att man som vit inte får ha dreadlocks. Och jo, det är bara att hålla med. Uppfattningen att det skulle vara föraktfullt, rentav rasistiskt och kolonialt, att inspireras av andra kulturers frisyrer och kläder är mycket märklig.

Själv anser jag att politikers yttre borde vara irrelevant, men jag har alltmer tvingats inse att det verkligen inte är det. I vår visuella kultur kan ingen frigöra sig från stil och utseende – och flera ser till att tvärtom utnyttja det.

Jag är amatör på området, men mitt intryck är att Amanda Linds stil hittills får betecknas som en stor framgång

Annons
Annons

Den nya regeringen, med bland andra kulturministern Amanda Lind, presenteras.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1

Amanda Linds företrädare Alice Bah Kuhnke använde flitigt mode för att göra olika ställningstaganden (det med knytblusen hör till de mer anmärkningsvärda). Anders Borg hade sin hästsvans, Julia Tymosjenko sina flätor, Boris Johnson har sin rufsiga frisyr, och så vidare. Om den senare har det hävdats att det inte är en ”anti-frisyr” som många tror, utan en medvetet odlad markör för att framstå som ett excentriskt geni.

Om samspelet mellan ”stil och politik” har det skrivits åtskilligt, bland annat en bok med just den titeln av Barbro Hedvall och Göran Greider (2008). Jag är amatör på området, men mitt intryck är att Amanda Linds stil hittills får betecknas som en stor framgång. Den har medfört enorm (förstås helt oproportionerlig) uppmärksamhet. Initialt spelade den en roll för en del av kritiken, men medie- och kulturvärlden har vartefter blivit alltmer enad i en iver att försvara kulturministerns rätt att ha vilken frisyr hon vill.

Dessutom har frisyren – som hon har haft sedan 20-årsåldern – tolkats som ett slags karaktärsstyrka; att hon förblir sin stil trogen. ”Bara att behålla sina mäktiga dreadlocks som toppolitiker trots hatmobbens litanior i sociala medier om ’vänsterextrem limsniffar-haschrökar-husockupant-smutspunkarfrisyr’ är tecken på mental styrka”, skrev Expressens kulturchef Karin Olsson.

Den nya regeringen, med bland andra kulturministern Amanda Lind, presenteras.
Den nya regeringen, med bland andra kulturministern Amanda Lind, presenteras. Foto: Lars Pehrson
Annons
Annons

Men frågan är om stilen någonsin är lika viktig för en politiker som utseendet, och i synnerhet ansiktsdragen. Flera studier visar på skönhetens betydelse inom politiken. Snygga politiker får fler röster. I en studie på finska politiker (vars individuella röster är lätta att räkna på grund av valsystemet), där 10 000 personer från olika länder fick ranka deras utseende, syntes ett tydligt samband mellan hur snygga politikerna ansågs vara och hur många röster de fick. Andra forskare har funnit att snabba antaganden om kompetens utifrån ansikten kan bidra till att förutsäga utgången i kongressvalen i USA.

Efter den första dikeskörningen, hyllningen av Mehmet Kaplan, får man säga att hon har klarat sig väl.

Detta pratas det sällan om, kanske för att det är så genant att detta spelar en roll i demokratin. Det går ju tvärsemot idealen om att de bästa argumenten ska övertyga väljarna – och att alla individer i samhället ska ha lika möjligheter. Att utseendet påverkar antalet röster är sorgligt både för att det är djupt orättvist och för att det visar på människors ytlighet. Frågan är vad vi kan göra åt det. En början är att vara medveten om och försöka genomskåda den så kallade haloeffekten, den psykologiska mekanism som gör att vi tillskriver personer med en positiv egenskap (som skönhet) fler positiva egenskaper (som kompetens).

Så vad ska man då säga om Amanda Linds första veckor som kulturminister, bortom håret? Efter den första dikeskörningen, hyllningen av Mehmet Kaplan, får man säga att hon har klarat sig väl. Hon har uttryckt sig förnuftigt och diplomatiskt, och gett uttryck för kulturpolitiska ambitioner som få inom kulturvärlden invänder emot: mer kultur ute i landet och för barn och unga, samt bättre villkor för kulturskapare.

Annons
Annons

Hon har gjort en mängd mediala framträdanden, men, vad jag har sett, bara två uttalanden som har väckt lite kritik. Dels när hon beskrev diskussionen om kulturell appropriering som ”viktig” (vilket Johan Norberg reagerade på), i Morgonpasset i P3 24/1. Dels när det visade sig att hon inte hade koll på vem som var den första kvinnan i Svenska Akademien och den första kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur (Selma Lagerlöf), i SVT:s Morgonstudion 23/1.

Men om detta har det varit tyst från kulturjournalisterna, som i vanliga fall älskar att gissla politiker för bristande kulturkunskaper (betänk hur det blev när Ebba Busch Thor svarade fel om svenska klassiker). Björn Werner, kulturchef på Göteborgs-Posten, påpekade tvärtom att Amanda Lind inte behöver vara bra på kultur – bara hon behärskar kulturpolitik.

Hur den kulturpolitiken blir, och vad det innebär att det också fortsättningsvis är Miljöpartiet som står för den, återstår att se. Men förhoppningsvis blir det framöver mer fokus på substansen, som hittills nästan drunknat i all fixering vid stilen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons